Adjö...

Först hälsostatus, igen: Hela familjen är sjuk. Undrar om det skett tidigare, tror inte det. Influensan har slagit hårt mot oss, har pågått sedan ett par veckor nu, men verkar ha en kulmen just nu, när även dottern insjuknade i natt. Skiten håller på länge också, det är inget som går över på ett par dagar precis. Det konstiga är att den verkar drabba varje individ på olika sätt. Den söker liksom upp varje persons svaga punkter, och där sätter den in stöten. Själv har jag ont i huvudet, bihålorna och i halsen, sonen hostar, snorar och har öroninflammation, dottern kräks, mannen ska jag inte säga något om, för det vill han inte.

Igår skedde dock något som jag kände mig för sjuk för att orka reflektera kring då. Jag gjorde mig slutligen av med alla babysaker jag sparat på. Nu åkte allt till Stockholm tillsammans med mannens kusin, som väntar barn i mars. Så nu är det slutgiltigt, ingen mer liten bebis blir det. Snyft. Fy, vad jag kände mig gammal och förbrukad när jag vinkade adjö. Det är det som är det värsta, just känslan av att allt är förbi, över.

Jag vet inte varför man känner så, det måste vara något hormonellt, irrationellt som inte går att kontrollera med tankekraft. Viljan att återigen reproducera sig, trots att jag faktiskt är nöjd med att ha två barn. Ja, ja, känslan går väl över igen, bara jag håller mig borta från bebisar, gravida och nyblivna mammor...

Jag tror att just den perioden i livet när man är gravid och får barn, den är så hoppfull, längtande och full av planer och drömmar inför framtiden. Den är som tonårstiden, fast utan finnar, komplex och olycklig kärlek... Det är en tid av djupt fokus på det som är viktigt i livet. Jag tror det är det man även längtar tillbaka till...

Sjuk, smittande kram från mig

Kris

En hel vecka sedan jag skrev. Veckan har verkligen inte varit en av de bättre i mitt liv. Så som jag mått denna vecka måste vara ett tecken på att jag befinner mig i KRIS.

Jag kommer ihåg kursen Kris och utveckling, inom pedagogiken, som jag läste i tidernas begynnelse, första terminen på lärarlinjen i Stockholm. Det var en sådan där kurs som gav den unga Josephine en riktig aha-upplevelse. Just den där insikten om att man måste gå igenom en kris för att verkligen kunna utvecklas som människa, att det faktiskt finns en mening med att må dåligt. Det är bara det att man tyvärr inte har någon riktig insikt i sin krissituation förrän den börjar bli hanterad och man kan se tillbaka.

Det är därför man behöver hjälp och stöd i någon form, för att kunna ta sig igenom krisen och kunna komma ut på andra sidan som en starkare, utvecklad människa.

Ända sedan jag läste den där kursen har jag vid varje kristillfälle försökt intala mig själv att: "jag välkomnar dig kris, du kommer att göra mig till en ännu mer komplex och utvecklad människa, tack!", men på sistone har det varit svårare än någonsin att göra det. Jag som alltid brukar säga att jag inte ångrar någonting, att alla mina erferenheter ju gör mig till mig, att både de bra och de dåliga måste få vara med.

Varför börjar jag tvivla nu då? Jag antar att det beror på att jag ännu inte kommit ut på andra sidan, jag är mitt i stormens öga fortfarande, trots min verbala förmåga att hantera kriser, så har inte kroppen och psyket hängt med i samma takt.

Men jag är också orolig för att jag nått den gränsen där jag inte vill utvecklas mer. Jag känner "weltschmerz", vill inte lära mig mer om sorg, sjukdom, oro och elände.

Jag vill bara bli en sorglös, glad skit igen. En sådan som sjunger med högt i bilen och kastar huvudet bakåt och skrikskrattar. