Freeeedag. Känner mig som om jag dragits genom en mangel ungefär. Den här veckan är bara att stryka ett kryss över, även om jag haft det bra, men det har varit så myyyckeeet. Ska det vara så här?
Solen skiner och det ser så fint ut men jag fryyyyser. Är alldeles iskall, ända in i märgen. Fingrarna är så kalla att jag knappt kan skriva så stel känner jag mig. Nu är det svårt att komma ihåg hur fruktansvärt varmt och kvavt det var här i huslådan i somras, nepp, nu är det minsann friskt här. Kanske ska man tända säsongens första brasa i kväll?
Annars har jag återigen en liten vän som väntar på mig, en riktigt trofast och pålitlig en. Är alltid där för mig så att säga. Namnet? Jo, Tvätthögen så klart. Ett par andra små charmiga rackare är annars Dammet och Smutsen som också gärna vill att jag ger dem en omgång, jo, jo dem får man inte ignorera för länge inte, de är lite kitsliga. Men det är klart, om jag fortsätter att ignorera herrarna Fönster lite till, så kommer ju ingen att se att jag tvingat in Dammet och Smutsen i skamvrån ett tag.
Fredagskram!
fredag 22 oktober 2010
torsdag 21 oktober 2010
Målbilder
Ok fokus nu. Man ska visst visualisera målbilder framför sig för att prestera på topp. Vad ska jag visualisera nu då så det blir bra...? Eh..hrm.. Nu råkar det poppa upp en bild på mig ute i solen härutanför, gåendes tillsammans med en kompis runt ån, snackandes om allt och inget, så skönt det skulle vara. Nehej, det här duger inte! Nu försöker jag igen. Jag ser framför mig hur mina studieinlämningsuppgifter ligger framför mig, färdiga och vackra....Va? Vackra!? Nej, det där hittade jag bara på, jag såg det inte alls framför mig. Jag såg bara en oredig hög med papper och böcker och mig själv sittandes med en kaffekopp inkikandes på fejjan istället för att göra vad man ska.
På Debatt i går kväll diskuterades det huruvida facebook var nutidens knark. Någon sa att det här med fb har ju funnits i alla tider, är det inte ett virtuellt rum man sitter i så sitter man kanske på stadens caféer i stället och hänger med vänner. Ja, argumenten böljade, som det bör, fram och tillbaka, men det kändes lite avslaget ändå. Vem kan liksom orka bry sig? Vem kan stoppa en sådan utveckling, och varför skulle man? En kille som var 24 år påstod att de i hans ålder har befunnit sig i sådana här olika rum på nätet i säkert 10-15 år, och att enda anledningen till att folk nu hetsade upp sig över fb var att även de vuxna hittat dit och att de alltid får moralpanik. Suck, men so true. Och vi vet också att vi vuxna kommer att få bli kvar där på fb och att ungdomarna försvinner någon annanstans snart...
Tillbaka till mina målbilder nu, skärp dig! Hmmm...nu ser jag någonting. Jag ser en muta. Eller en belöning! Om jag skriver hälften av det jag ska ha skrivit nu på ett par-tre timmar kan jag få en god lunch kanske!? Fast jag får väl göra den själv... Sedan skriver jag resten av det jag ska skriva på några timmar till och då kan jag få ta en löptur runt ån i solen (om den är kvar). Efter det avslutar jag ett par timmar till och då får jag ta mig ett glas rött.
Japp, då vet jag planen.
Goodbye.
På Debatt i går kväll diskuterades det huruvida facebook var nutidens knark. Någon sa att det här med fb har ju funnits i alla tider, är det inte ett virtuellt rum man sitter i så sitter man kanske på stadens caféer i stället och hänger med vänner. Ja, argumenten böljade, som det bör, fram och tillbaka, men det kändes lite avslaget ändå. Vem kan liksom orka bry sig? Vem kan stoppa en sådan utveckling, och varför skulle man? En kille som var 24 år påstod att de i hans ålder har befunnit sig i sådana här olika rum på nätet i säkert 10-15 år, och att enda anledningen till att folk nu hetsade upp sig över fb var att även de vuxna hittat dit och att de alltid får moralpanik. Suck, men so true. Och vi vet också att vi vuxna kommer att få bli kvar där på fb och att ungdomarna försvinner någon annanstans snart...
Tillbaka till mina målbilder nu, skärp dig! Hmmm...nu ser jag någonting. Jag ser en muta. Eller en belöning! Om jag skriver hälften av det jag ska ha skrivit nu på ett par-tre timmar kan jag få en god lunch kanske!? Fast jag får väl göra den själv... Sedan skriver jag resten av det jag ska skriva på några timmar till och då kan jag få ta en löptur runt ån i solen (om den är kvar). Efter det avslutar jag ett par timmar till och då får jag ta mig ett glas rött.
Japp, då vet jag planen.
Goodbye.
tisdag 19 oktober 2010
Var är den?!
Så tog man tag i uppgifterna till slut och satt och jobbade som en tok med det hela (berättar inte hur lång tid det tog eller vad klockan blev). Var äntligen klar och klickade på "spara" och skulle bifoga det och skicka iväg det.
Nej men...vad f... var är det? Eh...? Letade och letade och letade. Den som söker skola väl finna? Icke. Uppgiften är nu i cyberspace någonstans. Trodde inte att sådant här kunde hända mig på 2000-talet liksom. Det var ju sådant som hände i tidernas begynnelse när man glömt spara och sådana där konstiga oförklarliga saker kunde hända när man höll på med den där, fortfarande rätt främmande, burken som var en dator.
För mig är det nu nytt och främmande att hålla på med en lärplattform, First Class, det är rätt uppenbart.
Så då börjar jag väl om då. Kul. Hade inte sparat en rad eller något någonstans. Bra jobbat.
Morr
Nej men...vad f... var är det? Eh...? Letade och letade och letade. Den som söker skola väl finna? Icke. Uppgiften är nu i cyberspace någonstans. Trodde inte att sådant här kunde hända mig på 2000-talet liksom. Det var ju sådant som hände i tidernas begynnelse när man glömt spara och sådana där konstiga oförklarliga saker kunde hända när man höll på med den där, fortfarande rätt främmande, burken som var en dator.
För mig är det nu nytt och främmande att hålla på med en lärplattform, First Class, det är rätt uppenbart.
Så då börjar jag väl om då. Kul. Hade inte sparat en rad eller något någonstans. Bra jobbat.
Morr
måndag 18 oktober 2010
Irrationell?
Har undanhållit sanningen här inser jag nu. Helt utan ond avsikt. Det är ju säkerligen minst 40 par strumpor som tvättas här varje vecka. Räknas in bör ju att barnen har idrott i skolan samt ett antal träningar i veckan också. Jag och mannen tränar faktiskt också några gånger, dock inte tillsammans (vilket inte har det minsta med strumporna att göra). Jag misstänker också att det ibland okynnesbyts lite här och där, helt utanför räkningen.
En del saker man gör är rätt irrationella egentligen.
Jag vet t ex inte varför jag hela tiden håller på och diskar för hand när jag har en diskmaskin!? Är tydligen så mycket jobbigare att plocka ur diskmaskinen, står där och diskar och diskar och bygger berg i stället. Jag tror att jag i hemlighet när en liten förhoppning om att det ska vara diskfritt, att allt ska stå på sina platser i skåpen. Att det ska vara sådär som på IKEA. Rena ytor.
Likadant är det med det där att jag inte kan sätta mig och läsa, studera, utan att allt ska vara klart på något vis först. Vilket inget någonsin ju är. Att barnen har en massa ogjorda läxor, papper som ska fyllas i någonstans, frågor som ska tas ställning till, oköpta höstskor eller uttalade otillfredställelser överhuvudtaget, stör min förmåga till koncentration av de högre konstarterna något så enormt också.
Suck vart tog min split vison vägen?! Börjar bli sådär som vissa påstår att män är, kan bara göra en sak i taget...
Fast, kanske kan jag inte skylla de ännu ogjorda studieuppgifterna bara på min irrationalitet. Det skulle kunna bero på det där som kallas lust och lathet också.
Kram!
En del saker man gör är rätt irrationella egentligen.
Jag vet t ex inte varför jag hela tiden håller på och diskar för hand när jag har en diskmaskin!? Är tydligen så mycket jobbigare att plocka ur diskmaskinen, står där och diskar och diskar och bygger berg i stället. Jag tror att jag i hemlighet när en liten förhoppning om att det ska vara diskfritt, att allt ska stå på sina platser i skåpen. Att det ska vara sådär som på IKEA. Rena ytor.
Likadant är det med det där att jag inte kan sätta mig och läsa, studera, utan att allt ska vara klart på något vis först. Vilket inget någonsin ju är. Att barnen har en massa ogjorda läxor, papper som ska fyllas i någonstans, frågor som ska tas ställning till, oköpta höstskor eller uttalade otillfredställelser överhuvudtaget, stör min förmåga till koncentration av de högre konstarterna något så enormt också.
Suck vart tog min split vison vägen?! Börjar bli sådär som vissa påstår att män är, kan bara göra en sak i taget...
Fast, kanske kan jag inte skylla de ännu ogjorda studieuppgifterna bara på min irrationalitet. Det skulle kunna bero på det där som kallas lust och lathet också.
Kram!
lördag 16 oktober 2010
A room of one´s own
Hängde för övrigt upp ca 28 par strumpor förut. Ja, det blir det om man väntar en vecka med att tvätta dem, om man är fyra i familjen. Sa jag att vi inte har någon fungerande torktumlare? Vi tänker på miljön vi, så är det. Fast ibland kan jag inte låta bli att undra lite över vem som tänker på mina händer och armar och min mentala status, hatar strumpor liksom.
En annan tanke, som poppade upp i min överhettade hjärna i går, var att det är lite klurigt hur man ska bete sig när man möter hemtjänstpersonalen hemma hos mamma och pappa. "Hej, hej" sa jag käckt när en kvinna råkade vara där i går när jag kom. Hörde hur hon frågade efter fotkräm när hon skulle hjälpa mamma med stödstrumporna, och jag smög diskret ut i badrummet för att hämta. "Den här är väl bra?" sa jag ödmjukt när jag hittat Propyless. Kändes skumt som attan att låta henne smörja mammas fötter och hålla på, när JAG var där. Slank skamset ut i köket och satte på kaffe i stället. Studerade brödsmulorna på golvet och putsade snabbt av spisen och skåpsluckor och dörrar lite medan jag väntade. Pappa gick där som en osalig ande fram och tillbaka också.
Jag vet att jag inte kan vara där jämt och att det skulle vara totalt omöjligt att jag hade detta som en daglig uppgift med mina föräldrar. Men man känner sig som ett kräk ändå. Tänkte på vad kvinnan från Carema egentligen tänkte om mig. Kanske tänkte hon: Jaha, det där är alltså dottern. Hon som är så upptagen att hon inte kan hjälpa sin mamma ett dyft. Fast jag tror förresten inte hon använde ordet dyft, hon hade inte svenskt ursprung.
Annars har jag en tanke om detta med att få ha ett eget rum. Hur viktigt det är. Jag kommer ihåg hur jag älskade att låsa in mig på mitt rum som barn och tonåring, få vara i min egen värld. Jag ser precis samma behov hos min dotter nu.
Har jag ett eget rum nu som vuxen? Ja, ett av mina rum är när jag sitter i min bil, älskar verkligen att få vara ifred där och lyssna på den musik jag vill och sjunga med skamlöst.
Ett annat eget rum är tvättstugan. Där står jag och hänger och viker och sorterar, ett oändligt, evigt arbete. Medan jag står där lyssnar jag på hög musik och sjunger med och dansar (i dag dansade jag waka waka med Shakira...). Kanske låter det patetiskt, men det är mitt egna rum. Hur skulle jag stå ut med alla dessa strumpor annars!?
Fast jag undrar också över hur det är med det egna rummet när man som sjuk måste ha hjälp och kända och okända människor springer där hela tiden.
KRAM
En annan tanke, som poppade upp i min överhettade hjärna i går, var att det är lite klurigt hur man ska bete sig när man möter hemtjänstpersonalen hemma hos mamma och pappa. "Hej, hej" sa jag käckt när en kvinna råkade vara där i går när jag kom. Hörde hur hon frågade efter fotkräm när hon skulle hjälpa mamma med stödstrumporna, och jag smög diskret ut i badrummet för att hämta. "Den här är väl bra?" sa jag ödmjukt när jag hittat Propyless. Kändes skumt som attan att låta henne smörja mammas fötter och hålla på, när JAG var där. Slank skamset ut i köket och satte på kaffe i stället. Studerade brödsmulorna på golvet och putsade snabbt av spisen och skåpsluckor och dörrar lite medan jag väntade. Pappa gick där som en osalig ande fram och tillbaka också.
Jag vet att jag inte kan vara där jämt och att det skulle vara totalt omöjligt att jag hade detta som en daglig uppgift med mina föräldrar. Men man känner sig som ett kräk ändå. Tänkte på vad kvinnan från Carema egentligen tänkte om mig. Kanske tänkte hon: Jaha, det där är alltså dottern. Hon som är så upptagen att hon inte kan hjälpa sin mamma ett dyft. Fast jag tror förresten inte hon använde ordet dyft, hon hade inte svenskt ursprung.
Annars har jag en tanke om detta med att få ha ett eget rum. Hur viktigt det är. Jag kommer ihåg hur jag älskade att låsa in mig på mitt rum som barn och tonåring, få vara i min egen värld. Jag ser precis samma behov hos min dotter nu.
Har jag ett eget rum nu som vuxen? Ja, ett av mina rum är när jag sitter i min bil, älskar verkligen att få vara ifred där och lyssna på den musik jag vill och sjunga med skamlöst.
Ett annat eget rum är tvättstugan. Där står jag och hänger och viker och sorterar, ett oändligt, evigt arbete. Medan jag står där lyssnar jag på hög musik och sjunger med och dansar (i dag dansade jag waka waka med Shakira...). Kanske låter det patetiskt, men det är mitt egna rum. Hur skulle jag stå ut med alla dessa strumpor annars!?
Fast jag undrar också över hur det är med det egna rummet när man som sjuk måste ha hjälp och kända och okända människor springer där hela tiden.
KRAM
onsdag 13 oktober 2010
Smärttålig...?
Nu blir det inlägg av typen rapportera läget här.
Jag tycker verkligen inte om att vara skadad, då blir jag riktigt gnällig och ynklig. Jag tror min före detta idrotts-karriär har hjälpt till att göra mig sådan faktiskt. Se bara på idrottsstjärnorna när de är skadade, det ska stötas och blötas och minsta lilla sträckning avhandlas som en världsangelägenhet. Värst är väl skidåkarna, minsta lilla förkylning är som om de fått pesten.
Försöker inte att förklara bort mig här, eller ursäkta mig, men jag hatar också mina blessyrer fullt och fast när de dyker upp. Vill inte vara nedsatt i min förmåga, vill verkligen kunna träna och spela matcher och så.
För några år sedan bröt jag mitt första, och förhoppningsvis sista, ben. Det var nyckelbenet och oj oj vad eländig jag blev. Länge.
Jag kunde liksom inte klara av detta med att vara så nedsatt och ha en sådan ständig smärta, det var ett rent helvete. Plötsligt förstod jag verkligen hur de med kronisk smärta lever. Det är lätt att bli ett med smärtan och sjukdomen, det är lätt att fastna där och inte komma vidare.
Nu är jag i den lilla världen igen, om inte lika allvarligt som tur är! Var hos läkaren i går och blev skickad på röntgen av min hand. Satt på akutröntgen i ett par timmar, det var väl ok ändå, kunde varit värre. I dag har jag varit hos läkare igen och sedan fick jag ta mig till garnisonen där arbetsterapeuterna numer befinner sig. Där var det verkligen full fart! Fullt hus med skadade människor som skulle gymnastiseras eller arbetsterapeutiseras tillbaka till bättre funktionsduglighet. Kändes som om man kommit till en krigszon.
Ja, ja. Har nu fått en sk ortros, ett stöd för handen-tummen. Fick mäta min styrka i båda händerna och jag var tydligen normalstark i vänster (trodde jag inte, trodde jag var svag där!), men i min högra var jag nu alltså som en 100-åring tror jag. "Nu är målet att du ska bli lika stark i höger som i vänster igen", sa arbetsterapeuten pedagogiskt. "Nej, nej, jag ska självklart bli mycket starkare än så!", utropade jag bestört, tills jag kom ihåg hur de pratat med mig förra gången jag gick hos dem för mitt nyckelben. "Var någonstans på smärtskalan ligger du?", som de frågat då och även nu, haha, det där ser jag igenom direkt. Vem tror de att de pratar med!? "Jag är rätt smärttålig", hävdade jag bestämt...
Ja, ja. Det är bara att inse att det här kommer att ta ca 6-7 veckor då. Lovely.
Smärtsamkram
Jag tycker verkligen inte om att vara skadad, då blir jag riktigt gnällig och ynklig. Jag tror min före detta idrotts-karriär har hjälpt till att göra mig sådan faktiskt. Se bara på idrottsstjärnorna när de är skadade, det ska stötas och blötas och minsta lilla sträckning avhandlas som en världsangelägenhet. Värst är väl skidåkarna, minsta lilla förkylning är som om de fått pesten.
Försöker inte att förklara bort mig här, eller ursäkta mig, men jag hatar också mina blessyrer fullt och fast när de dyker upp. Vill inte vara nedsatt i min förmåga, vill verkligen kunna träna och spela matcher och så.
För några år sedan bröt jag mitt första, och förhoppningsvis sista, ben. Det var nyckelbenet och oj oj vad eländig jag blev. Länge.
Jag kunde liksom inte klara av detta med att vara så nedsatt och ha en sådan ständig smärta, det var ett rent helvete. Plötsligt förstod jag verkligen hur de med kronisk smärta lever. Det är lätt att bli ett med smärtan och sjukdomen, det är lätt att fastna där och inte komma vidare.
Nu är jag i den lilla världen igen, om inte lika allvarligt som tur är! Var hos läkaren i går och blev skickad på röntgen av min hand. Satt på akutröntgen i ett par timmar, det var väl ok ändå, kunde varit värre. I dag har jag varit hos läkare igen och sedan fick jag ta mig till garnisonen där arbetsterapeuterna numer befinner sig. Där var det verkligen full fart! Fullt hus med skadade människor som skulle gymnastiseras eller arbetsterapeutiseras tillbaka till bättre funktionsduglighet. Kändes som om man kommit till en krigszon.
Ja, ja. Har nu fått en sk ortros, ett stöd för handen-tummen. Fick mäta min styrka i båda händerna och jag var tydligen normalstark i vänster (trodde jag inte, trodde jag var svag där!), men i min högra var jag nu alltså som en 100-åring tror jag. "Nu är målet att du ska bli lika stark i höger som i vänster igen", sa arbetsterapeuten pedagogiskt. "Nej, nej, jag ska självklart bli mycket starkare än så!", utropade jag bestört, tills jag kom ihåg hur de pratat med mig förra gången jag gick hos dem för mitt nyckelben. "Var någonstans på smärtskalan ligger du?", som de frågat då och även nu, haha, det där ser jag igenom direkt. Vem tror de att de pratar med!? "Jag är rätt smärttålig", hävdade jag bestämt...
Ja, ja. Det är bara att inse att det här kommer att ta ca 6-7 veckor då. Lovely.
Smärtsamkram
måndag 11 oktober 2010
Odla din trädgård...
Har läst lite renässans- och upplysningslitteratur här. Fina grejer.
Det skulle vara intressant att veta vilketdera som är värst (...), kort sagt genomgå alla de rysligheter vi alla har genomgått eller att stanna här och icke företaga oss något ? Frågar en gammal kvinna, som lidit alla kval man kan tänka sig, och några till, Candide i Voltaires roman med samma namn. En av Candides vänner, Martin, hävdade då starkt att människan är född för att leva antingen i orons ständiga kramp eller i ledsnadens dödliknande dvala. Denna åsikt ville inte Candide (=den troskyldiga) gå med på, men kunde inte bemöta den med en annan.
Senare träffar de på en gammal man på en arrendegård, vilken endast odlar tillsammans med sina barn för husbehov, han säger arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet. Boken slutar sedermera med att just denna tanke får bli svaret på filosofins alla frågor om livet; vi måste odla vår trädgård, säger Candide. Hans vän Martin fortsätter med låt oss arbeta och icke resonera, det är det enda medlet till att göra livet drägligt.
Jepp. 1700-talsromaner är fina att läsa. Man blir så upplyft så att säga.
Man får följa Candide genom hans fruktansvärda liv, där han står ut med allt med lika oförtruten optismism och naivitet, hans upphöjda kärlek till Kunigunda, som han slutligen får äkta, trots att han helst skulle ha sluppit, då hennes skönhet totalt förstörts av det hemska liv hon tvingats utstå, och blivit allt mer anskrämlig och samtidigt alltmera grälsjuk och outhärdlig, men, mest för att få reta och straffa hennes högmodiga bror baronen, äktar han henne ändå.
Yes, men, men. Vi odlar väl vår trädgård då. Ingen idé att gnälla här över arbete, slit och släp, det är ju det som är själva meningen med människan alltså. Suck, inte har jag så noga tänkt på det förut att det kanske var här hos Voltaire som Hitler hittade sin slogan Arbeit macht freit!?
Nu mot romantiken och den stackars unge Werthers lidanden... Fast ska nog kolla in tv:n lite först...
Haft en bra måndag här i alla fall! Kanske inte så mycket pga mitt strävsamma arbetande dock...
Arbetsamkram!
Det skulle vara intressant att veta vilketdera som är värst (...), kort sagt genomgå alla de rysligheter vi alla har genomgått eller att stanna här och icke företaga oss något ? Frågar en gammal kvinna, som lidit alla kval man kan tänka sig, och några till, Candide i Voltaires roman med samma namn. En av Candides vänner, Martin, hävdade då starkt att människan är född för att leva antingen i orons ständiga kramp eller i ledsnadens dödliknande dvala. Denna åsikt ville inte Candide (=den troskyldiga) gå med på, men kunde inte bemöta den med en annan.
Senare träffar de på en gammal man på en arrendegård, vilken endast odlar tillsammans med sina barn för husbehov, han säger arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet. Boken slutar sedermera med att just denna tanke får bli svaret på filosofins alla frågor om livet; vi måste odla vår trädgård, säger Candide. Hans vän Martin fortsätter med låt oss arbeta och icke resonera, det är det enda medlet till att göra livet drägligt.
Jepp. 1700-talsromaner är fina att läsa. Man blir så upplyft så att säga.
Man får följa Candide genom hans fruktansvärda liv, där han står ut med allt med lika oförtruten optismism och naivitet, hans upphöjda kärlek till Kunigunda, som han slutligen får äkta, trots att han helst skulle ha sluppit, då hennes skönhet totalt förstörts av det hemska liv hon tvingats utstå, och blivit allt mer anskrämlig och samtidigt alltmera grälsjuk och outhärdlig, men, mest för att få reta och straffa hennes högmodiga bror baronen, äktar han henne ändå.
Yes, men, men. Vi odlar väl vår trädgård då. Ingen idé att gnälla här över arbete, slit och släp, det är ju det som är själva meningen med människan alltså. Suck, inte har jag så noga tänkt på det förut att det kanske var här hos Voltaire som Hitler hittade sin slogan Arbeit macht freit!?
Nu mot romantiken och den stackars unge Werthers lidanden... Fast ska nog kolla in tv:n lite först...
Haft en bra måndag här i alla fall! Kanske inte så mycket pga mitt strävsamma arbetande dock...
Arbetsamkram!
söndag 10 oktober 2010
Sitter här och...
Nu skulle jag varit en sådan där snitsig fototagare, för då hade jag visat dig hur jag sitter här i köket med tända ljus överallt, exempelvis hade det kunnat bli en stämningsfull bild på mina nyinköpta fina ljuslyktor från Indiska här.
Paus här då alla plötsligt kommer på att de måste ha efterrätt, precis NU.
Tillbaka. Sitter alltså här och myser bland mina ljus. Lyssnar på musik och läser lite. Det finns i alla fall en del saker som är alldeles underbart med hösten, och en av dem är att jag återigen, skamlöst, får tända ljus överallt i alla mina ljuslyktor.
En annan favorit på hösten är att få shoppa ny mössa, nya vantar och halsduk och få vira in sig i. I går införskaffades detta, och årets färg blev vaniljvit. Lite smolk i glädjebägaren bara att de nya mysiga vantarna luddade av sig överallt, så smart när jag hade mina svarta favvo höstmanchesterbrallor också.
Provade lite jeans på JC i dag också (flydde från alla måsten kan man säga att det gjordes här i dag...) Fast att de kostade minst 1000 allihop, så satt de inte snyggt, det hjälpte inte att killen sprang och försökte hitta modeller åt mig. Varför ska de vara så höga nu? Jag är mycket kräsen vad gäller jeansform, så jag gick ut. Gick in på Bik bok bredvid och hittade genast några snygga i en reahög för 99 spänn! Nu låtsas vi att vi inte vet det priset allihop.
Annars är min handstatus dålig och jag inser att jag nog måste söka för detta snart. Det är svårt att jobba som lärare och inte kunna skriva för hand bland andra saker... Men vet inte vad de kan göra åt den direkt...vad brukar göras i sådana här fall?
Mysljuskram!
Paus här då alla plötsligt kommer på att de måste ha efterrätt, precis NU.
Tillbaka. Sitter alltså här och myser bland mina ljus. Lyssnar på musik och läser lite. Det finns i alla fall en del saker som är alldeles underbart med hösten, och en av dem är att jag återigen, skamlöst, får tända ljus överallt i alla mina ljuslyktor.
En annan favorit på hösten är att få shoppa ny mössa, nya vantar och halsduk och få vira in sig i. I går införskaffades detta, och årets färg blev vaniljvit. Lite smolk i glädjebägaren bara att de nya mysiga vantarna luddade av sig överallt, så smart när jag hade mina svarta favvo höstmanchesterbrallor också.
Provade lite jeans på JC i dag också (flydde från alla måsten kan man säga att det gjordes här i dag...) Fast att de kostade minst 1000 allihop, så satt de inte snyggt, det hjälpte inte att killen sprang och försökte hitta modeller åt mig. Varför ska de vara så höga nu? Jag är mycket kräsen vad gäller jeansform, så jag gick ut. Gick in på Bik bok bredvid och hittade genast några snygga i en reahög för 99 spänn! Nu låtsas vi att vi inte vet det priset allihop.
Annars är min handstatus dålig och jag inser att jag nog måste söka för detta snart. Det är svårt att jobba som lärare och inte kunna skriva för hand bland andra saker... Men vet inte vad de kan göra åt den direkt...vad brukar göras i sådana här fall?
Mysljuskram!
lördag 9 oktober 2010
Skön höstlördag
Skadade handen (innebandymatchen i lördags) har blivit sämre igen! Ahhhrggg, så annoying. Räckte med att jag råkade glömma bort mig i går när jag skulle slå igen den förb... bakluckan (som ingen har brytt sig om att ta sig till verkstaden med på ett år...) så var skadan värre igen. Det är en sådan där irriterande liten skada som gör mycket mer väsen av sig än vad man kan tro, hoppas inte det är en spricka.
Således blev det ingen innebandymatch i morse heller. Och en legitim anledning att inte åka till landet på arbetsdagen fanns också plötsligt... Stackars bror fick ta det själv i år igen, guldstjärna till honom och ris till mig...
Följde med en förväntansfull liten son bort till kompisen förut, i natt är det sova över som gäller, vilket han inte gjort hos någon kompis i klassen ännu förut, men nu var det äntligen dags!
Vi övriga cyklade i den underbara höstsolen, bland de härligt färgsprakande träden som speglade sig i vattnet vid å-promenaden, in till stan. I staden var det så fullt med folk att man undrade om man missat något, nu igen? Vet aldrig någonting om vad som är på gång, känns det som, lever som i en liten egen bubbla. Men det mest spektakulära jag såg var en tjej i rosa kanindräkt som tvingades stå och ha loppis på Trädgårdstorget, övandes inför att stå ut med förnedring i äktenskapet må hända.
Mannen stegrade sig som en häst inför ett högt hinder när han insåg att vi allt tänkte kika in i någon liten affär i alla fall, cyklade i väg och lämnade oss åt vårt öde (ja, vi shoppade lite...).
Hade gärna gått på Mamma Mia-musikalen i kväll, men vad f ska det vara så dyrt för!
Skön lördag på er alla där ute!
Således blev det ingen innebandymatch i morse heller. Och en legitim anledning att inte åka till landet på arbetsdagen fanns också plötsligt... Stackars bror fick ta det själv i år igen, guldstjärna till honom och ris till mig...
Följde med en förväntansfull liten son bort till kompisen förut, i natt är det sova över som gäller, vilket han inte gjort hos någon kompis i klassen ännu förut, men nu var det äntligen dags!
Vi övriga cyklade i den underbara höstsolen, bland de härligt färgsprakande träden som speglade sig i vattnet vid å-promenaden, in till stan. I staden var det så fullt med folk att man undrade om man missat något, nu igen? Vet aldrig någonting om vad som är på gång, känns det som, lever som i en liten egen bubbla. Men det mest spektakulära jag såg var en tjej i rosa kanindräkt som tvingades stå och ha loppis på Trädgårdstorget, övandes inför att stå ut med förnedring i äktenskapet må hända.
Mannen stegrade sig som en häst inför ett högt hinder när han insåg att vi allt tänkte kika in i någon liten affär i alla fall, cyklade i väg och lämnade oss åt vårt öde (ja, vi shoppade lite...).
Hade gärna gått på Mamma Mia-musikalen i kväll, men vad f ska det vara så dyrt för!
Skön lördag på er alla där ute!
fredag 8 oktober 2010
Ett litet glädjesting
Ser att mina inlägg har varit ganska tyngda av trötthet och diverse sådana tankar på sistone. Men i dag är det annat! Känner mig stark nu och så mycket bättre med allt! Se vad lugn, vila och lite roligheter kan göra underverk!
Lyssnade spänt i går vid radion när Peter Englund skulle tillkännage årets Nobelpristagare i Litteratur. Hade inte en enda gissning i huvudet för en gångs skull, för jag kände på mig att det skulle bli någon icke-europeisk i år, och där har jag tyvärr alltför dålig koll. Men när namnet Mario Vargas Llosa utropades kände jag ett litet, litet glädjesting, inte för att jag blev så glad över att han fick priset, utan för att jag faktiskt råkade känna till honom. Alltid en tillfredställande känsla.
Gick snabbt in på Bokus på nätet för att kanske se om jag kunde beställa någon av hans böcker, och det var helt crazy! Jag knappade snabbt in några i min varukorg och sedan ångrade jag mig lite och gick ut. När jag sedan gick in igen för att göra om det några minuter senare så hade leveranstiden ökat från 2-5 dagar till 31 dagar! Jag skulle inte ha ångrat mig, surt! Men beställde en av hans senaste; Bockfesten. Blev lite sugen på en novell som var erotisk också, enligt beskrivningen, men den var slut...
Måste nog friska upp minnet på Staden och hundarna också, har läst den men det var väldigt länge sedan.
Faktiskt känner jag plötsligt ett större ansvar för det här med att hänga med i Nobelpristagarnas verk nu när jag läser till gymnasielärare i svenska. Märkligt att jag så snabbt kommer in i den känslan. Det börjar hända saker!
Nu till studierna igen!
Härliga fredagen är här, vem kan vara i moll då!? Inte jag!
Kram!
Lyssnade spänt i går vid radion när Peter Englund skulle tillkännage årets Nobelpristagare i Litteratur. Hade inte en enda gissning i huvudet för en gångs skull, för jag kände på mig att det skulle bli någon icke-europeisk i år, och där har jag tyvärr alltför dålig koll. Men när namnet Mario Vargas Llosa utropades kände jag ett litet, litet glädjesting, inte för att jag blev så glad över att han fick priset, utan för att jag faktiskt råkade känna till honom. Alltid en tillfredställande känsla.
Gick snabbt in på Bokus på nätet för att kanske se om jag kunde beställa någon av hans böcker, och det var helt crazy! Jag knappade snabbt in några i min varukorg och sedan ångrade jag mig lite och gick ut. När jag sedan gick in igen för att göra om det några minuter senare så hade leveranstiden ökat från 2-5 dagar till 31 dagar! Jag skulle inte ha ångrat mig, surt! Men beställde en av hans senaste; Bockfesten. Blev lite sugen på en novell som var erotisk också, enligt beskrivningen, men den var slut...
Måste nog friska upp minnet på Staden och hundarna också, har läst den men det var väldigt länge sedan.
Faktiskt känner jag plötsligt ett större ansvar för det här med att hänga med i Nobelpristagarnas verk nu när jag läser till gymnasielärare i svenska. Märkligt att jag så snabbt kommer in i den känslan. Det börjar hända saker!
Nu till studierna igen!
Härliga fredagen är här, vem kan vara i moll då!? Inte jag!
Kram!
onsdag 6 oktober 2010
It´s all in your head
Det är konstigt det där hur man upplever saker. Förra veckan var så tuff , jag kände mig helt nerbruten, och om man skulle titta rent objektivt på hur denna vecka ser ut, så skulle den vara, och ha varit minst lika jobbig.
Men jag känner inte att världen skakar för närvarande, det har varit rätt ok faktiskt.
Om och om igen i livet har man fått höra kloka råd om att it´s all in your head. Och om och om igen inser man hur sant det där är.
Inställningen, balansen i mitt sinne, det är det som avgör hur jag klarar av allt här i livet. Men den sorgliga sanningen är ju att jag inte verkar förstå det. Om och om igen åker jag dit på det. Blir lika förvånad varje gång liksom. Guldfiskminne (stackars guldfisken som så oförtjänt fått rykte om sig att bara ha tre sekunders minne förresten, hur kan man veta det!?).
Den här veckan har jag gått med lindad hand efter innebandymatchen i lördags. Blev omkullknuffad och tog emot med höger tumme när jag hamnade på rumpan. Nu vet jag hur mycket jag använder höger tumgrepp, får grimasera illa av smärta en gång i minuten ungefär.... Skriva för hand är en pina t ex... Då var det ju väldigt bra att jag satt och skrev 30 omdömen för hand i måndags kväll... Hm. Nu vet jag också hur många gånger per dag som jag vrider om en nyckel i ett lås...
Satt i måndags natt och skrev klart en inlämningsuppgift också. Studierna börjar hårdna och jag inser nu att jag måste börja lägga ännu mer tid på dem om jag ska klara dem. Även om det jag läser och skriver om, bara är så kul, så tar det tid. Tiden är det mest värdefulla man kan ha tillgång till...
När jag vaknade i går efter att ha sovit ett par timmar bara så tänkte jag först att nu är jag väl sjuk och vill bara ligga kvar. Kände efter en stund till och insåg att jag var helt ok... Ok då kör vi väl då, i väg till ämneskonferensen kl åtta. Utvecklingssamtal med alla i klassen och hemma rätt sent. Fortfarande ingen känsla av att vilja bryta ihop. Det hade jag garanterat gjort förra veckan, eller? Fick dock plötsliga magsmärtor, insåg hur svullen jag var och blev rädd. Vad är detta?
Vaknade med ömmande mage och smärtor och tänkte återigen att nu ligger jag väl kvar då. Men dagen har gått mer än bra, trots att jag fortfarande har så ont. Skyndade hem till sonens höstmarknad och drop in -fika på fritids, fick med mig ett par killar till hem. En mamma i dotterns klass kom förbi för en stund sedan med ett antal kak- och godisburkar som ska säljas, det ska väl gå bra.
Varför klarar jag av saker och ting denna vecka då? Jag hade en bra helg, det kan vara en nyckel. Trots att det var mycket så blev allt bra. Jag var nöjd med mig själv och jag tog det lugnt på söndagen, vilade. Och så har jag sett till att jag har lite saker att se fram emot också, det hjälper i vardagsstressen.
Måste kanske höra av mig till vårdcentralen i morgon ändå.
Kram!
Men jag känner inte att världen skakar för närvarande, det har varit rätt ok faktiskt.
Om och om igen i livet har man fått höra kloka råd om att it´s all in your head. Och om och om igen inser man hur sant det där är.
Inställningen, balansen i mitt sinne, det är det som avgör hur jag klarar av allt här i livet. Men den sorgliga sanningen är ju att jag inte verkar förstå det. Om och om igen åker jag dit på det. Blir lika förvånad varje gång liksom. Guldfiskminne (stackars guldfisken som så oförtjänt fått rykte om sig att bara ha tre sekunders minne förresten, hur kan man veta det!?).
Den här veckan har jag gått med lindad hand efter innebandymatchen i lördags. Blev omkullknuffad och tog emot med höger tumme när jag hamnade på rumpan. Nu vet jag hur mycket jag använder höger tumgrepp, får grimasera illa av smärta en gång i minuten ungefär.... Skriva för hand är en pina t ex... Då var det ju väldigt bra att jag satt och skrev 30 omdömen för hand i måndags kväll... Hm. Nu vet jag också hur många gånger per dag som jag vrider om en nyckel i ett lås...
Satt i måndags natt och skrev klart en inlämningsuppgift också. Studierna börjar hårdna och jag inser nu att jag måste börja lägga ännu mer tid på dem om jag ska klara dem. Även om det jag läser och skriver om, bara är så kul, så tar det tid. Tiden är det mest värdefulla man kan ha tillgång till...
När jag vaknade i går efter att ha sovit ett par timmar bara så tänkte jag först att nu är jag väl sjuk och vill bara ligga kvar. Kände efter en stund till och insåg att jag var helt ok... Ok då kör vi väl då, i väg till ämneskonferensen kl åtta. Utvecklingssamtal med alla i klassen och hemma rätt sent. Fortfarande ingen känsla av att vilja bryta ihop. Det hade jag garanterat gjort förra veckan, eller? Fick dock plötsliga magsmärtor, insåg hur svullen jag var och blev rädd. Vad är detta?
Vaknade med ömmande mage och smärtor och tänkte återigen att nu ligger jag väl kvar då. Men dagen har gått mer än bra, trots att jag fortfarande har så ont. Skyndade hem till sonens höstmarknad och drop in -fika på fritids, fick med mig ett par killar till hem. En mamma i dotterns klass kom förbi för en stund sedan med ett antal kak- och godisburkar som ska säljas, det ska väl gå bra.
Varför klarar jag av saker och ting denna vecka då? Jag hade en bra helg, det kan vara en nyckel. Trots att det var mycket så blev allt bra. Jag var nöjd med mig själv och jag tog det lugnt på söndagen, vilade. Och så har jag sett till att jag har lite saker att se fram emot också, det hjälper i vardagsstressen.
Måste kanske höra av mig till vårdcentralen i morgon ändå.
Kram!
fredag 1 oktober 2010
Jag orkar visst
Hörde Ann Söderlund prata på radion förut om varför hon skrev sin nyutkomna bok. "Mina kompisar var så trötta på mig så jag förstod att jag var tvungen att skriva en bok i stället", sa hon på sitt ödmjukt karakteristiska sätt. Hon hade lagt märke till att de diskret tittade på klockan eller något annat när hon återigen började tugga om och tugga om.
Denna vecka verkar det inte bara vara jag som varit ute på tunn is och vänt, om man säger så. Måste påminna mig om att checka nästa år om sista veckan i september brukar var extra jävlig jämt, eller om det bara var en slump i år...
Det konstiga är att jag inte kan skylla på att det varit extra jobbigt på jobbet, tvärtom har eleverna varit riktigt coola denna vecka. Jag kan inte heller säga att det beror på att jag varit så mycket mer upptagen än vanligt heller. Inte ens någon major crisis kan jag härröra som orsak. Veckan har helt enkelt varit lika fruktansvärt stressig och utan andningspauser som vanligt.
Ok. Jag tror plötsligt att poletten trillade ner, även hos mig.
Jag försöker se positivt, försöker hålla mig glad. Men helt plötsligt faller jag ner i vaken, den är iskall och jag blir alldeles stel och jag kan inte låta bli att få en känsla av att jag bara vill stanna där.
Stod där i tvättstugan i går och bara grät som ett litet barn. Snyftade så där som de gör på film: "jag ooorkaaar inte meeer".
Klarade inte av minsta lilla på jobbet, det räckte med att någon sa något kritiskt till mig så ville jag bara lägga mig ner och dö.
Men. Jag gick och la mig i går eftermiddag. Helt enkelt. Sov en stund under en filt och lät allt bara vara omkring mig. Och det gick bra. Ingenting faller ihop bara för att jag inte är där och övervakar. Det går bra ändå.
Sov en hel natt för första gången på många dagar. Nu känner jag mig så mycket bättre igen! Mina underbara kollegor var så fina idag och jag är glad igen!
Fredag! Härliga fredag!
Kram!
Denna vecka verkar det inte bara vara jag som varit ute på tunn is och vänt, om man säger så. Måste påminna mig om att checka nästa år om sista veckan i september brukar var extra jävlig jämt, eller om det bara var en slump i år...
Det konstiga är att jag inte kan skylla på att det varit extra jobbigt på jobbet, tvärtom har eleverna varit riktigt coola denna vecka. Jag kan inte heller säga att det beror på att jag varit så mycket mer upptagen än vanligt heller. Inte ens någon major crisis kan jag härröra som orsak. Veckan har helt enkelt varit lika fruktansvärt stressig och utan andningspauser som vanligt.
Ok. Jag tror plötsligt att poletten trillade ner, även hos mig.
Jag försöker se positivt, försöker hålla mig glad. Men helt plötsligt faller jag ner i vaken, den är iskall och jag blir alldeles stel och jag kan inte låta bli att få en känsla av att jag bara vill stanna där.
Stod där i tvättstugan i går och bara grät som ett litet barn. Snyftade så där som de gör på film: "jag ooorkaaar inte meeer".
Klarade inte av minsta lilla på jobbet, det räckte med att någon sa något kritiskt till mig så ville jag bara lägga mig ner och dö.
Men. Jag gick och la mig i går eftermiddag. Helt enkelt. Sov en stund under en filt och lät allt bara vara omkring mig. Och det gick bra. Ingenting faller ihop bara för att jag inte är där och övervakar. Det går bra ändå.
Sov en hel natt för första gången på många dagar. Nu känner jag mig så mycket bättre igen! Mina underbara kollegor var så fina idag och jag är glad igen!
Fredag! Härliga fredag!
Kram!
måndag 27 september 2010
Verkligheten tränger sig på...
Föll ihop som en misslyckad sufflé i går, så trött. Fast jag vet inte varför jag säger sådär egentligen, för alla har väl rätt att ta det lite lugnare en dag i veckan? Umgås med familjen, bara vara, läsa, göra söndagsmat och gå och skräpa lite? Vi såg på familjefilm ihop på kvällen, jag gillar verkligen Harry Potter.
Vaknade sedan upp kallsvettig kl 04 med ett ryck. Tankarna på alla oklara uppgifter som låg på hög inför veckan slingrade sig fram i min dröm som basilisken i Harry Potters värld.
Verkligheten har ett obehagligt sätt att tränga sig på och sticka upp sitt illaluktande tryne när du minst av allt vill veta av den.
Har ändå överlevt i dag även om det inte känns som så mycket mer än det. En liten elak röst sticker mig i sidan och försöker säga till mig att det här duger inte. You suck. Tänker mig en sarkastisk mobbande Idol-jury framför mig som talar om att min resa slutar här.
Fast jag är ju kommunalanställd liksom, så jag borde bara småle lite hånfullt tillbaka. Fast det gör jag inte, för jag är en duktig flicka, i smyg.
Har en lärarstudent med mig nu ett par veckor i alla fall, trevlig tjej! Kanske därför jag är lite hård mot mig själv i dag, man ser lite sådär utifrån på allt då, med hennes ögon så att säga. Nyttigt!
Nu är det i alla fall roligheter bokade framöver för att stå ut med verkligheten! Som exempel att åka till bästaste kompisen i Stockholm om ett par veckor! Yeeesss!
Kram!
Vaknade sedan upp kallsvettig kl 04 med ett ryck. Tankarna på alla oklara uppgifter som låg på hög inför veckan slingrade sig fram i min dröm som basilisken i Harry Potters värld.
Verkligheten har ett obehagligt sätt att tränga sig på och sticka upp sitt illaluktande tryne när du minst av allt vill veta av den.
Har ändå överlevt i dag även om det inte känns som så mycket mer än det. En liten elak röst sticker mig i sidan och försöker säga till mig att det här duger inte. You suck. Tänker mig en sarkastisk mobbande Idol-jury framför mig som talar om att min resa slutar här.
Fast jag är ju kommunalanställd liksom, så jag borde bara småle lite hånfullt tillbaka. Fast det gör jag inte, för jag är en duktig flicka, i smyg.
Har en lärarstudent med mig nu ett par veckor i alla fall, trevlig tjej! Kanske därför jag är lite hård mot mig själv i dag, man ser lite sådär utifrån på allt då, med hennes ögon så att säga. Nyttigt!
Nu är det i alla fall roligheter bokade framöver för att stå ut med verkligheten! Som exempel att åka till bästaste kompisen i Stockholm om ett par veckor! Yeeesss!
Kram!
lördag 25 september 2010
Så duktig...
En liten snabbis så här på lördagskvällen!
Ville bara berätta att jag varit så duktig och städat hela f*g huset i dag. Jag svär lite så där i smyg bara för att känna mig lite så där rebellisk i smyg också. Fast man inte är det ett dugg helt enkelt.
Men, vad gör man liksom? Har man ett hus måste det ju städas ibland, det är ett tråkigt faktum. Jag ska vara ärlig och säga att jag funderat på RUT, men jag klarar inte av det, så är det. Har man själv varit städerska, både i hotellbranschen och i hemtjänsten i många år, så är det SVÅRT att lämna bort detta med städning.
Jag kan inte säga att jag tycker att jag har råd heller faktiskt... Finns liksom roligare saker att göra för pengar än att betala någon för att göra mitt jobb...
Dotterns klass lyckades sälja riktigt bra med våra hembakta bullar och kakor på Tanneforsdagen i dag i alla fall! Någon nytta har man gjort alltså. Och sonen gjorde sju mål i en av fotbollsmatcherna i cupen i Kisa i dag. Inte så illa. Det har jag aldrig gjort någon gång...
Nu, LÖRDAG kväll! Intagit god mat och sitter nu med ett glas bubblig rosé, so nice! =))
Kram!
Ville bara berätta att jag varit så duktig och städat hela f*g huset i dag. Jag svär lite så där i smyg bara för att känna mig lite så där rebellisk i smyg också. Fast man inte är det ett dugg helt enkelt.
Men, vad gör man liksom? Har man ett hus måste det ju städas ibland, det är ett tråkigt faktum. Jag ska vara ärlig och säga att jag funderat på RUT, men jag klarar inte av det, så är det. Har man själv varit städerska, både i hotellbranschen och i hemtjänsten i många år, så är det SVÅRT att lämna bort detta med städning.
Jag kan inte säga att jag tycker att jag har råd heller faktiskt... Finns liksom roligare saker att göra för pengar än att betala någon för att göra mitt jobb...
Dotterns klass lyckades sälja riktigt bra med våra hembakta bullar och kakor på Tanneforsdagen i dag i alla fall! Någon nytta har man gjort alltså. Och sonen gjorde sju mål i en av fotbollsmatcherna i cupen i Kisa i dag. Inte så illa. Det har jag aldrig gjort någon gång...
Nu, LÖRDAG kväll! Intagit god mat och sitter nu med ett glas bubblig rosé, so nice! =))
Kram!
onsdag 22 september 2010
Riktigt rolig....
Nej, vad seriöst det har varit här inne ett tag nu! Jag blir alldeles trött. Fram för lite flams och trams kanske, eller?! Skulle helt klart behöva få ha lite roligt nu igen, jag har väl suttit i utvisningsbåset från roligheter länge nog nu? Eller har man livstidsstraff kanske? Trodde jag inte man hade i det här landet.
I det här inlägget kör vi på regeln att inget seriöst överhuvudtaget ska bli yttrat, då blir det rött kort direkt!
Jajamen, då ska vi hitta på något här då! Hm... det första jag tänker på är den fredagsfräckis av Gert Fylking jag hörde på Rix morron zoo i fredags... men oj då, det var visserligen sååå kul, men också politiskt och snuskigt... kolla upp den själva, ni som blev nyfikna.
Ja, just det det där var ju hysteriskt kul ja, nu ska vi se... fast jag kan ju inte berätta om workstuff här ja, jag menar kul grejer som t ex eleverna gör eller säger, eller för den delen mina komikerkollegor på jobbet...
Hm... Men, igår när min son... Nej, kanske ska jag inte hänga ut honom här, nepp det går ju inte.
Jaha, jag får väl skriva om något kul jag gjort eller sagt på sistone då! Nu ska vi se här... hm....
Jag vet att jag yttrade några riktigt roliga repliker om att jag var en slav här i huset, jag står till er tjänst dygnet runt, det är bara att önska på liksom, jag poppar upp som anden i flaskan eller något. Mhm.. ehrm..det var visst inte kul, bara tjatigt och bittert, oj då.
Men lite kul var jag väl kanske när jag frågade pojkarna på fotbollsträningen i går om de stod i en cirkuskö i stället för "passa-varandra-göra inlägg-mål"-kö? Nehej... det var bara sarkastiskt... ser det nu...
Smårolig var jag kanske när jag hämtade pappa från operation i går och entusiastiskt höll med honom om att det var väldigt bra att han klarade att gå ner för trappan utan smärta så snabbt inpå, men la till att det kanske var värre att gå uppåt? Han provade direkt.... Nehej, det var visst nästan elakt...
Jag tänkte i alla fall en rolig tanke när jag höll på med mina litteraturstudier i förrgår och gjorde analysen att jag själv var som diktaren Dante i Divina Commedia just nu, lider helvetets alla plågor och grillas i skärselden... Nehej, det var visst inte heller roligt! Helt enkelt patetiskt.
Det är visst inte så lätt att vara rolig just nu för mig, det är nog den analysen jag får göra. Frågan är ju varför?
Kram.
I det här inlägget kör vi på regeln att inget seriöst överhuvudtaget ska bli yttrat, då blir det rött kort direkt!
Jajamen, då ska vi hitta på något här då! Hm... det första jag tänker på är den fredagsfräckis av Gert Fylking jag hörde på Rix morron zoo i fredags... men oj då, det var visserligen sååå kul, men också politiskt och snuskigt... kolla upp den själva, ni som blev nyfikna.
Ja, just det det där var ju hysteriskt kul ja, nu ska vi se... fast jag kan ju inte berätta om workstuff här ja, jag menar kul grejer som t ex eleverna gör eller säger, eller för den delen mina komikerkollegor på jobbet...
Hm... Men, igår när min son... Nej, kanske ska jag inte hänga ut honom här, nepp det går ju inte.
Jaha, jag får väl skriva om något kul jag gjort eller sagt på sistone då! Nu ska vi se här... hm....
Jag vet att jag yttrade några riktigt roliga repliker om att jag var en slav här i huset, jag står till er tjänst dygnet runt, det är bara att önska på liksom, jag poppar upp som anden i flaskan eller något. Mhm.. ehrm..det var visst inte kul, bara tjatigt och bittert, oj då.
Men lite kul var jag väl kanske när jag frågade pojkarna på fotbollsträningen i går om de stod i en cirkuskö i stället för "passa-varandra-göra inlägg-mål"-kö? Nehej... det var bara sarkastiskt... ser det nu...
Smårolig var jag kanske när jag hämtade pappa från operation i går och entusiastiskt höll med honom om att det var väldigt bra att han klarade att gå ner för trappan utan smärta så snabbt inpå, men la till att det kanske var värre att gå uppåt? Han provade direkt.... Nehej, det var visst nästan elakt...
Jag tänkte i alla fall en rolig tanke när jag höll på med mina litteraturstudier i förrgår och gjorde analysen att jag själv var som diktaren Dante i Divina Commedia just nu, lider helvetets alla plågor och grillas i skärselden... Nehej, det var visst inte heller roligt! Helt enkelt patetiskt.
Det är visst inte så lätt att vara rolig just nu för mig, det är nog den analysen jag får göra. Frågan är ju varför?
Kram.
måndag 20 september 2010
Jag hade onda aningar...
Jag hade onda aningar inför valdagen i går. Jag antar att det var alla förundersökningar som redan från början gjort mig lite nedslagen inför möjligheten att ta tillbaka Sverige till ett mer rött Sverige. Jag hade också onda aningar inför möjligheten att SD skulle ta sig in i riksdagen.
Men hoppet fanns där så klart, de röd-gröna gjorde ändå en stark avslutning i valspurten, då de viktiga frågorna äntligen kom upp på agendan.
Men, i det läge vi nu hamnat, där ett populistiskt parti med främlingsfientliga åsikter kommit in i riksdagen, så överskuggas alla partipolitiska känslor av detta.
Hade hellre sett att vi fått en majoritetsalliansregering, än detta som blev. Man kastas härmed snabbt in i en känsla av kris, och då är det nummer 1 att starkt kunna bekämpa dessa krafter.
Hör nu på radion att Miljöpartiet öppnar dörren lite på glänt för samarbete med Alliansen, och det är nog det enda rätta i det här läget. Trots att det blir en svår situation för Miljöpartiet självklart och för de röd-grönas fortsatta samarbete.
Antar att Socialdemokraterna måste fundera allvarligt ändå på hur de ska göra i fortsättningen, kändes ödesmättat när jag såg att de hade valvakan på ett museum...
Det känns som om en kall vind går genom Sverige. Var är solidariteten? Empatin? Respekten för allas egenvärde? Det som jag växte upp med, att vi alla ska vara lika värda och ha lika chans att lyckas i det här landet? Att vi hjälps åt för att alla ska ha det värdigt?
Det Sverigedemokraternas intåg i vårt parlament kan göra är trots allt att väcka vissa sovande människor, hoppas jag i alla fall. De som inte tog sig till valurnorna i går och bekämpade de mörka krafterna med sin demokratiska rätt. De som tror att det där sköter några andra om, jag behöver inte göra något.
Nu är det dags att vakna.
Kram!
Men hoppet fanns där så klart, de röd-gröna gjorde ändå en stark avslutning i valspurten, då de viktiga frågorna äntligen kom upp på agendan.
Men, i det läge vi nu hamnat, där ett populistiskt parti med främlingsfientliga åsikter kommit in i riksdagen, så överskuggas alla partipolitiska känslor av detta.
Hade hellre sett att vi fått en majoritetsalliansregering, än detta som blev. Man kastas härmed snabbt in i en känsla av kris, och då är det nummer 1 att starkt kunna bekämpa dessa krafter.
Hör nu på radion att Miljöpartiet öppnar dörren lite på glänt för samarbete med Alliansen, och det är nog det enda rätta i det här läget. Trots att det blir en svår situation för Miljöpartiet självklart och för de röd-grönas fortsatta samarbete.
Antar att Socialdemokraterna måste fundera allvarligt ändå på hur de ska göra i fortsättningen, kändes ödesmättat när jag såg att de hade valvakan på ett museum...
Det känns som om en kall vind går genom Sverige. Var är solidariteten? Empatin? Respekten för allas egenvärde? Det som jag växte upp med, att vi alla ska vara lika värda och ha lika chans att lyckas i det här landet? Att vi hjälps åt för att alla ska ha det värdigt?
Det Sverigedemokraternas intåg i vårt parlament kan göra är trots allt att väcka vissa sovande människor, hoppas jag i alla fall. De som inte tog sig till valurnorna i går och bekämpade de mörka krafterna med sin demokratiska rätt. De som tror att det där sköter några andra om, jag behöver inte göra något.
Nu är det dags att vakna.
Kram!
måndag 13 september 2010
Smekmånaden är över?
Fy F vilken kass dag. Den är ju i och för sig inte slut ännu, och den kan bara bli bättre (hoppas jag verkligen)!
Jag vet inte vad det var med eleverna i dag, men de var inte roliga. Hur kan det kännas som om alla på en hel skola samtidigt liksom helt freakar ur och är aptrista!?
Naturligtvis är det ju aldrig alla, som jag skrev, men det är en känsla, en stämning, som är svår att ta på men ändå är tydlig för oss som är där. Antar att "smekmånaden" är över nu, saker och ting har kommit ifatt.
Det är sorgesamt, för jag tror det handlar om att vissa elever nu börjar känna, återigen, att det här kommer att bli för svårt för dem, "hur ska det gå?" liksom. Frustrationen ligger som ett tunt dallrande hölje över korridorerna. I de här lägena blir det svårt för oss pedagoger, jag vill se dem, hjälpa dem, men en del gör det så svårt och nästan omöjligt för de vuxna att hjälpa. För övrigt känner jag så få av dem i år, de är främmande ansikten som bara vill ha uppmärksamhet och skriker ut provokation när jag går förbi.
Eller är det att ramadan tog slut i fredags och att många är trötta efter allt firande och att de nu fått börja äta på normala tider igen...
Ja, ja. Eller så var det JAG som var så förbenat trött i dag och inte på humör. Så var det ju faktiskt också... Dåligt humör smittar åt alla håll. Får be till en högre makt att jag är gladare och känner större lust till mitt jobb i morgon. Men det är så mycket som ska göras den här veckan, jag får ångest... Jag vet, jag vet, jag måste sluta tänka på allt som ska göras och bara ta en sak i taget. I know.
Nu, fixa mat, sedan på skolrådsmöte på barnens skola, sedan kanske ta en löprunda runt ån? Skulle i alla fall behöva det.
Kram
Jag vet inte vad det var med eleverna i dag, men de var inte roliga. Hur kan det kännas som om alla på en hel skola samtidigt liksom helt freakar ur och är aptrista!?
Naturligtvis är det ju aldrig alla, som jag skrev, men det är en känsla, en stämning, som är svår att ta på men ändå är tydlig för oss som är där. Antar att "smekmånaden" är över nu, saker och ting har kommit ifatt.
Det är sorgesamt, för jag tror det handlar om att vissa elever nu börjar känna, återigen, att det här kommer att bli för svårt för dem, "hur ska det gå?" liksom. Frustrationen ligger som ett tunt dallrande hölje över korridorerna. I de här lägena blir det svårt för oss pedagoger, jag vill se dem, hjälpa dem, men en del gör det så svårt och nästan omöjligt för de vuxna att hjälpa. För övrigt känner jag så få av dem i år, de är främmande ansikten som bara vill ha uppmärksamhet och skriker ut provokation när jag går förbi.
Eller är det att ramadan tog slut i fredags och att många är trötta efter allt firande och att de nu fått börja äta på normala tider igen...
Ja, ja. Eller så var det JAG som var så förbenat trött i dag och inte på humör. Så var det ju faktiskt också... Dåligt humör smittar åt alla håll. Får be till en högre makt att jag är gladare och känner större lust till mitt jobb i morgon. Men det är så mycket som ska göras den här veckan, jag får ångest... Jag vet, jag vet, jag måste sluta tänka på allt som ska göras och bara ta en sak i taget. I know.
Nu, fixa mat, sedan på skolrådsmöte på barnens skola, sedan kanske ta en löprunda runt ån? Skulle i alla fall behöva det.
Kram
söndag 12 september 2010
Sunday
Söndag. Sitter framför valduellen mellan sossarna och moderaterna. Känns som om debatten kört fast lite, behövs lite mer action från debattledaren Karin Hübinette faktiskt! Undrar lite över applåderna som tillåts, varför liksom?
Jag och min klass var i valstugorna i fredags på Trädgårdstorget. De var så artiga och belevade, gick omkring och ställde frågor till alla partiernas representanter, trots att en av mina elever helt frankt utbrast "jag tänker inte gå och prata med de där moderaterna, de är rasister!" "Man måste prata med alla", framhärdade jag, "om man inte vet vad de säger och hur de argumenterar, kan man inte bemöta deras åsikter". Det ska bli spännande att höra deras redovisningar nästa vecka, hur de tänker efter att de pratat med just alla. Som jag hörde, när jag stod och tjuvlyssnade, så kan det vara svårt för ungdomar i den åldern att verkligen förstå den konkreta innebörden av vad politiker säger. Alla positiva värdeord som de svänger sig med är naturligtvis svårt för dem att kritiskt granska.
Efter fredagens middag med min bror och hans fru, vilken, som vanligt, blev en rätt sen tillställning, med vin, musik och diskussioner, var jag riktigt trött på lördagen. Gäsp.
Söndagen har varit en effektiv och skön dag i stället. Fotbollscup för sonen i Linghem, jag kan inte låta bli att vara så stolt över honom, han är en riktig David Villa faktiskt, en striker...
Åkte hem till mamma sedan och hjälpte henne med en massa saker av karaktären dottermorsaker, personal stuff som jag inte går in på här.
Faktiskt så har jag varit i full gång i dag, med tusen saker gjorda, känns skönt inför måndagen, även om det ändå känns som om jag skulle behöva minst en lördag och söndag nu direkt, bums, för att känna mig nöjd.
KRAM!
Jag och min klass var i valstugorna i fredags på Trädgårdstorget. De var så artiga och belevade, gick omkring och ställde frågor till alla partiernas representanter, trots att en av mina elever helt frankt utbrast "jag tänker inte gå och prata med de där moderaterna, de är rasister!" "Man måste prata med alla", framhärdade jag, "om man inte vet vad de säger och hur de argumenterar, kan man inte bemöta deras åsikter". Det ska bli spännande att höra deras redovisningar nästa vecka, hur de tänker efter att de pratat med just alla. Som jag hörde, när jag stod och tjuvlyssnade, så kan det vara svårt för ungdomar i den åldern att verkligen förstå den konkreta innebörden av vad politiker säger. Alla positiva värdeord som de svänger sig med är naturligtvis svårt för dem att kritiskt granska.
Efter fredagens middag med min bror och hans fru, vilken, som vanligt, blev en rätt sen tillställning, med vin, musik och diskussioner, var jag riktigt trött på lördagen. Gäsp.
Söndagen har varit en effektiv och skön dag i stället. Fotbollscup för sonen i Linghem, jag kan inte låta bli att vara så stolt över honom, han är en riktig David Villa faktiskt, en striker...
Åkte hem till mamma sedan och hjälpte henne med en massa saker av karaktären dottermorsaker, personal stuff som jag inte går in på här.
Faktiskt så har jag varit i full gång i dag, med tusen saker gjorda, känns skönt inför måndagen, även om det ändå känns som om jag skulle behöva minst en lördag och söndag nu direkt, bums, för att känna mig nöjd.
KRAM!
torsdag 9 september 2010
Om man har litegrann att göra kanske?
Om man har litegrann att göra kanske? Jo, tack. Gårdagen såg t ex ut så här:
Började jobba tidigt eftersom jag skulle vikariera i samhällskunskap, hade sedan klassen hela fm fram till lunch (hur står man ut i de lägre årskurserna att vara med barnen hela dagarna?). Hann inte äta lunch då jag var tvungen att springa omkring och fixa med en massa, sedan grabbade jag en kopp kaffe framför datorn och fastnade i en massa mail och telefonsamtal som var tvungna att besvaras och göras.
Hade tänkt gå och äta något, men hann inte innan eftermiddagens nätverksträff startade. Som tur var bjöd rektorerna på kaffe och macka innan vi gick ut i våra grupper. Jag skulle vara med i gruppen svenska. Vad kul att få träffa kollegor från Berzan och Atlasskolan, tänkte jag, men en person var så himskans sur över att behöva vara med på detta, så man kan säga att hon förstörde rätt mycket av den känslan... Jag säger bara SUCK. Suck över människor som hellre lägger negativ energi över sådant som ska göras, i stället för att försöka göra något bra av det hela (jag VET att även lilla jag kan bete mig så ibland, men det är faktiskt INTE kul för övriga, så detta beteende ska utrotas bums!).
Under tiden som vi hade detta nätverkande hade jag små diskreta samtal med barnen hemma då och då... sonen ringde och fick som tur var följa med en kompis hem, dottern ringde och undrade när jag tänkte komma hem, hon skulle ju hinna äta innan träningen...
Kastade mig sedan i bilen och langade fram mat till dottern, samtidigt som jag pratade i telefon med lika stressad mamma till sonens kompis, rusade ut och kom ett par minuter sent till föräldramötet i sonens klass. Efter mötet hastade jag iväg för att handla och hämta hem sonen från kompisen. Där var allt party i och för sig, tre pojkar som åkte bobbycars ner från Pumpbacken rakt ner mot bron... Utan hjälmar så klart.
In med ickehusmanskostmicromat och prat vid köksbordet om föräldramötet och dagens aktuella händelser. Tur att vi gjorde alla läxor måndag-tisdag.
Natta sonen (dottern kollade Idol...) och klä om till matchkläder. Körde iväg till innebandymatchen i Collegium (start 21.20, najs) och fick dyngstryk.
Hem och duscha, lägga sig och läsa och stirrade rakt ut i luften, oseende. Dagens intryck snurrar som ett tivolihjul framför ögonen. Tänker på att pappa ringt också och talat in ett meddelande och frågat om jag skulle följa med honom när han opereras. Tänker på hur kul det var att fröken såg så glad ut när hon kommenterade sonens läsutveckling. Försöker fundera på om det är lite min förtjänst att han blivit så mycket duktigare nu. Hm, eller inte...
Somnar faktiskt till slut, mitt i det äckligt blodiga som Mons Kallentoft beskriver i sin senaste bok. Hua.
KRAM!
Började jobba tidigt eftersom jag skulle vikariera i samhällskunskap, hade sedan klassen hela fm fram till lunch (hur står man ut i de lägre årskurserna att vara med barnen hela dagarna?). Hann inte äta lunch då jag var tvungen att springa omkring och fixa med en massa, sedan grabbade jag en kopp kaffe framför datorn och fastnade i en massa mail och telefonsamtal som var tvungna att besvaras och göras.
Hade tänkt gå och äta något, men hann inte innan eftermiddagens nätverksträff startade. Som tur var bjöd rektorerna på kaffe och macka innan vi gick ut i våra grupper. Jag skulle vara med i gruppen svenska. Vad kul att få träffa kollegor från Berzan och Atlasskolan, tänkte jag, men en person var så himskans sur över att behöva vara med på detta, så man kan säga att hon förstörde rätt mycket av den känslan... Jag säger bara SUCK. Suck över människor som hellre lägger negativ energi över sådant som ska göras, i stället för att försöka göra något bra av det hela (jag VET att även lilla jag kan bete mig så ibland, men det är faktiskt INTE kul för övriga, så detta beteende ska utrotas bums!).
Under tiden som vi hade detta nätverkande hade jag små diskreta samtal med barnen hemma då och då... sonen ringde och fick som tur var följa med en kompis hem, dottern ringde och undrade när jag tänkte komma hem, hon skulle ju hinna äta innan träningen...
Kastade mig sedan i bilen och langade fram mat till dottern, samtidigt som jag pratade i telefon med lika stressad mamma till sonens kompis, rusade ut och kom ett par minuter sent till föräldramötet i sonens klass. Efter mötet hastade jag iväg för att handla och hämta hem sonen från kompisen. Där var allt party i och för sig, tre pojkar som åkte bobbycars ner från Pumpbacken rakt ner mot bron... Utan hjälmar så klart.
In med ickehusmanskostmicromat och prat vid köksbordet om föräldramötet och dagens aktuella händelser. Tur att vi gjorde alla läxor måndag-tisdag.
Natta sonen (dottern kollade Idol...) och klä om till matchkläder. Körde iväg till innebandymatchen i Collegium (start 21.20, najs) och fick dyngstryk.
Hem och duscha, lägga sig och läsa och stirrade rakt ut i luften, oseende. Dagens intryck snurrar som ett tivolihjul framför ögonen. Tänker på att pappa ringt också och talat in ett meddelande och frågat om jag skulle följa med honom när han opereras. Tänker på hur kul det var att fröken såg så glad ut när hon kommenterade sonens läsutveckling. Försöker fundera på om det är lite min förtjänst att han blivit så mycket duktigare nu. Hm, eller inte...
Somnar faktiskt till slut, mitt i det äckligt blodiga som Mons Kallentoft beskriver i sin senaste bok. Hua.
KRAM!
måndag 6 september 2010
Laddat batterierna
Riktigt SKÖN helg har jag haft. Känns som jag laddat batterierna en hel del faktiskt.
Vad jag har gjort?
Tagit det lugnt helt enkelt.
Fredagen var en typisk tacofredag, men familjemys, vin och Sverige-fotbollsmatch som var kul att se! På lördagen stannade jag i sängen länge, läste och kollade en film, tog en lång power-walk-promenad med dottern i solen runt ån och på kvällen var vi i Björkliden hos svåger och hans flickvän och åt så gott! De hade några slags bords-grill-fonduegrytor som vi satt och själva grillade kött, skaldjur och bläckfisk på och plockade buljongkokade grönsaker och nudlar ur. Härliga såser också, mycket gott!
På söndagen var vi pigga och fräscha och åkte ut till landet och fiskade, grillade korv ute på en ö och njöt i solen. Sonen hade en kompis med sig, så han var extra nöjd.
Vi var med om en lite komisk händelse också, när vi råkade bli instängda i grannområdet på landet bakom en stängd vägbom... den var öppen när vi åkte in och jag sa lugnande att det nog inte var någon fara då den var öppen nu. Men, naturligtvis var den stängd sedan, med ett rejält hänglås... jag fick ge mig ut på tiggarjakt bland stugorna efter nyckel... Hade dock turen att råka på en gammal bekant i området som hjälpte mig omgående, även om hennes man var lite grinig först... Hehe det gamla "fiendskapet" mellan oss Kallvikbor och Svartmålaborna verkar bestå... tänk vad fånigt det där är! "Jag tänker alltid att vi Kallvikbor får vara överallt här", sa jag lite låtsat naivt, och min bekant skrattade generat och sa att jo, det var ju fåniga regler som föreningen bestämt egentligen...
Men men, hursomhelst, när det är så här härligt väder på helgen är det extra lätt att ha det skönt och avkopplande, det behövdes verkligen.
Dags att ta tag i denna nya vecka.
KRAM!
Vad jag har gjort?
Tagit det lugnt helt enkelt.
Fredagen var en typisk tacofredag, men familjemys, vin och Sverige-fotbollsmatch som var kul att se! På lördagen stannade jag i sängen länge, läste och kollade en film, tog en lång power-walk-promenad med dottern i solen runt ån och på kvällen var vi i Björkliden hos svåger och hans flickvän och åt så gott! De hade några slags bords-grill-fonduegrytor som vi satt och själva grillade kött, skaldjur och bläckfisk på och plockade buljongkokade grönsaker och nudlar ur. Härliga såser också, mycket gott!
På söndagen var vi pigga och fräscha och åkte ut till landet och fiskade, grillade korv ute på en ö och njöt i solen. Sonen hade en kompis med sig, så han var extra nöjd.
Vi var med om en lite komisk händelse också, när vi råkade bli instängda i grannområdet på landet bakom en stängd vägbom... den var öppen när vi åkte in och jag sa lugnande att det nog inte var någon fara då den var öppen nu. Men, naturligtvis var den stängd sedan, med ett rejält hänglås... jag fick ge mig ut på tiggarjakt bland stugorna efter nyckel... Hade dock turen att råka på en gammal bekant i området som hjälpte mig omgående, även om hennes man var lite grinig först... Hehe det gamla "fiendskapet" mellan oss Kallvikbor och Svartmålaborna verkar bestå... tänk vad fånigt det där är! "Jag tänker alltid att vi Kallvikbor får vara överallt här", sa jag lite låtsat naivt, och min bekant skrattade generat och sa att jo, det var ju fåniga regler som föreningen bestämt egentligen...
Men men, hursomhelst, när det är så här härligt väder på helgen är det extra lätt att ha det skönt och avkopplande, det behövdes verkligen.
Dags att ta tag i denna nya vecka.
KRAM!
fredag 3 september 2010
Fredagstankar...
Säger bara en sak; äntligen FREDAG igen. Fattar inte att man ska vara helt slut så här efter en veckas jobb igen.
Veckan har väl varit OK jobbmässigt faktiskt, även om eleverna varit mycket sjuka och en del dippat lite i sina ambitioner igen. Men det fixar vi till nästa vecka med nya tag! Hade ett vikariat i samhällskunskap i onsdags morse och då lever jag upp lite! Härligt att få prata VALET med eleverna och försöka ingjuta politisk medvetenhet i deras unga, likgiltiga kroppar (aldrig att jag ger mig på den punkten, jag säger åt dem att de måste DRA upp sina föräldrar från sofflocket och ta hand om sin RÖST).
Annars lyckades mamma vara ensam i sisådär en och en halv timme i onsdags kväll efter att jag och min bror lämnat dem, innan nya fallet kom. Suck. Detta är straffet, oket man måste bära. Men jag är ändå glad över att vi fått in bra kommunikation med hemtjänst och vårdbiståndshandläggare nu, inför den oundvikliga framtiden, som verkar komma allt närmre.
Men nu är det fredag och jag har redan hunnit tvätta och städat av här hemma litegrann och nu är det MYS med fotbollsmatch och vin. Skönt värre.
KRAM!
Veckan har väl varit OK jobbmässigt faktiskt, även om eleverna varit mycket sjuka och en del dippat lite i sina ambitioner igen. Men det fixar vi till nästa vecka med nya tag! Hade ett vikariat i samhällskunskap i onsdags morse och då lever jag upp lite! Härligt att få prata VALET med eleverna och försöka ingjuta politisk medvetenhet i deras unga, likgiltiga kroppar (aldrig att jag ger mig på den punkten, jag säger åt dem att de måste DRA upp sina föräldrar från sofflocket och ta hand om sin RÖST).
Annars lyckades mamma vara ensam i sisådär en och en halv timme i onsdags kväll efter att jag och min bror lämnat dem, innan nya fallet kom. Suck. Detta är straffet, oket man måste bära. Men jag är ändå glad över att vi fått in bra kommunikation med hemtjänst och vårdbiståndshandläggare nu, inför den oundvikliga framtiden, som verkar komma allt närmre.
Men nu är det fredag och jag har redan hunnit tvätta och städat av här hemma litegrann och nu är det MYS med fotbollsmatch och vin. Skönt värre.
KRAM!
torsdag 2 september 2010
Livets faser...
Tänk vad livet har sina olika faser egentligen. Det är verkligen tur att man inte har en verklig spåkula som kan tala om precis hur livet kommer att te sig i framtiden. Jag tror inte att man skulle kunna tro att man skulle orka med sitt liv och alla utmaningar man får gå igenom alls då. Världen skulle vara full av människor som bara lägger sig ner och ger upp då. Kanske skulle jag vara en av dem? Vem vet?
När man tog beslutet att skaffa barn hade man ju inte en aning om vad det egentligen skulle kräva av mig i livet, i framtiden. Hade jag verkligen, då menar jag verkligen, förstått det hade jag kanske inte gjort det. Därför är det bra att jag inte visste, och fortfarande inte vet, för hade jag inte tagit det beslutet had jag ändå valt bort det absolut bästa, viktigaste och det som ger mitt liv mening.
Men livets faser är verkligen något som känns helt sinnessjukt just nu. Jag kan fortfarande inte fatta, att jag, redan, NU, befinner mig i den fasen att det inte främst är samtal med och från barnomsorg och bvc och liknande som är the most likely thing on my mind, nej, om telefonen ringer nuförtiden är det sannolikt från olika sjukhusavdelningar, vårdplanerare, hemtjänst eller liknande.
För inte så länge sedan skrämde telefonens ringande mig mest med oro om samtal från dagis/skola om olyckor och sjukdom, men nu är det mina föräldrars olyckor och sjukdom jag fruktar hela tiden.
Nuförtiden planerar jag mer med mina bröder om hur vi ska dela upp arbetet med våra föräldrar, än vad jag planerar med min man om våra barn.
Det kan inte vara rätt att jag ska vara i den här fasen av mitt liv nu.
Mina barn ÄR fortfarande små och jag borde få ägna mig åt DEM mest. Snart är de stora...
Men vad ska man göra?
När man tog beslutet att skaffa barn hade man ju inte en aning om vad det egentligen skulle kräva av mig i livet, i framtiden. Hade jag verkligen, då menar jag verkligen, förstått det hade jag kanske inte gjort det. Därför är det bra att jag inte visste, och fortfarande inte vet, för hade jag inte tagit det beslutet had jag ändå valt bort det absolut bästa, viktigaste och det som ger mitt liv mening.
Men livets faser är verkligen något som känns helt sinnessjukt just nu. Jag kan fortfarande inte fatta, att jag, redan, NU, befinner mig i den fasen att det inte främst är samtal med och från barnomsorg och bvc och liknande som är the most likely thing on my mind, nej, om telefonen ringer nuförtiden är det sannolikt från olika sjukhusavdelningar, vårdplanerare, hemtjänst eller liknande.
För inte så länge sedan skrämde telefonens ringande mig mest med oro om samtal från dagis/skola om olyckor och sjukdom, men nu är det mina föräldrars olyckor och sjukdom jag fruktar hela tiden.
Nuförtiden planerar jag mer med mina bröder om hur vi ska dela upp arbetet med våra föräldrar, än vad jag planerar med min man om våra barn.
Det kan inte vara rätt att jag ska vara i den här fasen av mitt liv nu.
Mina barn ÄR fortfarande små och jag borde få ägna mig åt DEM mest. Snart är de stora...
Men vad ska man göra?
fredag 27 augusti 2010
Fredag. Yippee.
Så blev det fredag i alla fall igen. Skönt att man kan vara säker på någonting här i världen. Det finns en del saker man inte känner sig så säker på däremot.
Exempel? Jo, vädret t ex, men det är ju som vanligt. Annalkande höst innebär alltid att man kanske går ut helt felklädd och upptäcker det direkt, eller kanske på em. Frågan: "Var är barnens regnkläder?" uppkommer allt som oftast: Är de i klassrummets kapphall? Är de på fritids? Är de hos någon kompis? Är de på tork någonstans i huset? Och var f*n är stövlarna egentligen? Borta sedan i fredags (jag tror inte vi märkte dem mamma...). Och på morgonen får jag skicka upp sonen för omklädning från sommarshorts till långbyxor (jag fryser INTE mamma). Dottern har lärt sig att undvika uppmärksamhet och packar snällt med sig regnkläder, men jag vet att hon INTE tar på sig dem om det inte är under kollektivt tvång.
Ett annat exempel på tillvarons ovisshet är hur handledarna som jag frågat om de vill ta emot lärarstudenter på sin verksamhetsförlagda utbildning ( förr i tiden sa man praktik...), tänker svara. Det är höljt i dunkel och jag blir lika glad som ett barn varje gång någon säger JA.
Och hur det egentligen går till på Växjös universitet, där jag nu ska studera ett läsår på distans, det har jag inte riktigt förstått heller...
Och inte heller hur det är tänkt att fungera för min mamma när hon ska skickas hem nästa vecka till sitt hem.
But he who lives will see, som jag brukar säga.
KRAM!
Exempel? Jo, vädret t ex, men det är ju som vanligt. Annalkande höst innebär alltid att man kanske går ut helt felklädd och upptäcker det direkt, eller kanske på em. Frågan: "Var är barnens regnkläder?" uppkommer allt som oftast: Är de i klassrummets kapphall? Är de på fritids? Är de hos någon kompis? Är de på tork någonstans i huset? Och var f*n är stövlarna egentligen? Borta sedan i fredags (jag tror inte vi märkte dem mamma...). Och på morgonen får jag skicka upp sonen för omklädning från sommarshorts till långbyxor (jag fryser INTE mamma). Dottern har lärt sig att undvika uppmärksamhet och packar snällt med sig regnkläder, men jag vet att hon INTE tar på sig dem om det inte är under kollektivt tvång.
Ett annat exempel på tillvarons ovisshet är hur handledarna som jag frågat om de vill ta emot lärarstudenter på sin verksamhetsförlagda utbildning ( förr i tiden sa man praktik...), tänker svara. Det är höljt i dunkel och jag blir lika glad som ett barn varje gång någon säger JA.
Och hur det egentligen går till på Växjös universitet, där jag nu ska studera ett läsår på distans, det har jag inte riktigt förstått heller...
Och inte heller hur det är tänkt att fungera för min mamma när hon ska skickas hem nästa vecka till sitt hem.
But he who lives will see, som jag brukar säga.
KRAM!
torsdag 26 augusti 2010
Är det alltså riktig höst nu...?
Mår lite bättre, men är så snorig! Som en öppen kran, inte sexigt direkt... Bara min röst kanske, hes och beslöjad.. Jag känner mig som om jag har huvudet inlindat i bomull, som instängd i en burk eller något. Vill ha tillbaka mitt huvud, tack!
Har suttit nästan varenda kväll den här veckan och jobbat, hm, kanske borde ta det lite lugnare när jag inte mår bra, men hur ska det gå till? Vem gör mitt jobb under tiden liksom? Suck. Ibland undrar man hur j..a dum man kan vara egentligen, när man tar på sig en massa extrajobb helt glatt... Och utan något mer betalt också...
Ja, ja förkylningen passar ju bra in med vädret. Hällregn. Trevligt värre. Är det alltså redan RIKTIG höst? Med allt vad det innebär, ni vet...
Försöker gaska upp mig nu i alla fall, inte gnälla och så, vad blir bättre av det liksom, jag vet att allt bara blir värre om jag inte försöker se positivt och vara glad för det som är bra.
I dag ska jag faktiskt till frisören och klippa och slinga mig. Ska bli sååå sköööönt att få bli lite ompysslad äntligen.
KRAM!
Har suttit nästan varenda kväll den här veckan och jobbat, hm, kanske borde ta det lite lugnare när jag inte mår bra, men hur ska det gå till? Vem gör mitt jobb under tiden liksom? Suck. Ibland undrar man hur j..a dum man kan vara egentligen, när man tar på sig en massa extrajobb helt glatt... Och utan något mer betalt också...
Ja, ja förkylningen passar ju bra in med vädret. Hällregn. Trevligt värre. Är det alltså redan RIKTIG höst? Med allt vad det innebär, ni vet...
Försöker gaska upp mig nu i alla fall, inte gnälla och så, vad blir bättre av det liksom, jag vet att allt bara blir värre om jag inte försöker se positivt och vara glad för det som är bra.
I dag ska jag faktiskt till frisören och klippa och slinga mig. Ska bli sååå sköööönt att få bli lite ompysslad äntligen.
KRAM!
tisdag 24 augusti 2010
Jaha, så var det dags igen...
Förra veckan grundade för en riktigt trött och känslig Josephine under helgen. Katastrof. I dag, måndag, har något i min kropp börjat slå ut i full blom, och då menar jag inte på något positivt sätt. Huvudvärken har följt mig en vecka, men nu har jag blivit dunderförkyld och har ont i halsen också. VILL INTE vara sjuk! Varför blir det alltid så här efter att man jobbat ett par veckor och mött alla elever? Kan man ju undra, fast man vet svaret.
Och sonen, vars hosta kom upp i topphöjder i natt. Det skrällde värre än i kyrkan. Han var rätt ynklig i dag och ville bara hem.
Borde inte ha besökt mamma igår på sjukhuset, inte när jag kände att jag hade något rejält på gång i kroppen, men tanken på henne liggandes där i tristessen och förvirringen drev på mig ändå. Glad att jag gick dit, då hon faktiskt verkade bättre, vi kunde prata nästan normalt, fast hon var svag som vanligt.
Hade svårt att sova igår, konstigt att jag alltid ska ha så svårt med det när mannen är bortrest.
Och så allt som verkligen börjar komma ifatt mig nu på jobbet på det också, har fått MAJOR problem med mitt universitetsuppdrag. Suck.
Tar ett par panodil, trots att de inte hjälper...
Hoppas på en bättre dag i morgon.
Och sonen, vars hosta kom upp i topphöjder i natt. Det skrällde värre än i kyrkan. Han var rätt ynklig i dag och ville bara hem.
Borde inte ha besökt mamma igår på sjukhuset, inte när jag kände att jag hade något rejält på gång i kroppen, men tanken på henne liggandes där i tristessen och förvirringen drev på mig ändå. Glad att jag gick dit, då hon faktiskt verkade bättre, vi kunde prata nästan normalt, fast hon var svag som vanligt.
Hade svårt att sova igår, konstigt att jag alltid ska ha så svårt med det när mannen är bortrest.
Och så allt som verkligen börjar komma ifatt mig nu på jobbet på det också, har fått MAJOR problem med mitt universitetsuppdrag. Suck.
Tar ett par panodil, trots att de inte hjälper...
Hoppas på en bättre dag i morgon.
fredag 20 augusti 2010
Ta kontroll över dina värsta fiender...
Jaha varför var hon så ledsen i onsdags då människan? En dikt ska man kanske inte förklara, den ska ju tolkas.... Jag skrev mycket dikter för mig själv när jag var yngre, men nuförtiden ligger det egentligen inte för mig. Man lever för stressigt och ingen har tid att tolka något ändå, så lika bra att you spell it all out liksom. Att vara gåtfullt mystisk har jag slutat med...
Jag är så ledsen över hur min mamma mår. Allt är som en mardröm som man inte vaknar ur. Kommer vi att kunna vakna upp någonsin? Jag kan hantera att hon är sjuk, sådant kan man förstå och då vill man hjälpa till. Men jag klarar inte av att hon blivit en en helt annan människa, en främling som jag inte ens känner eller tycker om. Var är min mamma? Kommer hon någonsin tillbaka?
Man tror att man i grund och botten är en god människa som vill gott. Men jag har så svårt att vara god.
När mamma är som hon är vill jag bara fly och aldrig mer se tillbaka.
Och mitt i allt detta pappa. Jag tycker så synd om honom, men samtidigt är det så svårt att hjälpa. Mina minnen från barndomen står i vägen, trots att jag försöker vara vuxen och en god dotter. Hans tacksamhet när jag hjälper får mitt inre att blöda av sorg. Sorg över hur allt kunde bli som det blev. Varför.
Denna vecka har jag ändå tagit tag i problemet i stället för att fly från det. Jag mår bättre. Ta kontroll över dina värsta fiender, i stället för att de tar kontroll över dig, du vet.
Första veckan med eleverna har varit bra i alla fall! De gjorde utvärderingar i dag och de var ALLA nöjda med ALLT. En riktigt fin vecka och jag hoppas det inte bara var en engångsföretéelse. En av mina killar skrev: "det har varit en bra vecka, vi har jobbat bra i klassen och jag tror många har mognat". Just nu är jag beredd att hålla med. Tills motsatsen är bevisad, hehe.
Fredagsmys står på schemat nu. Hade tänkt gå på RixFM-festivalen, men jag avstod i sista stund. I morgon ska jag på fest och barnvakt ska komma och sova över! (hände typ för flera år sedan...).
KRAM
Jag är så ledsen över hur min mamma mår. Allt är som en mardröm som man inte vaknar ur. Kommer vi att kunna vakna upp någonsin? Jag kan hantera att hon är sjuk, sådant kan man förstå och då vill man hjälpa till. Men jag klarar inte av att hon blivit en en helt annan människa, en främling som jag inte ens känner eller tycker om. Var är min mamma? Kommer hon någonsin tillbaka?
Man tror att man i grund och botten är en god människa som vill gott. Men jag har så svårt att vara god.
När mamma är som hon är vill jag bara fly och aldrig mer se tillbaka.
Och mitt i allt detta pappa. Jag tycker så synd om honom, men samtidigt är det så svårt att hjälpa. Mina minnen från barndomen står i vägen, trots att jag försöker vara vuxen och en god dotter. Hans tacksamhet när jag hjälper får mitt inre att blöda av sorg. Sorg över hur allt kunde bli som det blev. Varför.
Denna vecka har jag ändå tagit tag i problemet i stället för att fly från det. Jag mår bättre. Ta kontroll över dina värsta fiender, i stället för att de tar kontroll över dig, du vet.
Första veckan med eleverna har varit bra i alla fall! De gjorde utvärderingar i dag och de var ALLA nöjda med ALLT. En riktigt fin vecka och jag hoppas det inte bara var en engångsföretéelse. En av mina killar skrev: "det har varit en bra vecka, vi har jobbat bra i klassen och jag tror många har mognat". Just nu är jag beredd att hålla med. Tills motsatsen är bevisad, hehe.
Fredagsmys står på schemat nu. Hade tänkt gå på RixFM-festivalen, men jag avstod i sista stund. I morgon ska jag på fest och barnvakt ska komma och sova över! (hände typ för flera år sedan...).
KRAM
onsdag 18 augusti 2010
Jag kan försöka...
Jag kan försöka springa så fort och så långt bort som jag bara kan. Men jag har inte kommit en centimeter. Jag kan försöka låtsas att det inte finns så mycket som jag bara vill. Men jag har inte glömt ens en sekund. Jag kan försöka le och skratta så mycket jag bara orkar. Men jag är bara så ledsen ändå.
tisdag 17 augusti 2010
Two down...
Klarat av två dagar nu med eleverna (two down, but who is counting...) och ta i trä men, än så länge, känns det suveränt. Min klass är så mysig och det känns verkligen som om det hänt en hel del med dem i sommar mognadsmässigt, yippee. Men man ska så klart inte ta ut något i förskott, eller ropa hej innan man kommit över bäcken, och allt man brukar säga, ni vet. De kan ju befinna sig i postkoma efter lovet också, vi får se.
Den första meningen i detta inlägg är förresten ett exempel på en så kallad ofullständig mening. Det var lite komiskt i dag när eleverna skulle öva på att skriva en resedagbok, där det, enligt instruktionen, var helt ok att använda just sådana (faktiskt helt ok i bloggar med alltså ;-)). Plötsligt kunde INGEN skriva en ofullständig mening, när de i stort sett ALLTID gör det annars (när de absolut inte ska, alltså). Det är sådan pedagogik man ska ha alltså; skriv så! och så skriver det inte så, hehe.
Tänk, det är TISDAG. Jag brukar vara så trött och irriterad efter tråkig konferens då ju... men nej nej, inte i dag! Vi är inne i smekmånadsfasen i det lite halvnya arbetslaget och sitter bara och har det småtrevligt mest, får passa på att njuta medan det varar!
Nu dags att dra iväg till första innebandyträningen för säsongen!
Tillägg senare...
KRAM
Den första meningen i detta inlägg är förresten ett exempel på en så kallad ofullständig mening. Det var lite komiskt i dag när eleverna skulle öva på att skriva en resedagbok, där det, enligt instruktionen, var helt ok att använda just sådana (faktiskt helt ok i bloggar med alltså ;-)). Plötsligt kunde INGEN skriva en ofullständig mening, när de i stort sett ALLTID gör det annars (när de absolut inte ska, alltså). Det är sådan pedagogik man ska ha alltså; skriv så! och så skriver det inte så, hehe.
Tänk, det är TISDAG. Jag brukar vara så trött och irriterad efter tråkig konferens då ju... men nej nej, inte i dag! Vi är inne i smekmånadsfasen i det lite halvnya arbetslaget och sitter bara och har det småtrevligt mest, får passa på att njuta medan det varar!
Nu dags att dra iväg till första innebandyträningen för säsongen!
Tillägg senare...
Jaha, så var det bevisat att man glömt typ allt om innebandy sedan i våras... sprang omkring som en yr höna och har glömt hur man skjuter... suck. Men, jag fick en rejäl motionstimme i alla fall, får se det så, och komma igen till nästa gång!
KRAM
söndag 15 augusti 2010
Råångest
Usch, jag har verkligen råångest över att börja jobba på riktigt i morgon igen! Förra veckan var ju bara fake, inga elever och bara en massa konferenser och annat trams ;-).
Hela dagen har jag gått och förträngt. Förträngt att allt börjar på nytt nu. Förträngt att jag fortfarande har typ allt kvar att göra. Fattar inte hur jag kunde jobba så mycket förra veckan utan att få något vettigt gjort. Känns det som nu i alla fall...
Och den där planen om att jag skulle se till att få så mycket gjort i dag gick ju också om intet. Har bara gått omkring och undvikit allt.
MEN, ska bli superkul att få träffa eleverna igen! Tur att det känns så bra i alla fall, får jag tänka.
Tar ett djupt andetag och kastar mig ut i VARDAGEN igen nu då. Wish me luck.
KRAM
Hela dagen har jag gått och förträngt. Förträngt att allt börjar på nytt nu. Förträngt att jag fortfarande har typ allt kvar att göra. Fattar inte hur jag kunde jobba så mycket förra veckan utan att få något vettigt gjort. Känns det som nu i alla fall...
Och den där planen om att jag skulle se till att få så mycket gjort i dag gick ju också om intet. Har bara gått omkring och undvikit allt.
MEN, ska bli superkul att få träffa eleverna igen! Tur att det känns så bra i alla fall, får jag tänka.
Tar ett djupt andetag och kastar mig ut i VARDAGEN igen nu då. Wish me luck.
KRAM
onsdag 11 augusti 2010
Några ord om min sommar...
Nästan en månad sedan jag skrev något i min lilla blogg var det visst. Haft semester minst sagt. Under min bloggledighet har jag nästan känt att jag blivit lite avvand från mitt skrivande, så jag är inte säker på om jag kommer att skriva här alls framöver...
Vi får se om min lust återkommer, för LUST måste jag ju ha.
Några sammanfattande ord om sommaren känner jag i alla fall kan vara på sin plats (har nu jobbat i ett chockartat tillstånd i tre hela dagar, semesterkänslan ville inte riktigt lämna kroppen...).
Bilresan till Frankrike var ett riktigt äventyr och allt gick så bra! Jag känner mig stärkt av att klara av 500 mil på vägarna utan problem! Att hitta boende på vägen gick mycket smidigare än vad jag befarat också! Några dagar stannade vi i en badort i Normandie, Trouville, så mysigt! Bretagne var andlöst vackert! Perros-Guirec bjöd på palmer, turkost hav, horder av blommande hortensior överallt och en fantastisk sandstrand där vi bodde i en lägenhet precis intill. Då vattnet var liiite kallt trots allt, var det skönt med poolen ibland också...
Jag, som inte läst ett ord franska, känner mig faktiskt lite stolt över att jag klarade av att hanka mig fram på den franska som jag frenetiskt försökte lära mig i parlören och minigrammatiken som jag läst lite innan och under resan! Jag försökte prata bara franska och inte engelska (fast ibland blev det lite blandat och lite kroppsspråk också...) Jag vill ABSOLUT lära mig mer! Har blivit helsåld på Frankrike och franska! =)
Den tid som var kvar av semestern tillbringade vi i sommarstugor, hos vänner och i mina föräldrars, så skönt! Jag klarar verkligen inte av att vara i stan på sommaren, blir så rastlös, vill bara vara vid vattnet och i naturen (om jag inte får leva partylyxliv med fest och glamour alltså, hehe).
Jag kan inte minnas att jag känt mig så här avkopplad någonsin efter ett sommarlov. Men jag vet att det går osannolikt snabbt att komma in i vardagens galna tempo igen... Just i dag känns det i kroppen att man jobbat tre dagar och inte kunnat sova ordentligt pga alla tankar som snurrar i huvudet redan...
Men, än så länge lever minnet av den lata, sköna sommaren kvar i min kropp, och leendet på mina läppar är nog tillbaka ï morgon bitti!
KRAM!
Vi får se om min lust återkommer, för LUST måste jag ju ha.
Några sammanfattande ord om sommaren känner jag i alla fall kan vara på sin plats (har nu jobbat i ett chockartat tillstånd i tre hela dagar, semesterkänslan ville inte riktigt lämna kroppen...).
Bilresan till Frankrike var ett riktigt äventyr och allt gick så bra! Jag känner mig stärkt av att klara av 500 mil på vägarna utan problem! Att hitta boende på vägen gick mycket smidigare än vad jag befarat också! Några dagar stannade vi i en badort i Normandie, Trouville, så mysigt! Bretagne var andlöst vackert! Perros-Guirec bjöd på palmer, turkost hav, horder av blommande hortensior överallt och en fantastisk sandstrand där vi bodde i en lägenhet precis intill. Då vattnet var liiite kallt trots allt, var det skönt med poolen ibland också...
Jag, som inte läst ett ord franska, känner mig faktiskt lite stolt över att jag klarade av att hanka mig fram på den franska som jag frenetiskt försökte lära mig i parlören och minigrammatiken som jag läst lite innan och under resan! Jag försökte prata bara franska och inte engelska (fast ibland blev det lite blandat och lite kroppsspråk också...) Jag vill ABSOLUT lära mig mer! Har blivit helsåld på Frankrike och franska! =)
Den tid som var kvar av semestern tillbringade vi i sommarstugor, hos vänner och i mina föräldrars, så skönt! Jag klarar verkligen inte av att vara i stan på sommaren, blir så rastlös, vill bara vara vid vattnet och i naturen (om jag inte får leva partylyxliv med fest och glamour alltså, hehe).
Jag kan inte minnas att jag känt mig så här avkopplad någonsin efter ett sommarlov. Men jag vet att det går osannolikt snabbt att komma in i vardagens galna tempo igen... Just i dag känns det i kroppen att man jobbat tre dagar och inte kunnat sova ordentligt pga alla tankar som snurrar i huvudet redan...
Men, än så länge lever minnet av den lata, sköna sommaren kvar i min kropp, och leendet på mina läppar är nog tillbaka ï morgon bitti!
KRAM!
måndag 12 juli 2010
Rapport från en bloggledig...
Jag är fortfarande bloggledig! Hehe... Bara in här en sväng för att berätta att jag haft en helt UNDERBAR vecka på Gotland!
Sol, sol, sol har vi haft, och då är ju allt bara underbart och enkelt =). Vi har varit mycket på Kneippbyns bad- och sommarland, men även på stränder runtomkring. Desutom har vi tittat in i Visby några kvällar, lyssnat på Moneybrother (bra!) och på Mona Sahlin (Godkänt!), och ätit på restauranger och kollat in folkliv och kändisar (fast dottern var inte såå nöjd med vilka slags kändisar det var..."finns det ingen jag känner till!").
Och så har vi umgåtts med min älskade bror och hans familj, så perfekt att de bodde några minuter ifrån oss! Plus att vi har umgåtts med en av mina bästa väninnor och hennes familj, de bodde ett par mil bort, men vi kunde ändå umgås tillräckligt så vi blev nöjda!
Om jag har shoppat? Nej, nej, bara ett par skor och en bikini...
Vi kom hem i går kväll lagom till att kolla in slutet på sista halvlek och förlängningen i WM-finalen Spanien-Holland. Jag är så lycklig över att Spanien vann! "Iniesta är världens bästa spelare!" utbrast sonen efter att matchen var avblåst.
I dag har jag packat upp och tvättat, tvättat och fortsätter att tvätta. En del av sanden har följt med oss hem kan jag berätta. Det är så varmt här i huset att jag går och svettas i bikinin jag har på mig... Men, jag KLAGAR INTE, skulle aldrig få för mig att klaga på värme.
Däremot känner vi oss starkt motiverade att påbörja resan till Europa redan i morgon, det känns otänkbart att gå omkring här i det fina vädret och bara vänta på att få resa iväg igen. Så vi packar om helt enkelt, och gör en resplan. På lördag ska vi vara framme på hotellet i Frankrike, Bretagne, det är det enda jag vet än så länge.
En sådan här resa har jag aldrig gjort, åka bil ner till Europa! Och inget bokat på vägen... Känns läskigt, men åh så spännande! Fast jag oroar mig en del, om jag ska vara ärlig... Men, det här är nyttigt för mig!
NU, är det i alla fall bloggledigt på riktigt! Jag kommer kanske inte åt att blogga så lätt på ett tag framöver.
Aurevoir!
SOLKRAM
Sol, sol, sol har vi haft, och då är ju allt bara underbart och enkelt =). Vi har varit mycket på Kneippbyns bad- och sommarland, men även på stränder runtomkring. Desutom har vi tittat in i Visby några kvällar, lyssnat på Moneybrother (bra!) och på Mona Sahlin (Godkänt!), och ätit på restauranger och kollat in folkliv och kändisar (fast dottern var inte såå nöjd med vilka slags kändisar det var..."finns det ingen jag känner till!").
Och så har vi umgåtts med min älskade bror och hans familj, så perfekt att de bodde några minuter ifrån oss! Plus att vi har umgåtts med en av mina bästa väninnor och hennes familj, de bodde ett par mil bort, men vi kunde ändå umgås tillräckligt så vi blev nöjda!
Om jag har shoppat? Nej, nej, bara ett par skor och en bikini...
Vi kom hem i går kväll lagom till att kolla in slutet på sista halvlek och förlängningen i WM-finalen Spanien-Holland. Jag är så lycklig över att Spanien vann! "Iniesta är världens bästa spelare!" utbrast sonen efter att matchen var avblåst.
I dag har jag packat upp och tvättat, tvättat och fortsätter att tvätta. En del av sanden har följt med oss hem kan jag berätta. Det är så varmt här i huset att jag går och svettas i bikinin jag har på mig... Men, jag KLAGAR INTE, skulle aldrig få för mig att klaga på värme.
Däremot känner vi oss starkt motiverade att påbörja resan till Europa redan i morgon, det känns otänkbart att gå omkring här i det fina vädret och bara vänta på att få resa iväg igen. Så vi packar om helt enkelt, och gör en resplan. På lördag ska vi vara framme på hotellet i Frankrike, Bretagne, det är det enda jag vet än så länge.
En sådan här resa har jag aldrig gjort, åka bil ner till Europa! Och inget bokat på vägen... Känns läskigt, men åh så spännande! Fast jag oroar mig en del, om jag ska vara ärlig... Men, det här är nyttigt för mig!
NU, är det i alla fall bloggledigt på riktigt! Jag kommer kanske inte åt att blogga så lätt på ett tag framöver.
Aurevoir!
SOLKRAM
söndag 4 juli 2010
Går det här att ordna?
Det är inte sant! Svetten bryter fram i pannan, jag känner ett tryck över bröstet, och det är INTE pga den härliga värmen.
Det beror på att jag precis förstått att jag gjort ett riktigt klumpigt, f*g misstag. Sådant man inte tror man ska göra. Inte JAG.
Detta hände i går när jag skulle skriva ut bokningsbekräftelsen på färjeresan till Gotland i dag, söndag. Vad jag insåg? Jo, att jag tydligen glömt att betala resan och nu var den avbokad (eller jag trodde att jag hade betalat för länge sedan).
"Går det här att ordna?" sa jag med ansträngd röst till tjejen jag pratade med på Destination Gotland. Hon knappade en stund och sedan hör jag "nej, det är fullt". Ridå.
Men, hallelujah, det fanns plats på en senare färja, så vi kommer i alla fall till ön, även om det blir ett halvt dygn, typ, senare, och till en liiite (hm) dyrare peng. Men vi fick nog de sista platserna detta dygn, så jag är GLAD och LÄTTAD ändå. Det kunde varit värre.
Så vi slapp stresspacka i värmen i går. Fortsatte lojt att ligga och sola, läsa en bok och lyssna samt titta på fotboll tillsammans med ett glas rosé. Jag är så lycklig över att Spanien gick till semi! Vi slapp också gå upp, typ, kl 6 i dag, vilket jag är mycket glad över också, det tycker jag är fruktansvärt att behöva göra när man har semester ;-)
Men nu ni! Nu packas det snart här efter frukosten. I väg och bada i Oskarshamn innan vi åker den sena färjan.
Jag tror att det är den sköna semesterkänslan som gjort att jag kan ta sådana här bakslag med ett så okaraktäristiskt LUGN!
GotlandslängtandeKRAM
Det beror på att jag precis förstått att jag gjort ett riktigt klumpigt, f*g misstag. Sådant man inte tror man ska göra. Inte JAG.
Detta hände i går när jag skulle skriva ut bokningsbekräftelsen på färjeresan till Gotland i dag, söndag. Vad jag insåg? Jo, att jag tydligen glömt att betala resan och nu var den avbokad (eller jag trodde att jag hade betalat för länge sedan).
"Går det här att ordna?" sa jag med ansträngd röst till tjejen jag pratade med på Destination Gotland. Hon knappade en stund och sedan hör jag "nej, det är fullt". Ridå.
Men, hallelujah, det fanns plats på en senare färja, så vi kommer i alla fall till ön, även om det blir ett halvt dygn, typ, senare, och till en liiite (hm) dyrare peng. Men vi fick nog de sista platserna detta dygn, så jag är GLAD och LÄTTAD ändå. Det kunde varit värre.
Så vi slapp stresspacka i värmen i går. Fortsatte lojt att ligga och sola, läsa en bok och lyssna samt titta på fotboll tillsammans med ett glas rosé. Jag är så lycklig över att Spanien gick till semi! Vi slapp också gå upp, typ, kl 6 i dag, vilket jag är mycket glad över också, det tycker jag är fruktansvärt att behöva göra när man har semester ;-)
Men nu ni! Nu packas det snart här efter frukosten. I väg och bada i Oskarshamn innan vi åker den sena färjan.
Jag tror att det är den sköna semesterkänslan som gjort att jag kan ta sådana här bakslag med ett så okaraktäristiskt LUGN!
GotlandslängtandeKRAM
fredag 2 juli 2010
Äntligen semesterfeeling!
Oj, vad folk det var på stan i går kväll när jag och några väninnor skulle ut och äta lite och inta några glas vin tillsammans! Eftersom vi inte hade lust att stå i kö för att få sitta på torget så gick vi upp till Afrodites uteservering på Hospitalstorget, där vi åt gott och hade det riktigt mysigt.
Någon drink på BK:s blev det sedan, men de är snuskigt dyra måste jag säga... En av mina väninnor är en riktig expert på det där med drinkar, och enligt henne är de bäst på drinkar på BK:s, så det är väl bara att bita ihop då... Fast vi hade det lugnt värre och gick hem tidigt, duktiga flickor.
Såg en riktigt otäck film hemma på tv sedan, jag fick faktiskt mardrömmar av den, det var länge sedan jag såg något så läskigt. Det handlade om ett kärlekspar som var ute ute och campade, i USA så klart, och råkade på ett riktigt vidrigt ungdomsgäng. Jag kan säga att det slutade med ond död och att jag befann mig i en slags mardrömskänsla... Ångrade att jag såg den, vill INTE ha sådana bilder på min näthinna... Jag vet att jag är lite känslig när det gäller sådant (blundar ALLTID när det är läskigt), men vadådå?
I dag har det inhandlats nödvändiga teknikprylar inför europaresan... Nintendo DSi till barnen med diverse spel och en GPS. Jag vet, jag har blivit ett konsumtionsfreak. Eller vad jag nu har blivit. Lat, slapp och likgiltig kanske det heter. Degenererad. När det finns ljudband att lyssna på och böcker och sådant att läsa medan man sitter i en bil, samt lekar att leka osv.
Hade en skön em i trädgården i bikini, med en god bok och kvartsfinalmatch i öronen. Så härligt det är med semester (även om Brasilien förlorade och jag blev helt förkrossad...)!
Jag måste få meddela att jag nu äntligen känner mig helt semesterinvand och har kommit i den riktigt underbara semesterfeelingen där jag tar dagen som den kommer utan dåligt samvete eller stresssyndrom. Det tog alltså ett par veckor.
Förresten måste jag få berätta att jag känner mig riktigt duktig, jag har köpt en fransk ordbok och sitter och pluggar franska fraser och minigrammatik, så fort jag får tid och lust; "har du med dig boken in i affären, mamma! utbrast dottern förut på Siba...Jo, jo, förbereder mig för frankrikeresan allt!
På söndag bär det av till Gotland. jag vet faktiskt inte om jag kommer att skriva något mer blogginlägg i juli, kanske blir detta det första och sista. Om jag skriver, kommer det nog bara vara kort, och ett reseskildringsinlägg. Får se. Kanske vill jag så gärna skriva något så jag gör det i alla fall. Men jag tänker att jag lika gärna varnar för att det inte blir något.
(Oj, vilken match! Nu kvitterar Uruguay mot Ghana! WM fortsätter i alla fall och bjuder på härligheter whereever you are)
Passar härmed på att önska alla en underbar sommar!
SemesterhärligKRAM
Någon drink på BK:s blev det sedan, men de är snuskigt dyra måste jag säga... En av mina väninnor är en riktig expert på det där med drinkar, och enligt henne är de bäst på drinkar på BK:s, så det är väl bara att bita ihop då... Fast vi hade det lugnt värre och gick hem tidigt, duktiga flickor.
Såg en riktigt otäck film hemma på tv sedan, jag fick faktiskt mardrömmar av den, det var länge sedan jag såg något så läskigt. Det handlade om ett kärlekspar som var ute ute och campade, i USA så klart, och råkade på ett riktigt vidrigt ungdomsgäng. Jag kan säga att det slutade med ond död och att jag befann mig i en slags mardrömskänsla... Ångrade att jag såg den, vill INTE ha sådana bilder på min näthinna... Jag vet att jag är lite känslig när det gäller sådant (blundar ALLTID när det är läskigt), men vadådå?
I dag har det inhandlats nödvändiga teknikprylar inför europaresan... Nintendo DSi till barnen med diverse spel och en GPS. Jag vet, jag har blivit ett konsumtionsfreak. Eller vad jag nu har blivit. Lat, slapp och likgiltig kanske det heter. Degenererad. När det finns ljudband att lyssna på och böcker och sådant att läsa medan man sitter i en bil, samt lekar att leka osv.
Hade en skön em i trädgården i bikini, med en god bok och kvartsfinalmatch i öronen. Så härligt det är med semester (även om Brasilien förlorade och jag blev helt förkrossad...)!
Jag måste få meddela att jag nu äntligen känner mig helt semesterinvand och har kommit i den riktigt underbara semesterfeelingen där jag tar dagen som den kommer utan dåligt samvete eller stresssyndrom. Det tog alltså ett par veckor.
Förresten måste jag få berätta att jag känner mig riktigt duktig, jag har köpt en fransk ordbok och sitter och pluggar franska fraser och minigrammatik, så fort jag får tid och lust; "har du med dig boken in i affären, mamma! utbrast dottern förut på Siba...Jo, jo, förbereder mig för frankrikeresan allt!
På söndag bär det av till Gotland. jag vet faktiskt inte om jag kommer att skriva något mer blogginlägg i juli, kanske blir detta det första och sista. Om jag skriver, kommer det nog bara vara kort, och ett reseskildringsinlägg. Får se. Kanske vill jag så gärna skriva något så jag gör det i alla fall. Men jag tänker att jag lika gärna varnar för att det inte blir något.
(Oj, vilken match! Nu kvitterar Uruguay mot Ghana! WM fortsätter i alla fall och bjuder på härligheter whereever you are)
Passar härmed på att önska alla en underbar sommar!
SemesterhärligKRAM
onsdag 30 juni 2010
The winner takes it all
Sista dagarna har många stjärnor fallit. Jag har fått följa deras uppgång och fall på ett lite annorlunda sätt denna gång faktiskt.
Jag pratar naturligtvis om pågående fotbolls-WM i Sydafrika.
Det som är annorlunda denna gång är att jag har en fotbollsintresserad son, som nu är i den åldern att han följer fotbollen med stort engagemang. Han har koll på varje match och diskuterar livligt förväntade resultat och olika lags, och fotbollsstjärnors, prestationer.
I början av WM fick jag hjälpa honom att välja vilka posterstjärnor som skulle få pryda hans rums väggar. Det knepiga var att det fanns stjärnor på båda sidor. Vissa val var helt givna för honom, men andra ville han diskutera lite, då han inte kände till dem så bra ännu.
Nu är det så att Barcelona är favoritlaget, och det fanns en poster på dem, så den var först upp. Därför kunde han argumentera för valet Ronaldo mot Messi, "Messi finns ju på Barca-postern". Ronaldo fick vara närmast kudden, så han kunde se honom när han vaknade.
Annars försökte han sprida sina gracer lite mellan landslagen, så valen föll på: Fábregas (vann över Gerrard), Drogba, Milito (vann över Rooney), Lampard, Puyol (vann mot Robben), Etò. Lite sorgset, men med solklar logik, valde han Torres framför Zlatan; "Han är ju inte ens med i WM". (Riberý var förresten aldrig på tapeten att välja framför Etó, "Frankrike är ju inte alls bra").
Varje kväll har vi nu avslutat, innan läggning, med att diskutera dagens matcher och så har sonen utan pardon vänt på vissa posters. Drogba vändes bort mot Xavi när Elfenbenskusten åkte ur, Lampard fick ge sig för Sneijder när Holland gick vidare och England inte, och slutligen insåg han att han hellre hade Inter uppe än Manchester United, med tanke på stjärnstatusar ("och Inter vann ju faktiskt Champion´s League!) .
Med sorg vände han slutligen bort Ronaldo i går kväll, Messi pryder nu finplatsen. Fast egentligen håller han ju på Spanien, alltid, det är bara det att han på något sätt har känt, tror jag, att Ronaldo är spansk.
Ja, livet är hårt för de hårda. Obevekligt skulle man kunna säga. The winner takes it all. Nu är det så att det inte fanns några brasilianska stjärnor med på dessa posters, för att bara nämna ett lag som saknas, så vi får väl se hur det blir framöver på väggen!
FotbollsKRAM!
Jag pratar naturligtvis om pågående fotbolls-WM i Sydafrika.
Det som är annorlunda denna gång är att jag har en fotbollsintresserad son, som nu är i den åldern att han följer fotbollen med stort engagemang. Han har koll på varje match och diskuterar livligt förväntade resultat och olika lags, och fotbollsstjärnors, prestationer.
I början av WM fick jag hjälpa honom att välja vilka posterstjärnor som skulle få pryda hans rums väggar. Det knepiga var att det fanns stjärnor på båda sidor. Vissa val var helt givna för honom, men andra ville han diskutera lite, då han inte kände till dem så bra ännu.
Nu är det så att Barcelona är favoritlaget, och det fanns en poster på dem, så den var först upp. Därför kunde han argumentera för valet Ronaldo mot Messi, "Messi finns ju på Barca-postern". Ronaldo fick vara närmast kudden, så han kunde se honom när han vaknade.
Annars försökte han sprida sina gracer lite mellan landslagen, så valen föll på: Fábregas (vann över Gerrard), Drogba, Milito (vann över Rooney), Lampard, Puyol (vann mot Robben), Etò. Lite sorgset, men med solklar logik, valde han Torres framför Zlatan; "Han är ju inte ens med i WM". (Riberý var förresten aldrig på tapeten att välja framför Etó, "Frankrike är ju inte alls bra").
Varje kväll har vi nu avslutat, innan läggning, med att diskutera dagens matcher och så har sonen utan pardon vänt på vissa posters. Drogba vändes bort mot Xavi när Elfenbenskusten åkte ur, Lampard fick ge sig för Sneijder när Holland gick vidare och England inte, och slutligen insåg han att han hellre hade Inter uppe än Manchester United, med tanke på stjärnstatusar ("och Inter vann ju faktiskt Champion´s League!) .
Med sorg vände han slutligen bort Ronaldo i går kväll, Messi pryder nu finplatsen. Fast egentligen håller han ju på Spanien, alltid, det är bara det att han på något sätt har känt, tror jag, att Ronaldo är spansk.
Ja, livet är hårt för de hårda. Obevekligt skulle man kunna säga. The winner takes it all. Nu är det så att det inte fanns några brasilianska stjärnor med på dessa posters, för att bara nämna ett lag som saknas, så vi får väl se hur det blir framöver på väggen!
FotbollsKRAM!
tisdag 29 juni 2010
Sommar, sommar, sommar...
Sammanfattning av dagen är helt enkelt; SOL och BAD ute på landet.
Fast först gick jag faktiskt upp tidigt (nåja) och åkte ut till IKANO för att inhandla present till min brorsson som fyller 17 (!) i dag. När jag gick omkring där för att försöka komma på något smart till honom insåg jag att jag trots allt känner honom för dåligt för att kunna improvisera. Sorgligt, men sant. Jag hade tänkt att jag kanske skulle kunna köpa något snyggt klädesplagg till honom, men när jag försökte frammana en bild av hans stil i mitt huvud misslyckades jag. Jag skäms. Efter idogt letande och huvudbry fick det bli det gamla vanliga, ett presentkort på Intersport. Han är ju sportkille i alla fall.
Fast först gick jag faktiskt upp tidigt (nåja) och åkte ut till IKANO för att inhandla present till min brorsson som fyller 17 (!) i dag. När jag gick omkring där för att försöka komma på något smart till honom insåg jag att jag trots allt känner honom för dåligt för att kunna improvisera. Sorgligt, men sant. Jag hade tänkt att jag kanske skulle kunna köpa något snyggt klädesplagg till honom, men när jag försökte frammana en bild av hans stil i mitt huvud misslyckades jag. Jag skäms. Efter idogt letande och huvudbry fick det bli det gamla vanliga, ett presentkort på Intersport. Han är ju sportkille i alla fall.
Sedan hade jag en hemlig (nåja) mission att försöka hitta en ny bikini. Jag hittar absolut INGEN i år. Inte heller i dag. Har letat och letat, och provat och provat. Men ICKE (de har fel färg, mönster, form, you name it...). Får leta vidare, Gotland närmar sig...
Ja, ja, fick ta på mig förra årets bikini ute på landet. Ingen brydde sig nämvärt, tror jag. När jag simmade rakt ut i sjön, "asalångt mamma", så var det så underbart, trots den saggiga bikinin.
Kvällens kalas hos brorssonen, var trevligt, vi fick skjuts av tvillingbror och hans fru, och lassade in bakverk (nåja, inte lassade kanske) innan vi skyndade hem till Allsång med Carola (hon är så fin) och match Spanien-Portugal! Vilken kväll. Sommaren är officiellt invigd härmed.
SommarKRAM
måndag 28 juni 2010
First impression...
Låg i godan ro i trädgården med en bok, musik i hörlurar och solade. Iklädd, som sig bör, liten bikini. Vadådå? Klart man måste få ha bikini i sin egen trädgård! Fast man bor i stan menar jag. För övrigt låg jag precis vid häcken och var riktigt insynsskyddad. Varför jag håller på och försvarar mig? Jo, för en enda gångs skull tog jag av mig topless... Brukar jag aldrig göra. Tänkte sola ryggen och slippa ljusa snörranden.
Och vad händer då?
Vi bor i ett parhus, har framsidans trädgård i stort sett ihop med grannarna, vi har inget staket eller häck ännu mellan oss. När vi flyttade hit i december bodde en änka bredvid, men för ett par månader sedan sålde hon till en barnfamilj i Stockholm. Hon flyttade ut rätt snart och sedan dess har vi varit i ensamt majestät här. De enda som varit här är den nya familjens hantverkare som kommit och gått. Vad vi har hört ska de inte flytta in förrän i mitten av juli.
Så, i dag vågade jag mig alltså plötsligt på att vara topless i min egen trädgård. Liggande platt på magen med en kudde, så så ekivokt var det ju inte.
Plötsligt svänger en bil in på grannens uppfart och en man i, kanske, min egen ålder, kliver ur. När han får syn på mig skiner han upp och stegar resolut fram för att hälsa. "Hej!" ropar han. "Bor du här?" "Ja, visst!" svarar jag samtidigt som en del tankar rusar till mitt huvud.
Vad gör jag i detta läge?
A: ställer mig upp topless och går fram och hälsar trevligt på min nya granne?
B: krånglar på mig överdelen och går sedan fram och hälsar trevligt på min nya granne?
C: ligger kvar och trycker med kudden framför mig och hälsar trevligt på min nya granne?
Tankarna som kommer handlar självklart om vilka möjligheter jag egentligen har i detta läge att göra ett trevligt första intryck på min nya granne. Jag kommer fram till: Noll. Attans då. Han måste tro att jag är värsta ytliga bimbon, helt enkelt.
Kan man reparera det första intrycket? En del säger; nej. Jag säger; självklart!
Vad gjorde jag då? Alternativ C så klart! Herregud, inte vill jag genera varken mig eller honom genom att stå i bikini, varm och solsvedd, det första jag gör. Jag försökte låta så trevlig som jag kunde på avstånd, och han hade vett att hålla sig lite på avstånd också. Så det här ska nog gå att reparera.
Han var där för att skruva ihop kök, berättade han, och det kommer att dröja en månad till innan de flyttar hit, så vi hinner nog smälta det här både han och jag!
BikiniKRAM
Och vad händer då?
Vi bor i ett parhus, har framsidans trädgård i stort sett ihop med grannarna, vi har inget staket eller häck ännu mellan oss. När vi flyttade hit i december bodde en änka bredvid, men för ett par månader sedan sålde hon till en barnfamilj i Stockholm. Hon flyttade ut rätt snart och sedan dess har vi varit i ensamt majestät här. De enda som varit här är den nya familjens hantverkare som kommit och gått. Vad vi har hört ska de inte flytta in förrän i mitten av juli.
Så, i dag vågade jag mig alltså plötsligt på att vara topless i min egen trädgård. Liggande platt på magen med en kudde, så så ekivokt var det ju inte.
Plötsligt svänger en bil in på grannens uppfart och en man i, kanske, min egen ålder, kliver ur. När han får syn på mig skiner han upp och stegar resolut fram för att hälsa. "Hej!" ropar han. "Bor du här?" "Ja, visst!" svarar jag samtidigt som en del tankar rusar till mitt huvud.
Vad gör jag i detta läge?
A: ställer mig upp topless och går fram och hälsar trevligt på min nya granne?
B: krånglar på mig överdelen och går sedan fram och hälsar trevligt på min nya granne?
C: ligger kvar och trycker med kudden framför mig och hälsar trevligt på min nya granne?
Tankarna som kommer handlar självklart om vilka möjligheter jag egentligen har i detta läge att göra ett trevligt första intryck på min nya granne. Jag kommer fram till: Noll. Attans då. Han måste tro att jag är värsta ytliga bimbon, helt enkelt.
Kan man reparera det första intrycket? En del säger; nej. Jag säger; självklart!
Vad gjorde jag då? Alternativ C så klart! Herregud, inte vill jag genera varken mig eller honom genom att stå i bikini, varm och solsvedd, det första jag gör. Jag försökte låta så trevlig som jag kunde på avstånd, och han hade vett att hålla sig lite på avstånd också. Så det här ska nog gå att reparera.
Han var där för att skruva ihop kök, berättade han, och det kommer att dröja en månad till innan de flyttar hit, så vi hinner nog smälta det här både han och jag!
BikiniKRAM
lördag 26 juni 2010
En midsommarnatts dröm...
Nu har det hunnit bli midsommardagens kväll. Om jag säger att jag varit liiiite seg i dag, så har jag absolut inte överdrivit...
Men, det är ju precis så det ska vara dagen efter en riktigt härlig midsommarafton! Segheten har nog inte egentligen berott på alltför mycket intagen dryck i går, utan mest på att det blev så väldigt sent innan man landade på huvudkudden (utan några blomster under den, kan sägas...). Tror klockan var halv fem...
Ute på landet, i Svartmåla, hade det plötsligt skett en revolution när vi skulle gå i väg till den traditionella dansen runt stången. Dansen var flyttad från gräsplanen vid sjön, där den ALLTID varit, upp till den plats där tennisplanen och dansbanan (där kvällens dans brukar vara) är. Hmrph, tänkte jag först, stockkonservativt. Men, jag mildrades när vi kom dit och det blev riktigt fint och mysigt och lite mer cosy på något vis där uppe.
En annan revolution var att dottern och hennes jämngamla kusin band sina egna blomsterkransar i år! Så duktiga! Fast dottern menade att hennes var"typ, fulast av alla", men jag såg allt att hon var lite stolt över sig själv!
Jag dansade alla danser som jag brukar tillsammans med barnen, ett MÅSTE, annars är det inte midsommar för mig. Sonen vägrade dock dansa, för första gången. Bådar inte gott. En barndomskompis dotter, vilken jag höll i ena handen under dansen, undrade storögt varför jag hade sådana högklackade skor när jag dansade, hennes pappa skrockade lite generat av alla hennes nyfikna frågor, men jag tycker att det är så otroligt kul att träffa alla gamla barndomskompisar varje år vid den där dansen och se deras barn! Känns helt sjukt att vi har barn och hoppar omkring med dem nuförtiden och sjunger små grodorna. Jag ser bara framför mig hur vi själva springer där i backarna till varandras hus och samlar in för ny fotbollsmatch eller liknande nere vid ängen. "Vi kommer aldrig få någon tårta för att du bara ska prata och prata med alla!" Utbrast sonen harmset, när vi försökte ta oss från dansen.
Vi lämnade faktiskt den lantliga idyllen efter jordgubbstårtan och flyttade partajet till Sturefors och till en av mina bröder där. Jag är glad att mina föräldrar i alla fall orkade vara med under dagen på landet, men sedan fick de vara kvar där själva och vila upp sig. I Sturefors blev det underbart gott grillat och äntligen vin för min del, så gott när man fått vänta hela dagen! Vi hade fotbollsmatcher med barnen, men annars mest bara klassiskt MYS med vin och prat, musik och dans.
Jag har sagt det förut men det tål att upprepas, jag älskar mina bröder och deras fruar (och barn!) så mycket, jag är lyckligt lottad som har dem och att vi kan ha det så kul och härligt ihop.
Vi sov gott nere i brorsans källare ända till 11! Sedan blev det lugnt, lugnt, lugnt fram till att jag kände mig körklar.
Och tänk att solen sken hela midsommarafton! När har detta skett senast egentligen? Det gör ALLT! Tack!
MidsommargladKRAM
Men, det är ju precis så det ska vara dagen efter en riktigt härlig midsommarafton! Segheten har nog inte egentligen berott på alltför mycket intagen dryck i går, utan mest på att det blev så väldigt sent innan man landade på huvudkudden (utan några blomster under den, kan sägas...). Tror klockan var halv fem...
Ute på landet, i Svartmåla, hade det plötsligt skett en revolution när vi skulle gå i väg till den traditionella dansen runt stången. Dansen var flyttad från gräsplanen vid sjön, där den ALLTID varit, upp till den plats där tennisplanen och dansbanan (där kvällens dans brukar vara) är. Hmrph, tänkte jag först, stockkonservativt. Men, jag mildrades när vi kom dit och det blev riktigt fint och mysigt och lite mer cosy på något vis där uppe.
En annan revolution var att dottern och hennes jämngamla kusin band sina egna blomsterkransar i år! Så duktiga! Fast dottern menade att hennes var"typ, fulast av alla", men jag såg allt att hon var lite stolt över sig själv!
Jag dansade alla danser som jag brukar tillsammans med barnen, ett MÅSTE, annars är det inte midsommar för mig. Sonen vägrade dock dansa, för första gången. Bådar inte gott. En barndomskompis dotter, vilken jag höll i ena handen under dansen, undrade storögt varför jag hade sådana högklackade skor när jag dansade, hennes pappa skrockade lite generat av alla hennes nyfikna frågor, men jag tycker att det är så otroligt kul att träffa alla gamla barndomskompisar varje år vid den där dansen och se deras barn! Känns helt sjukt att vi har barn och hoppar omkring med dem nuförtiden och sjunger små grodorna. Jag ser bara framför mig hur vi själva springer där i backarna till varandras hus och samlar in för ny fotbollsmatch eller liknande nere vid ängen. "Vi kommer aldrig få någon tårta för att du bara ska prata och prata med alla!" Utbrast sonen harmset, när vi försökte ta oss från dansen.
Vi lämnade faktiskt den lantliga idyllen efter jordgubbstårtan och flyttade partajet till Sturefors och till en av mina bröder där. Jag är glad att mina föräldrar i alla fall orkade vara med under dagen på landet, men sedan fick de vara kvar där själva och vila upp sig. I Sturefors blev det underbart gott grillat och äntligen vin för min del, så gott när man fått vänta hela dagen! Vi hade fotbollsmatcher med barnen, men annars mest bara klassiskt MYS med vin och prat, musik och dans.
Jag har sagt det förut men det tål att upprepas, jag älskar mina bröder och deras fruar (och barn!) så mycket, jag är lyckligt lottad som har dem och att vi kan ha det så kul och härligt ihop.
Vi sov gott nere i brorsans källare ända till 11! Sedan blev det lugnt, lugnt, lugnt fram till att jag kände mig körklar.
Och tänk att solen sken hela midsommarafton! När har detta skett senast egentligen? Det gör ALLT! Tack!
MidsommargladKRAM
torsdag 24 juni 2010
Midsommarbestyr...
Trots det fina vädret i några dagar nu har jag INTE legat och solat och läst en god bok ännu. Mycket märklig inledning på sommaren det här. Jag brukar ju RUSA ut och göra det så fort jag får möjlighet, men icke i år. Vad GÖR jag då? Ja, tidigare inlägg har berättat om städning och målning och fix, och det är fortfarande det som det mestadels handlar om. Och lite shopping och så.
Nu är det det här med panelgardiner igen. Något som brukar bli lite av en följetong för mig när jag håller på med. Så även denna gång. Jag och dottern var och köpte häromdagen. Kom hem med tredjevalet, eftersom de andra var slut. Upptäckte att de INTE skulle bli snygga i vardagsrummet, precis som jag tänkt i affären så klart. Upptäckte också att mitt snålspar inte var rättänkt, kantlisterna gick inte att flytta över till de nya gardinerna (attans, 49x6 gick alltså inte att spara...)
Under alla midsommarbestyr vi hade i dag, så sprang jag dock in och bytte (återköp på IKEA brukar vara en mardröm, men i dag gick det helt ok), och hittade andravalet gardiner, som i dag fanns inne i lager. Hann också springa in på en skoaffär och hitta nya skor till dottern till midsommar (romarsandaler, eller vad de heter, i läder =)). När jag kom hem och skulle börja mäta och skära längder, fick jag samma självförtoendekris som vanligt, stirrade hopplöst på det hela och tänkte att jag sk*r i det här! Efter den lilla humördippen kom jag dock igen och hade fått ordning på en längd som skulle testas. Vaaa! Har jag inte gått och köpt 45 cm kantlister i stället för 60 cm, jo självklart! Så går det när man SPRINGER in och rycker åt sig saker. Suck, men jag drog direkt tillbaka till IKEA, nytt återköp och sedan grabba tag i de rätta. Som tur var gick det faktiskt smidigt och enkelt när jag sedan fixade de sex längderna till rätt längd och fick upp dem på sina skenor. Puh.
Fint värre blev det =) Nu har jag mina skira, vita sommargardiner på plats. Midsommar kan börja!
(Fast vi firar ju inte hemma i stan, utan traditionsenligt ute i sommarstugan I Svartmåla, tillsammans med föräldrar, bröder och deras familjer!).
Önskar alla (inklusive mig själv, hehe) en riktigt härlig och skön midsommar!
KRAM!
Nu är det det här med panelgardiner igen. Något som brukar bli lite av en följetong för mig när jag håller på med. Så även denna gång. Jag och dottern var och köpte häromdagen. Kom hem med tredjevalet, eftersom de andra var slut. Upptäckte att de INTE skulle bli snygga i vardagsrummet, precis som jag tänkt i affären så klart. Upptäckte också att mitt snålspar inte var rättänkt, kantlisterna gick inte att flytta över till de nya gardinerna (attans, 49x6 gick alltså inte att spara...)
Under alla midsommarbestyr vi hade i dag, så sprang jag dock in och bytte (återköp på IKEA brukar vara en mardröm, men i dag gick det helt ok), och hittade andravalet gardiner, som i dag fanns inne i lager. Hann också springa in på en skoaffär och hitta nya skor till dottern till midsommar (romarsandaler, eller vad de heter, i läder =)). När jag kom hem och skulle börja mäta och skära längder, fick jag samma självförtoendekris som vanligt, stirrade hopplöst på det hela och tänkte att jag sk*r i det här! Efter den lilla humördippen kom jag dock igen och hade fått ordning på en längd som skulle testas. Vaaa! Har jag inte gått och köpt 45 cm kantlister i stället för 60 cm, jo självklart! Så går det när man SPRINGER in och rycker åt sig saker. Suck, men jag drog direkt tillbaka till IKEA, nytt återköp och sedan grabba tag i de rätta. Som tur var gick det faktiskt smidigt och enkelt när jag sedan fixade de sex längderna till rätt längd och fick upp dem på sina skenor. Puh.
Fint värre blev det =) Nu har jag mina skira, vita sommargardiner på plats. Midsommar kan börja!
(Fast vi firar ju inte hemma i stan, utan traditionsenligt ute i sommarstugan I Svartmåla, tillsammans med föräldrar, bröder och deras familjer!).
Önskar alla (inklusive mig själv, hehe) en riktigt härlig och skön midsommar!
KRAM!
onsdag 23 juni 2010
Sommarkänsla!
Hade en riktig myskväll med min svägerska i går, prat och vitt vin i solen i trädgården, går sådant att slå?! När det blev lite kyligare tog vi fram filtar och fortsatte mysa ute ett tag till innan vi flyttade inåt. Äntligen känns det som om SOMMAREN är här! Yiheehaaa!
Annars är man upptagen värre dessa dagar. Först måste man ju ha en rejäl sovmorgon, mys i sängen och långfrukost på det. Sedan har visst dagen kommit en bit på väg... Men, men, lugna morgnar är det bästa jag vet! Åkte ut till sommarstugan och fortsatte städa och feja, äntligen är det klart! Nya utemöbler som skulle skruvas ihop, hammocken ihopskruvad och på plats, lillstugan städad och bäddad. Trädgården (som är en NATURträdgård) behöver dock ansas lite innan den kan anses midsommarfin, undrar om fadern tänker sig att göra det...? Rabatten vågar jag inte peta i utan att mamma sitter med och pekar...
Sonen deklarerade i alla fall en av sina obetalbara iakttagelser ute på landet; "mamma, ni är väldigt bra på att samarbeta i din familj!". "Ja, det har du rätt i!" svarade jag lite förbluffad, som vanligt. Det han tänkte på var att två av mina bröder hade varit ute på morgonen, inhandlat möblerna, den ena brodern körde ut dem på landet och vi åkte ut sedan och satte ihop dem. Voila! Teamwork. Precis som vi kommer att dela upp jobbet och inköpen inför midsommar. Det är skönt att vara en stor familj, även om det kräver rätt mycket kommunicerande då och då.
Efter all städ i värmen var det sååå skööönt att äntligen få kasta sig i sjön och bada! Dottern och jag sprang ner till sjön. Premiär i Rängen =) Riktigt varmt var det faktiskt! Jag simmade och stod i en lång stund. =)
Ännu en kväll i trädgården, grill och sol, barnen som hoppar studsmatta och spelar fotboll, äntligen har sommarkänslan kommit! (Och allt beror på min vän SOLEN).
SommarkänsloKRAM
Annars är man upptagen värre dessa dagar. Först måste man ju ha en rejäl sovmorgon, mys i sängen och långfrukost på det. Sedan har visst dagen kommit en bit på väg... Men, men, lugna morgnar är det bästa jag vet! Åkte ut till sommarstugan och fortsatte städa och feja, äntligen är det klart! Nya utemöbler som skulle skruvas ihop, hammocken ihopskruvad och på plats, lillstugan städad och bäddad. Trädgården (som är en NATURträdgård) behöver dock ansas lite innan den kan anses midsommarfin, undrar om fadern tänker sig att göra det...? Rabatten vågar jag inte peta i utan att mamma sitter med och pekar...
Sonen deklarerade i alla fall en av sina obetalbara iakttagelser ute på landet; "mamma, ni är väldigt bra på att samarbeta i din familj!". "Ja, det har du rätt i!" svarade jag lite förbluffad, som vanligt. Det han tänkte på var att två av mina bröder hade varit ute på morgonen, inhandlat möblerna, den ena brodern körde ut dem på landet och vi åkte ut sedan och satte ihop dem. Voila! Teamwork. Precis som vi kommer att dela upp jobbet och inköpen inför midsommar. Det är skönt att vara en stor familj, även om det kräver rätt mycket kommunicerande då och då.
Efter all städ i värmen var det sååå skööönt att äntligen få kasta sig i sjön och bada! Dottern och jag sprang ner till sjön. Premiär i Rängen =) Riktigt varmt var det faktiskt! Jag simmade och stod i en lång stund. =)
Ännu en kväll i trädgården, grill och sol, barnen som hoppar studsmatta och spelar fotboll, äntligen har sommarkänslan kommit! (Och allt beror på min vän SOLEN).
SommarkänsloKRAM
tisdag 22 juni 2010
Skrattar ihjäl mig
Höll på att skratta ihjäl mig för en stund sedan. Först läste jag mina galna kollegors kommentarer till varandra på fejjan, tack Maria, Samuel, Mia, Cecilia och Monika för att ni underhåller med er fantastiska humor! Ni får absolut inte sluta, ni vill väl inte ha på ert samvete att jag sitter här och tynar bort i depression!?
Sedan ringde plötsligt telefonen och jag hör en metallisk, sprakande röst, liksom fördröjd i ultrarapid, i mitt öra. "Det låter så konstigt!" gastar jag, rösten pratar vidare och då bara exploderar jag av garv. Helt sjukt, men jag registrerar ändå på något konstigt vis, att det måste vara min mellanbror som talar, hur i hela friden kunde jag höra det!!! (ASG igen) Rösten var ju helt oigenkännlig. Jag byter frustande telefon och nu blir det äntligen normalt. "Vet du hur du lät?" frågar jag min bror, "Du lät som Stig-Helmer i Sällskapsresan, när någon hade lagt in folie i luren och han pratar med sin mor, och hon säger misstänksamt "Är du full Stig-Helmer!?" Obetalbart kul. Fast detta lät ännu värre in fact.
Jag har en kurslitteraturbok; Språk och påverkan, läst under tiden jag läste svenska på universitetet, som handlar om kommunikation. När jag läste den boken fick jag flera så kallade aha-upplevelser, av den sorten jag verkligen kommer ihåg, så den boken är lite av en favorit. Där lärde jag mig varför det är så fruktansvärt kul när reglerna för kommunikation rubbas och sätts ur spel. Det är min favoritform av humor, alla kategorier.
Vad står på schemat i dag då måntro? Det är SOL ute och SOL inne i sinnet i dag. Tänk vad solen kan göra underverk med mitt humör. Fast tyvärr har jag en hel del inne-grejer att pyssla med först i dag... Attans då. (Förresten, skriver ni också kollegor men grejer?).
HumoristiskKRAM
Sedan ringde plötsligt telefonen och jag hör en metallisk, sprakande röst, liksom fördröjd i ultrarapid, i mitt öra. "Det låter så konstigt!" gastar jag, rösten pratar vidare och då bara exploderar jag av garv. Helt sjukt, men jag registrerar ändå på något konstigt vis, att det måste vara min mellanbror som talar, hur i hela friden kunde jag höra det!!! (ASG igen) Rösten var ju helt oigenkännlig. Jag byter frustande telefon och nu blir det äntligen normalt. "Vet du hur du lät?" frågar jag min bror, "Du lät som Stig-Helmer i Sällskapsresan, när någon hade lagt in folie i luren och han pratar med sin mor, och hon säger misstänksamt "Är du full Stig-Helmer!?" Obetalbart kul. Fast detta lät ännu värre in fact.
Jag har en kurslitteraturbok; Språk och påverkan, läst under tiden jag läste svenska på universitetet, som handlar om kommunikation. När jag läste den boken fick jag flera så kallade aha-upplevelser, av den sorten jag verkligen kommer ihåg, så den boken är lite av en favorit. Där lärde jag mig varför det är så fruktansvärt kul när reglerna för kommunikation rubbas och sätts ur spel. Det är min favoritform av humor, alla kategorier.
Vad står på schemat i dag då måntro? Det är SOL ute och SOL inne i sinnet i dag. Tänk vad solen kan göra underverk med mitt humör. Fast tyvärr har jag en hel del inne-grejer att pyssla med först i dag... Attans då. (Förresten, skriver ni också kollegor men grejer?).
HumoristiskKRAM
måndag 21 juni 2010
Romantik
I går hade jag en sådan där riktig downsöndag, bläää. Sov inte så väldigt länge, men låg däremot och läste och tog det lugnt i sängen. Sedan kom jag liksom aldrig igång. Vankade omkring som en orolig anka, förslag på aktiviteter droppade som pilgrimsgrodans gift ner i mitt sinne. Alla dog. Blev att jag i stället gick som pigan från rum till rum och skötte mina sysslor. Tyst och foglig. Satt ett tag vid datorn, satt ett tag och grät över Aftonbladets bilaga över Victoria och Daniels bröllop.
Ja, se där. Dags att erkänna. Frossade i alla talen och snyftade till deras öppna kärleksförklaringar, så vackert, så romantiskt. Imponerande att de kan verka så äkta och genuina mitt i denna mediecirkus, denna freakshow. Jag är så imponerad av dem, de har en aura av att vara inne i en egen bubbla, en ytterst privat bubbla, en bubbla av äkta respekt och kärlek till varandra.
Trots att vi sitter här i en slags snyltande peepshow, hänger girigt med dreglande mungipor över deras vackra kläder, vackra håruppsättningar, vackra leenden, vackra kärlek, så vet både de och vi att vi måste. Därför ser vi alla till att göra det så värdigt och respektfullt som det bara går. De bjuder på sitt, bjuder in, och vi bjuder på vårt, vårt engagemang och stöd.
För Sverige i tiden.
Och inte är man direkt bortskämd med romantik heller, för den delen.
Fast man känner sig rätt vardaglig och trist i dag. I jämförelse så att säga. Själv är man ju ingen prinsessa direkt, har inte haft något prinsessbröllop heller för den delen.
Men efter målningen som pågick i går här hemma, då panelgardinerna i vardagsrummet togs ner, så fick jag i alla fall en uppenbarelse av vitt. Vita, skira panelgardiner med romantiskt blommönster, sådana som släpper in ljus.
Varde ljus i detta mörker, när ska sommaren komma på riktigt liksom!? Jag längtar!
Under tiden åker jag till IKEA!
RomantiskKRAM
Ja, se där. Dags att erkänna. Frossade i alla talen och snyftade till deras öppna kärleksförklaringar, så vackert, så romantiskt. Imponerande att de kan verka så äkta och genuina mitt i denna mediecirkus, denna freakshow. Jag är så imponerad av dem, de har en aura av att vara inne i en egen bubbla, en ytterst privat bubbla, en bubbla av äkta respekt och kärlek till varandra.
Trots att vi sitter här i en slags snyltande peepshow, hänger girigt med dreglande mungipor över deras vackra kläder, vackra håruppsättningar, vackra leenden, vackra kärlek, så vet både de och vi att vi måste. Därför ser vi alla till att göra det så värdigt och respektfullt som det bara går. De bjuder på sitt, bjuder in, och vi bjuder på vårt, vårt engagemang och stöd.
För Sverige i tiden.
Och inte är man direkt bortskämd med romantik heller, för den delen.
Fast man känner sig rätt vardaglig och trist i dag. I jämförelse så att säga. Själv är man ju ingen prinsessa direkt, har inte haft något prinsessbröllop heller för den delen.
Men efter målningen som pågick i går här hemma, då panelgardinerna i vardagsrummet togs ner, så fick jag i alla fall en uppenbarelse av vitt. Vita, skira panelgardiner med romantiskt blommönster, sådana som släpper in ljus.
Varde ljus i detta mörker, när ska sommaren komma på riktigt liksom!? Jag längtar!
Under tiden åker jag till IKEA!
RomantiskKRAM
lördag 19 juni 2010
Lördag den 19 juni!
Jaha, så var det lördagen den 19 juni då. En historisk dag. Grattis kronprinsessan Victoria och prins Daniel på er stora dag. Tittade en liten kortis på kvällen på klänningen och gästerna. Fint värre. Vackert absolut. Victoria är verkligen helt underbar. Tänker en liten stund på att typ hela Sveriges elit, ja kanske hela Europas faktiskt, sitter uppsträckta där inne i rikssalen. Tänk om det skulle hända något... som när flygplanet med Polens hela maktelit störtar i Ryssland... Konstigt att man känner att det skulle vara extra hemskt på något vis... Hörde förresten att typ alla är släkt med varandra på något vis i salen, fina folket, fint värre (inte alls hillbilliesläkt alltså.. inga ihopläkta fingrar eller så i den där salen, bara en massa medaljer, diamanter och bländande leenden). "Så skönt att svenska folket äntligen får något att FIRA, och att det inte bara är födelsedagar, jubileum och lågkonjunktur", sa kommentatorn för en stund sedan, helt lyrisk. Eh, ja, absolut.
Fast Lars Ohly sitter tydligen hellre hemma med micromat, såg jag, respect.
Nej, nu kollar jag in matchen mellan Kamerun-Danmark i stället. JAAA, Danmark kvitterar i detta nu!!!
Har för övrigt slitit som värsta kungliga lakejen i dag ute på landet. Dammsugit upp gamla myrbon, döda humlor och flugor, tjockt damm och råttlort (eller?). Dammet från de piskade madrasserna låg tät som Londons smog i luften.
(UAWOW, vilket läge för Danmark! Och nuuu plötsligt samma läge för Kameruuuun, två gånger om!!! Vilken j...a match! Har WM äntligen startat från sleepläget? England var bedrööövligt i går)
För att inte tala om hur förstörda mina stackars händer och naglar blivit efter att vara i skurvattnet hela dagen, stackars mig. Men, så skönt att ha värsta städningen gjord nu, får fortsätta lite till dock nästa vecka, blev inte klara med allt. Blev t e x störda av en hagelskur som jag inte sett dess like av förut.
Tanken för dagen är ändå en aggressiv undran över varför i hela världen vissa människor (läs mina föräldrar) måste ha sin sommarstuga full av prylar!? Och inte nyttoprylar, utan PRYDNADSSAKER! Hela stugan full till förbannelse av små porslinssaker, krukor, ljusstakar, tygblommor och f och hans moster. Ljuslyktor kan vara ok, de har ju en funktion i alla fall. Och varför så OPRAKTISKA skrymmande möbler och textilier everywhere!? Herregud det ska ju vara LÄTTSTÄDAT i en sommarstuga. Enligt min åsikt i alla fall.
Ja, ja, vi har alla lite olika preferenser, man får tolerera helt enkelt. Fast jag städar inte en gång till där ute om det inte blir ändring på torpet. Och där med basta (ha ha, trodde ingen på va?).
AskungeKRAM!
Fast Lars Ohly sitter tydligen hellre hemma med micromat, såg jag, respect.
Nej, nu kollar jag in matchen mellan Kamerun-Danmark i stället. JAAA, Danmark kvitterar i detta nu!!!
Har för övrigt slitit som värsta kungliga lakejen i dag ute på landet. Dammsugit upp gamla myrbon, döda humlor och flugor, tjockt damm och råttlort (eller?). Dammet från de piskade madrasserna låg tät som Londons smog i luften.
(UAWOW, vilket läge för Danmark! Och nuuu plötsligt samma läge för Kameruuuun, två gånger om!!! Vilken j...a match! Har WM äntligen startat från sleepläget? England var bedrööövligt i går)
För att inte tala om hur förstörda mina stackars händer och naglar blivit efter att vara i skurvattnet hela dagen, stackars mig. Men, så skönt att ha värsta städningen gjord nu, får fortsätta lite till dock nästa vecka, blev inte klara med allt. Blev t e x störda av en hagelskur som jag inte sett dess like av förut.
Tanken för dagen är ändå en aggressiv undran över varför i hela världen vissa människor (läs mina föräldrar) måste ha sin sommarstuga full av prylar!? Och inte nyttoprylar, utan PRYDNADSSAKER! Hela stugan full till förbannelse av små porslinssaker, krukor, ljusstakar, tygblommor och f och hans moster. Ljuslyktor kan vara ok, de har ju en funktion i alla fall. Och varför så OPRAKTISKA skrymmande möbler och textilier everywhere!? Herregud det ska ju vara LÄTTSTÄDAT i en sommarstuga. Enligt min åsikt i alla fall.
Ja, ja, vi har alla lite olika preferenser, man får tolerera helt enkelt. Fast jag städar inte en gång till där ute om det inte blir ändring på torpet. Och där med basta (ha ha, trodde ingen på va?).
AskungeKRAM!
fredag 18 juni 2010
Ledig!
Så var man ledig då. Yiipeee! Yeaheaha!
Jo, jag ÄR glad och lycklig över att vara ledig. Självklart. Och i dag fick jag möjlighet att varva ner lite lagom, hade en bra dag. Har nu BESTÄMT mig för att jag är ledig, det är nog det som det handlar om egentligen.
Och nu är ju barnen lediga också, så nu har jag liksom inget val än att vara ledig. När jag hämtade sonen på avslutningen av veckans fotbollsskola och satt där i solen och tittade på diplomutdelning, så kände jag plötsligt att NU är det sommarlov! Pratade också samtidigt med en annan mamma som berättade att hon skulle ha två veckors ledighet i sommar. TVÅ veckor! Det borde vara straffbart att bara få ge så lite ledigt. Men hon var van, sa hon, hon var egenföretagare, och skulle nu starta nytt igen.
Jag vet varför jag inte är egenföretagare. Jag VILL ha min ledighet =) Jag BEHÖVER den.
Körde en sväng till föräldrarnas sommarstuga i dag och kollade in morgondagens jobb. Huha. Det var smutsigt värre, men med förenade krafter av mig och mina bröder kommer det att gå i ett nafs! Herregud, det är inte stort ju! Förbereder MIDSOMMAR och fest där =)
LedighetsKRAM!
Jo, jag ÄR glad och lycklig över att vara ledig. Självklart. Och i dag fick jag möjlighet att varva ner lite lagom, hade en bra dag. Har nu BESTÄMT mig för att jag är ledig, det är nog det som det handlar om egentligen.
Och nu är ju barnen lediga också, så nu har jag liksom inget val än att vara ledig. När jag hämtade sonen på avslutningen av veckans fotbollsskola och satt där i solen och tittade på diplomutdelning, så kände jag plötsligt att NU är det sommarlov! Pratade också samtidigt med en annan mamma som berättade att hon skulle ha två veckors ledighet i sommar. TVÅ veckor! Det borde vara straffbart att bara få ge så lite ledigt. Men hon var van, sa hon, hon var egenföretagare, och skulle nu starta nytt igen.
Jag vet varför jag inte är egenföretagare. Jag VILL ha min ledighet =) Jag BEHÖVER den.
Körde en sväng till föräldrarnas sommarstuga i dag och kollade in morgondagens jobb. Huha. Det var smutsigt värre, men med förenade krafter av mig och mina bröder kommer det att gå i ett nafs! Herregud, det är inte stort ju! Förbereder MIDSOMMAR och fest där =)
LedighetsKRAM!
torsdag 17 juni 2010
Man borde...
En jobbdag kvar, sedan LOV! Man borde vara lättad och överlycklig så klart. Borde. Men otacksamma människan känner just nu en mycket märklig blandning känslor, ännu har jag inte kunnat diagnostisera känslorna riktigt heller.
Vad är det för FEL egentligen?
Jag kan inte koppla av och njuta ännu i alla fall, jag går omkring som en osalig ande, känner mig nästan speedad, fast jag får inte mycket vettigt gjort.
Och så oron, den river, rafsar och retar mig. Blandat med någon slags tomhet och olustkänsla.
Vad är det jag känner egentligen? Och varför?
Antar att jag har någon slags postavslutningstidstresssyndrom, typ. När man ätligen nått den där härliga avslutningsdagen och kramat adjö till eleverna så märker man ganska snart att man har blivit som en urkramad svamp. Jag känner mig helt dränerad.
Och ändå har den här sista tiden varit ovanligt ok i år faktiskt, jag borde inte känna så här i år. Kan man tycka.
Kanske oroar jag mig helt enkelt över den härliga, långa semestern som ligger framför mig nu. Tanken på att aktivera mig och barnen på ett bra sätt känns på något sätt prestationsångestskapande... Och all mat som ska lagas och fixas och trixas med hela sommaren... Och alla regler och uppfostransstrategier som utmanas... Hallå, nu kommer vi att umgås med varandra HELA TIDEN...
Får lätta kvävningskänslor...
NEJ, dags att skärpa sig, fösa undan oron och börja känna GLÄDJEN över att få vara ledig.
(Det är bara det att det brukar ta ett rätt långt tag innan jag kommit in i den känslan...attans slöseri med ledighet..)
Oroskram
Vad är det för FEL egentligen?
Jag kan inte koppla av och njuta ännu i alla fall, jag går omkring som en osalig ande, känner mig nästan speedad, fast jag får inte mycket vettigt gjort.
Och så oron, den river, rafsar och retar mig. Blandat med någon slags tomhet och olustkänsla.
Vad är det jag känner egentligen? Och varför?
Antar att jag har någon slags postavslutningstidstresssyndrom, typ. När man ätligen nått den där härliga avslutningsdagen och kramat adjö till eleverna så märker man ganska snart att man har blivit som en urkramad svamp. Jag känner mig helt dränerad.
Och ändå har den här sista tiden varit ovanligt ok i år faktiskt, jag borde inte känna så här i år. Kan man tycka.
Kanske oroar jag mig helt enkelt över den härliga, långa semestern som ligger framför mig nu. Tanken på att aktivera mig och barnen på ett bra sätt känns på något sätt prestationsångestskapande... Och all mat som ska lagas och fixas och trixas med hela sommaren... Och alla regler och uppfostransstrategier som utmanas... Hallå, nu kommer vi att umgås med varandra HELA TIDEN...
Får lätta kvävningskänslor...
NEJ, dags att skärpa sig, fösa undan oron och börja känna GLÄDJEN över att få vara ledig.
(Det är bara det att det brukar ta ett rätt långt tag innan jag kommit in i den känslan...attans slöseri med ledighet..)
Oroskram
tisdag 15 juni 2010
Rastlös...
Kände mig lite konstig när jag kom hem från jobbet i dag. Frånvarande, absentminded, helskum.
Vad är det som händer?
Jag är tom, men ändå kryper det i hela mig. Kan bara inte fokusera.
Hjälper inte att träffa barnen, gå och handla, göra middag, lyssna på dagens alla händelser. Lägga i en tvätt, hänga en tvätt. Fortfarande kryper det i mig.
Jag drar på mig löparkläderna, drar iväg och tar en runda runt ån. Musiken i öronen är underbar. Att springa är underbart. Känns som om jag skulle kunna springa och springa, aldrig stanna. Det är jag, musiken och mina steg. Så skönt.
När jag springer tänker jag inte på något. Eller, jo kanske tänker jag på allt. Saker och ting blir mindre komplicerat plötsligt, eller klarare på något sätt.
Vad är det som händer?
Jag är tom, men ändå kryper det i hela mig. Kan bara inte fokusera.
Hjälper inte att träffa barnen, gå och handla, göra middag, lyssna på dagens alla händelser. Lägga i en tvätt, hänga en tvätt. Fortfarande kryper det i mig.
Jag drar på mig löparkläderna, drar iväg och tar en runda runt ån. Musiken i öronen är underbar. Att springa är underbart. Känns som om jag skulle kunna springa och springa, aldrig stanna. Det är jag, musiken och mina steg. Så skönt.
När jag springer tänker jag inte på något. Eller, jo kanske tänker jag på allt. Saker och ting blir mindre komplicerat plötsligt, eller klarare på något sätt.
Jag vet fortfarande inte vad känslan beror på dock. Blev bättre av löpningen, men ändå...
RastlösKRAM
måndag 14 juni 2010
Myshelg!
En helg går så fruktansvärt fort när man har roligt, och så var det måndag igen snabbare än man hann blinka. Och återigen måste jag påstå att roligheter tröttar ut en förvånande mycket.
Fast, det är klart, det var inte bara roligheter, för lördagen innebar städning av stora mått. Ja, jag vet att många, som känner mig, vill hävda att jag alltid har det städat, men detta STÄMMER INTE. Undanplockat, JA, men inte STÄDAT. Fy F vad vi gnodde på tre våningar och på tre toaletter, det har sannerligen varit försummat här hemma sista veckorna pga av all hysteri på jobbfronten. Men, åh! så skönt att ha det gjort. Tills man måste göra det igen, vilket är typ om några dagar, det blir så håvetes skitigt så här års (och under resten av året...).
Belöningen kom, i form av min underbara kompis och hennes familj, hitresandes från den Kungliga Huvudstaden. De intog gillestugan, med ungar och katter, och det är nu man känner att man är så glad över vårt nya boende =D
Framåt kvällen traskade jag och väninnan in till stan, gled in på Harry's och inmundigade lite vitt vin, tillsammans med mycket prat och mys. Dansen fick denna gång sparas, då hon är på rehabträning efter en brutet ben i knäet, men det var faktiskt nästan bara skönt att för en gångs skull inte stuffa loss ihop, mer tid till prat blev det ju då, och vi hade en hel del att ta igen.
Söndagen var lojt skön, med sovmorgon, sen frukost/brunch i trädgården, lite å-promenad och männen och barnen som gick iväg och spelade spontanfotboll med några av kvarterets barn.
Tänk om vi ändå kunde bo nära varandra! Jag vill ha mer av henne och hennes familj, oftare. Men, aja baja! Var nöjd i stället över hur mysigt vi hade det! Okej, det är det jag är också! Förresten ska vi faktiskt ses snart igen!
Måndagen slog dock ner som en bila i nacken. Fattar inte att man ska behöva ge sig av till Norrköping så okristligt tidigt som halv åtta en dag i mitten av juni... Hade vi inte sommarlov så här års förr!? Efter en dag med teambuilding, föreläsningar och konfererande kom jag hem som en blöt trasa vid ca sex-tiden. Vet att jag har några dagar kvar nu bara, står ut!
MysKRAM
Fast, det är klart, det var inte bara roligheter, för lördagen innebar städning av stora mått. Ja, jag vet att många, som känner mig, vill hävda att jag alltid har det städat, men detta STÄMMER INTE. Undanplockat, JA, men inte STÄDAT. Fy F vad vi gnodde på tre våningar och på tre toaletter, det har sannerligen varit försummat här hemma sista veckorna pga av all hysteri på jobbfronten. Men, åh! så skönt att ha det gjort. Tills man måste göra det igen, vilket är typ om några dagar, det blir så håvetes skitigt så här års (och under resten av året...).
Belöningen kom, i form av min underbara kompis och hennes familj, hitresandes från den Kungliga Huvudstaden. De intog gillestugan, med ungar och katter, och det är nu man känner att man är så glad över vårt nya boende =D
Framåt kvällen traskade jag och väninnan in till stan, gled in på Harry's och inmundigade lite vitt vin, tillsammans med mycket prat och mys. Dansen fick denna gång sparas, då hon är på rehabträning efter en brutet ben i knäet, men det var faktiskt nästan bara skönt att för en gångs skull inte stuffa loss ihop, mer tid till prat blev det ju då, och vi hade en hel del att ta igen.
Söndagen var lojt skön, med sovmorgon, sen frukost/brunch i trädgården, lite å-promenad och männen och barnen som gick iväg och spelade spontanfotboll med några av kvarterets barn.
Tänk om vi ändå kunde bo nära varandra! Jag vill ha mer av henne och hennes familj, oftare. Men, aja baja! Var nöjd i stället över hur mysigt vi hade det! Okej, det är det jag är också! Förresten ska vi faktiskt ses snart igen!
Måndagen slog dock ner som en bila i nacken. Fattar inte att man ska behöva ge sig av till Norrköping så okristligt tidigt som halv åtta en dag i mitten av juni... Hade vi inte sommarlov så här års förr!? Efter en dag med teambuilding, föreläsningar och konfererande kom jag hem som en blöt trasa vid ca sex-tiden. Vet att jag har några dagar kvar nu bara, står ut!
MysKRAM
fredag 11 juni 2010
Trevligt väder vi har i dag
Verkligen trevligt väder som första sommarlovsdagen bjöd på till mina barn, nehej inte alls. På barnens skolgård hade en stor sjö bildats i vilken jag hittade sonen plaskandes och spelandes fotboll. Dottern, som jag skjutsat till en kompis i morse, hade inte stuckit ut näsan i dag, utan det var inomhusspel av olika slag som gällt.
"Hoppas verkligen inte att det ska vara sånt här väder nu", sa dottern oroligt, och hoppades vidare att vädret blir bra när vi åker till Gotland. "Vad ska vi göra där annars?" "Ja, då får vi väl sitta inne i den pyttelilla stugan och spela spel, och titta på varandra eller nåt, ni får vara på loftet", svarade jag, och jag såg panik i hennes ögon. "Vi måste få BADA!" Ja, ja, annars kan vi ju ta på oss regnkläder och åka på utflykter, det är ju det man får göra helt enkelt, och hålla god min, som vanligt.
Nej, regniga somrar är en fara för familjelivet, det är ett faktum, så jag ber en stilla bön.
Det är synd om studenterna i dag i alla fall, det tycker jag verkligen. En regnig student är inte alls lika magisk som en solig student. Jag tänker på hur de laddat för den här dagen, allt som gjorts innan för att det ska bli en fantastiskt minnesvärd dag i deras liv. Deras fina kostymer och klänningar, studentmottagningar hemma och fester till kvällen. Allt detta som blir så mycket mindre fantastiskt i regn. Jag har några kollegor och vänner som har barn som tar studenten i dag, så jag sänder några varma kramar till dem! =)
Annars hoppas jag också på en fin kväll i morgon, då min allra bästaste kompis kommer till mig från Stockholm, äntligen! Ser så fram emot att få träffa henne och vara med henne ett dygn och ta igen allt vi missat på ett tag nu.
Nej, nu ska jag kolla in fotbollsmatchen! Kul att veta att man har fullt upp på tv ett tag nu... i fall det regnar menar jag... =)
RegnigKRAM
"Hoppas verkligen inte att det ska vara sånt här väder nu", sa dottern oroligt, och hoppades vidare att vädret blir bra när vi åker till Gotland. "Vad ska vi göra där annars?" "Ja, då får vi väl sitta inne i den pyttelilla stugan och spela spel, och titta på varandra eller nåt, ni får vara på loftet", svarade jag, och jag såg panik i hennes ögon. "Vi måste få BADA!" Ja, ja, annars kan vi ju ta på oss regnkläder och åka på utflykter, det är ju det man får göra helt enkelt, och hålla god min, som vanligt.
Nej, regniga somrar är en fara för familjelivet, det är ett faktum, så jag ber en stilla bön.
Det är synd om studenterna i dag i alla fall, det tycker jag verkligen. En regnig student är inte alls lika magisk som en solig student. Jag tänker på hur de laddat för den här dagen, allt som gjorts innan för att det ska bli en fantastiskt minnesvärd dag i deras liv. Deras fina kostymer och klänningar, studentmottagningar hemma och fester till kvällen. Allt detta som blir så mycket mindre fantastiskt i regn. Jag har några kollegor och vänner som har barn som tar studenten i dag, så jag sänder några varma kramar till dem! =)
Annars hoppas jag också på en fin kväll i morgon, då min allra bästaste kompis kommer till mig från Stockholm, äntligen! Ser så fram emot att få träffa henne och vara med henne ett dygn och ta igen allt vi missat på ett tag nu.
Nej, nu ska jag kolla in fotbollsmatchen! Kul att veta att man har fullt upp på tv ett tag nu... i fall det regnar menar jag... =)
RegnigKRAM
torsdag 10 juni 2010
Potpurri i avslutningstider...
Oh please nu är det så där igen att det gått några dagar och jag vet inte vilket av allt som hänt som jag ska skriva om...
Det får bli potpurritankar =)
Mina barns avslutning i kyrkan i går var så fin, och som vanligt kan jag inte hålla tårarna borta.. Det är så vackert, ALLA barn är med och sjunger, och ALL personal är också med i en sång, så vackert med deras samspel! Var allt lite stolt när min dotter fick gå fram och få medalj! =) Och så sjöng de så fint och var så vackra! GLÄDJE!
Sista veckan i skolan är annars alltid helt crazy. Ibland börjar jag tänka efter lite, lite sådär seriöst och undrar hur "folk" egentligen skulle uppfatta oss lärare om de såg oss...? ehehum..?
För, är det normalt att gå i gång på att man ska spela fotbollsmatch mot skolans elever i årskurs nio? Det gör jag nämligen... Inte så att jag tränar innan eller så, men innan, under matchen och efteråt är det så kul =) Det där med att gå och larva sig om att vi är bäst innan, och själva nerven under matchen och efteråt när man säger snälla saker till varandra, för det gör vi faktiskt! Oslagbart. Det handlar om att vi MÖTS. På riktigt på något vis. Där vi kan spela på samma arena, samma spel så att säga. Inget annat än FOTBOLLEN spelar någon roll. Det är inte för inte som man älskar fotboll. Det är en fredshandling.
Och, är det normalt att bli tillfrågad, typ på kvällen innan sent, om man vill vara Shakira i WM-fotbollslåten och dansa och mima dagen efter på scenen inför hela skolan på 4-500 pers? Och är det normalt att tycka att det är så kul att man sitter och kollar den vidoen på you-tube och försöka härma movesen i köket inför förvånade egna barn? Och låna sonens Brasilien-T-shirt och ha på sig? Och en alltför kort kjol, tydligen, till vissas belåtenhet.... och kanske vissas förfasande...vad vet jag, men det blev ju en del rumpvickande om man ska vara Shakira alltså!? Ja, ja det BJUDER JAG PÅ, som jag brukar säga. Det var kul att många elever sa snälla saker till mig i alla fall, jag blev kallad "Shakira" av väldigt många i ett par dagar sedan... (kan bli kallad värre saker...).
Den årliga sommarshowen var för övrigt annars helt superbra, som vanligt blev man varm i hjärtat över elevers framträdanden, de är helt fantastiska! Fast, om jag får vara ärlig så var lärarbandet "ClasVictors" helt klart BÄST! Deras låt, där Victor sjöng, var så bra att jag vill ha den på CD! =) (rektor Fredrik och även Jonas är också medlemmar i detta eminenta band). Tyckte eleverna med, tror jag allt, eftersom de har sjungit den refrängen sedan dess, som en neverending fotbollsklack springer de omkting i korridorerna. Det var SAMBA all the way til the bitter end! =)
Fast jag inte hade undervisat några nior detta år så kunde jag inte låta bli att dras med i stämningen när de ömsom grät och ömsom sjöng och dansade och tjoade i korridorerna innan avslutet var ett faktum.
Alla dessa känslor. Jag tror ändå att det är lite speciellt att få uppleva det här varje år, som man får göra i skolans värld.
Idel trevligheter har det varit denna vecka i alla fall. I tisdags var jag och min svägerska ute och tog en drink på stan och förgyllde vår vardag. Jag är så lycklig att jag fått en så underbar svägerska, jag känner mig som RENAD och UPPFRISKAD efter en träff med henne .
I kväll hade vi den årliga afterworken på torget efter vår avslutning med eleverna. Den var ovanligt välbesökt i år, jag tror nästan ALLA, typ, tittade förbi en stund. Folk kommer och går och vi har så mysigt så att det nästa borde vara beskattat.
Men, lite avbrutet känns det allt att gå hem när det är som trevligast... men antagligen stärkande för min moral..
AvslutningsKRAM!
Det får bli potpurritankar =)
Mina barns avslutning i kyrkan i går var så fin, och som vanligt kan jag inte hålla tårarna borta.. Det är så vackert, ALLA barn är med och sjunger, och ALL personal är också med i en sång, så vackert med deras samspel! Var allt lite stolt när min dotter fick gå fram och få medalj! =) Och så sjöng de så fint och var så vackra! GLÄDJE!
Sista veckan i skolan är annars alltid helt crazy. Ibland börjar jag tänka efter lite, lite sådär seriöst och undrar hur "folk" egentligen skulle uppfatta oss lärare om de såg oss...? ehehum..?
För, är det normalt att gå i gång på att man ska spela fotbollsmatch mot skolans elever i årskurs nio? Det gör jag nämligen... Inte så att jag tränar innan eller så, men innan, under matchen och efteråt är det så kul =) Det där med att gå och larva sig om att vi är bäst innan, och själva nerven under matchen och efteråt när man säger snälla saker till varandra, för det gör vi faktiskt! Oslagbart. Det handlar om att vi MÖTS. På riktigt på något vis. Där vi kan spela på samma arena, samma spel så att säga. Inget annat än FOTBOLLEN spelar någon roll. Det är inte för inte som man älskar fotboll. Det är en fredshandling.
Och, är det normalt att bli tillfrågad, typ på kvällen innan sent, om man vill vara Shakira i WM-fotbollslåten och dansa och mima dagen efter på scenen inför hela skolan på 4-500 pers? Och är det normalt att tycka att det är så kul att man sitter och kollar den vidoen på you-tube och försöka härma movesen i köket inför förvånade egna barn? Och låna sonens Brasilien-T-shirt och ha på sig? Och en alltför kort kjol, tydligen, till vissas belåtenhet.... och kanske vissas förfasande...vad vet jag, men det blev ju en del rumpvickande om man ska vara Shakira alltså!? Ja, ja det BJUDER JAG PÅ, som jag brukar säga. Det var kul att många elever sa snälla saker till mig i alla fall, jag blev kallad "Shakira" av väldigt många i ett par dagar sedan... (kan bli kallad värre saker...).
Den årliga sommarshowen var för övrigt annars helt superbra, som vanligt blev man varm i hjärtat över elevers framträdanden, de är helt fantastiska! Fast, om jag får vara ärlig så var lärarbandet "ClasVictors" helt klart BÄST! Deras låt, där Victor sjöng, var så bra att jag vill ha den på CD! =) (rektor Fredrik och även Jonas är också medlemmar i detta eminenta band). Tyckte eleverna med, tror jag allt, eftersom de har sjungit den refrängen sedan dess, som en neverending fotbollsklack springer de omkting i korridorerna. Det var SAMBA all the way til the bitter end! =)
Fast jag inte hade undervisat några nior detta år så kunde jag inte låta bli att dras med i stämningen när de ömsom grät och ömsom sjöng och dansade och tjoade i korridorerna innan avslutet var ett faktum.
Alla dessa känslor. Jag tror ändå att det är lite speciellt att få uppleva det här varje år, som man får göra i skolans värld.
Idel trevligheter har det varit denna vecka i alla fall. I tisdags var jag och min svägerska ute och tog en drink på stan och förgyllde vår vardag. Jag är så lycklig att jag fått en så underbar svägerska, jag känner mig som RENAD och UPPFRISKAD efter en träff med henne .
I kväll hade vi den årliga afterworken på torget efter vår avslutning med eleverna. Den var ovanligt välbesökt i år, jag tror nästan ALLA, typ, tittade förbi en stund. Folk kommer och går och vi har så mysigt så att det nästa borde vara beskattat.
Men, lite avbrutet känns det allt att gå hem när det är som trevligast... men antagligen stärkande för min moral..
AvslutningsKRAM!
måndag 7 juni 2010
Snäll dotter....
Varit på sjukhuset med mamma och hennes operation har gått bra =) Jag är nöjd med dagen, såå sköönt att få det gjort.
"Vilken snäll dotter du har", sa en av sköterskorna på kirurgen när vi höll på att ge oss av därifrån. "Ja", sa mamma och sköterskan fortsatte: "jag menar, det är det inte alla som har, de flesta som kommer hit är ensamma". Hon tittade lite på mig och jag log besvärat och undvek att titta henne i ögonen.
Jag skäms. Jag känner mig inte alls som en "snäll dotter". Och både mamma och jag vet att jag inte heller varit den dotter som jag brukat vara på länge nu. Hon är borta, den där snälla dottern.
Om allt kunde få gå lite bra nu, så kanske jag orkar lite mer igen. Kanske.
Fotbollsmatchen i kväll var så skön efter den här dagen. Riktigt blöt och skitig. Ibland är sådant skönt faktiskt. Gjorde ett mål också, blev själv förvånad över mitt fokus.
Jobbet hopar sig tyvärr, saker jag borde fått gjort i dag har redan tornat upp sig över mitt huvud, men jag sjunger lalalalala inombords och hoppas på att jag överlever ännu en oförberedd jobbdag.
SnällKRAM
"Vilken snäll dotter du har", sa en av sköterskorna på kirurgen när vi höll på att ge oss av därifrån. "Ja", sa mamma och sköterskan fortsatte: "jag menar, det är det inte alla som har, de flesta som kommer hit är ensamma". Hon tittade lite på mig och jag log besvärat och undvek att titta henne i ögonen.
Jag skäms. Jag känner mig inte alls som en "snäll dotter". Och både mamma och jag vet att jag inte heller varit den dotter som jag brukat vara på länge nu. Hon är borta, den där snälla dottern.
Om allt kunde få gå lite bra nu, så kanske jag orkar lite mer igen. Kanske.
Fotbollsmatchen i kväll var så skön efter den här dagen. Riktigt blöt och skitig. Ibland är sådant skönt faktiskt. Gjorde ett mål också, blev själv förvånad över mitt fokus.
Jobbet hopar sig tyvärr, saker jag borde fått gjort i dag har redan tornat upp sig över mitt huvud, men jag sjunger lalalalala inombords och hoppas på att jag överlever ännu en oförberedd jobbdag.
SnällKRAM
söndag 6 juni 2010
Var går gränsen?
Mamma ringde förut och undrade om jag inte tänkte komma på mors dag.
Suck. Förklarade tålmodigt att den var förra söndagen, och att vi allihop varit hos henne då. Hon trodde mig fortfarande inte, det märkte jag, hon suckade insinuerande, som om jag försökte luras. Det hjälpte inte ens att jag frågade om de presenter hon fått av mig, vilka hon ju helt klart visste att hon hade fått. "Ja, dina bröder vet i alla fall att det är mors dag, för de skulle komma sa de", fortsatte hon i sin förnärmade ton.
Ringde mina bröder sedan, ingen av dem hade pratat med henne i dag. Vi suckar unisont och undrar hur det här ska gå egentligen. Vad ska vi göra? Vad KAN vi göra?
Det går åt ett visst håll just nu, frågan är bara var vi ska dra gränsen, var går gränsen? För mamma? För pappa? För oss?
Vi tar en dag i taget just nu. Vad kan vi annars göra?
Ingen idé att jag tänker på morgondagen. Jag vet ju inte mycket. Jag är i händerna på SJUKVÅRDEN. Jag följer helt enkelt med till sjukhuset i morgon och så får jag se vad som händer. Jag har ingen kontroll över någonting, det har ingen av oss.
Om jag ska vara ärlig, jag ORKAR inte ha någon kontroll heller.
Har i alla fall fått lite gjort här hemma i dag. Har inte ens varit ute ännu, fast det är så underbart väder. Ska nog gå ut en stund nu.
Söndagskram
Suck. Förklarade tålmodigt att den var förra söndagen, och att vi allihop varit hos henne då. Hon trodde mig fortfarande inte, det märkte jag, hon suckade insinuerande, som om jag försökte luras. Det hjälpte inte ens att jag frågade om de presenter hon fått av mig, vilka hon ju helt klart visste att hon hade fått. "Ja, dina bröder vet i alla fall att det är mors dag, för de skulle komma sa de", fortsatte hon i sin förnärmade ton.
Ringde mina bröder sedan, ingen av dem hade pratat med henne i dag. Vi suckar unisont och undrar hur det här ska gå egentligen. Vad ska vi göra? Vad KAN vi göra?
Det går åt ett visst håll just nu, frågan är bara var vi ska dra gränsen, var går gränsen? För mamma? För pappa? För oss?
Vi tar en dag i taget just nu. Vad kan vi annars göra?
Ingen idé att jag tänker på morgondagen. Jag vet ju inte mycket. Jag är i händerna på SJUKVÅRDEN. Jag följer helt enkelt med till sjukhuset i morgon och så får jag se vad som händer. Jag har ingen kontroll över någonting, det har ingen av oss.
Om jag ska vara ärlig, jag ORKAR inte ha någon kontroll heller.
Har i alla fall fått lite gjort här hemma i dag. Har inte ens varit ute ännu, fast det är så underbart väder. Ska nog gå ut en stund nu.
Söndagskram
lördag 5 juni 2010
Sitter här och gömmer mig...
Sitter här vid datorn och gömmer mig. Försöker se osynlig ut. Eller försöker se ut som om jag gör något viktigt.
Gömmer mig från de RIKTIGA SYSSLORNA, kan man kanske säga. De som borde göras, ni vet. Just nu är de några stycken. De tenderar att hopa sig så här års. De har blivit väldigt ignorerade på sistone, det är nästan så att jag kan höra det hotfulla mullret av ogjorda sysslor som växer i styrka för varje minut som råkar gå av denna lördag.
Själv har man ägnat sig mestadels åt jobb under den gångna veckan. Visserligen trevligt jobb, sådant där jobb som innefattar lekar, spel, umgänge, sol och bad på annan ort, men likafullt faktiskt är jobb.
Maken målar fönster i detta nu. Går förbi mig ibland och tittar lite menande. Hemmets dammråttor och smutsgråa ytor tittar också lite sorgset åt mitt håll. Liksom den meterstora tvätthögen. För att inte tala om hur badrummen och de oputsade fönstrena glor. Eller de orensade rabatterna. Ytorna som behöver en omgång till av färg har gett upp, det ser jag tydligt. De slokar med listerna.
Och så vet jag att dottern kommer hem inom några minuter från friidrottsträningen, hon kommer inte att titta menande på mig, hon kommer att öppna munnen och undra var lunchen är. Sedan kommer hon att undra om jag kan skjutsa ut henne till kompisen i Sturefors. Sonen kommer att kvickna till efter x-box-koman och högljutt begära att få fylla huset med sina kompisar, för nu har han "stått ut" utan kompisar en hel förmiddag (han SA så häromdagen).
Sedan finns det några röster inom mig som viskande försöker få mig att förstå att jag borde ta och åka till mamma och pappa och hjälpa till med diverse saker. Hon fick komma hem från sjukhuset igår. Ska läggas in på kirurgen på måndag. Ny operation, denna gång en tumör.
Fast egentligen vill jag nog helst bara snöra på mig gympadojorna och ta ett varv runt ån, det ser fint ut ute. Kroppen värker på alla möjliga och omöjliga ställen efter veckans alla sportiga aktiviteter med eleverna (och jag kan ju inte bara sitta och titta på...).
Jaha, jaha, slut på gömmandet nu då.
Over and out KRAM
Smugit tillbaka här nu. Börjar kvällas och middagen är på förberedelse (härliga grill!), av min man måste påpekas. Fast jag brukar ju hjälpa till. Assistent kanske det kallas, eller vad jag nu är; diskare, städare, salladsgörare och diverse hantlangare etc. Men de behövs ju också.
Tänkte bara rapportera att dagen har fortsatt i degenerationens tecken.Efter ett litet, muttrande städryck, där jag transporterade saker till sina rätta platser mestadels, så kom jag och mannen överens om att vi "gör resten i morgon". DÅ ska vi minsann ta tag i ALLT som måste göras. Hahahhaha. Whatever.
Dottern blev i alla fall hämtad för övernattning hos kompis, och resterande familj gick in till stan i solen. Där var det någon slags internationell matmarknad, med en del spännande varor faktiskt, samt FULLT med folk. Trevligt att se folk, tycker jag. Efter hemkomsten fick sonen äntligen hem en kompis, de leker fortfarande, nu ute i trädgården. Själv la jag mig helt sonika på en filt i trädgården med en bok. Lyckades t o m få en liten lur där, trots att jag låg och försökte tjuvlyssna på grannens studentskiva över gatan.
Och inte har jag det minsta dåliga samvete över att jag bara latat mig i dag heller. Jag menar, ALLT kommer ju att bli gjort, I MORGON!
LatmaskKRAM
Gömmer mig från de RIKTIGA SYSSLORNA, kan man kanske säga. De som borde göras, ni vet. Just nu är de några stycken. De tenderar att hopa sig så här års. De har blivit väldigt ignorerade på sistone, det är nästan så att jag kan höra det hotfulla mullret av ogjorda sysslor som växer i styrka för varje minut som råkar gå av denna lördag.
Själv har man ägnat sig mestadels åt jobb under den gångna veckan. Visserligen trevligt jobb, sådant där jobb som innefattar lekar, spel, umgänge, sol och bad på annan ort, men likafullt faktiskt är jobb.
Maken målar fönster i detta nu. Går förbi mig ibland och tittar lite menande. Hemmets dammråttor och smutsgråa ytor tittar också lite sorgset åt mitt håll. Liksom den meterstora tvätthögen. För att inte tala om hur badrummen och de oputsade fönstrena glor. Eller de orensade rabatterna. Ytorna som behöver en omgång till av färg har gett upp, det ser jag tydligt. De slokar med listerna.
Och så vet jag att dottern kommer hem inom några minuter från friidrottsträningen, hon kommer inte att titta menande på mig, hon kommer att öppna munnen och undra var lunchen är. Sedan kommer hon att undra om jag kan skjutsa ut henne till kompisen i Sturefors. Sonen kommer att kvickna till efter x-box-koman och högljutt begära att få fylla huset med sina kompisar, för nu har han "stått ut" utan kompisar en hel förmiddag (han SA så häromdagen).
Sedan finns det några röster inom mig som viskande försöker få mig att förstå att jag borde ta och åka till mamma och pappa och hjälpa till med diverse saker. Hon fick komma hem från sjukhuset igår. Ska läggas in på kirurgen på måndag. Ny operation, denna gång en tumör.
Fast egentligen vill jag nog helst bara snöra på mig gympadojorna och ta ett varv runt ån, det ser fint ut ute. Kroppen värker på alla möjliga och omöjliga ställen efter veckans alla sportiga aktiviteter med eleverna (och jag kan ju inte bara sitta och titta på...).
Jaha, jaha, slut på gömmandet nu då.
Over and out KRAM
Smugit tillbaka här nu. Börjar kvällas och middagen är på förberedelse (härliga grill!), av min man måste påpekas. Fast jag brukar ju hjälpa till. Assistent kanske det kallas, eller vad jag nu är; diskare, städare, salladsgörare och diverse hantlangare etc. Men de behövs ju också.
Tänkte bara rapportera att dagen har fortsatt i degenerationens tecken.Efter ett litet, muttrande städryck, där jag transporterade saker till sina rätta platser mestadels, så kom jag och mannen överens om att vi "gör resten i morgon". DÅ ska vi minsann ta tag i ALLT som måste göras. Hahahhaha. Whatever.
Dottern blev i alla fall hämtad för övernattning hos kompis, och resterande familj gick in till stan i solen. Där var det någon slags internationell matmarknad, med en del spännande varor faktiskt, samt FULLT med folk. Trevligt att se folk, tycker jag. Efter hemkomsten fick sonen äntligen hem en kompis, de leker fortfarande, nu ute i trädgården. Själv la jag mig helt sonika på en filt i trädgården med en bok. Lyckades t o m få en liten lur där, trots att jag låg och försökte tjuvlyssna på grannens studentskiva över gatan.
Och inte har jag det minsta dåliga samvete över att jag bara latat mig i dag heller. Jag menar, ALLT kommer ju att bli gjort, I MORGON!
LatmaskKRAM
tisdag 1 juni 2010
Man vänjer sig...
Egentligen hade jag INTE tänkt skriva något nu. Jag SKA inte skriva när jag är ledsen och orolig, hade jag ju bestämt.
Så, nu är mamma inlagd igen och opereras i hjärnan igen. Jag fick inte veta förrän i kväll. Vet inte om familjen vill förskona mig från att veta sådant här, så länge som möjligt, eller om vi alla är så trötta och ledsna på det här så att vi inte ens tänker på att ringa varandra så snabbt som möjligt.
Jaha, nu måste det opereras igen. I hjärnan. Tänk, för bara ett år sedan skulle jag tyckt att det var overkligt. Att det var något jag inte skulle klarat av. Att det opererades, i min mamma.
Man vänjer sig konstigt snabbt vid hemska saker.
Nu säger vi saker som att det var ju bra att de upptäckte att shunten läckte. Det här kan ju bli bra.
Vi säger inte att vi vill skrika högt att VA FAN KAN INTE DET HÄR SLUTA OCH MAMMA VARA FRISK. KAN VI INTE FÅ TILLBAKA VÅR MAMMA.
Nej, vi säger, i peppande ton till varandra, att det här ska nog gå bra, det kanske blir bättre nu!
Ja, men det SKA nog gå bra. Så klart. Vi får se i morgon bitti vad de kan berätta om operationen.
(Inte tänka på pappa som ligger hemma ensam och oroar sig, han sover säkert i natt).
Godnattkram
Så, nu är mamma inlagd igen och opereras i hjärnan igen. Jag fick inte veta förrän i kväll. Vet inte om familjen vill förskona mig från att veta sådant här, så länge som möjligt, eller om vi alla är så trötta och ledsna på det här så att vi inte ens tänker på att ringa varandra så snabbt som möjligt.
Jaha, nu måste det opereras igen. I hjärnan. Tänk, för bara ett år sedan skulle jag tyckt att det var overkligt. Att det var något jag inte skulle klarat av. Att det opererades, i min mamma.
Man vänjer sig konstigt snabbt vid hemska saker.
Nu säger vi saker som att det var ju bra att de upptäckte att shunten läckte. Det här kan ju bli bra.
Vi säger inte att vi vill skrika högt att VA FAN KAN INTE DET HÄR SLUTA OCH MAMMA VARA FRISK. KAN VI INTE FÅ TILLBAKA VÅR MAMMA.
Nej, vi säger, i peppande ton till varandra, att det här ska nog gå bra, det kanske blir bättre nu!
Ja, men det SKA nog gå bra. Så klart. Vi får se i morgon bitti vad de kan berätta om operationen.
(Inte tänka på pappa som ligger hemma ensam och oroar sig, han sover säkert i natt).
Godnattkram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
Efter en helt hysteriskt jobbig och stressig vecka är jag nu tillbaka här. Återigen inser jag att jag måste försöka tänka om lite och kanske... -
Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på. Vart har den alltid så entusiastiskt disk...
-
Egentligen hade jag INTE tänkt skriva något nu. Jag SKA inte skriva när jag är ledsen och orolig, hade jag ju bestämt. Så, nu är mamma inlag...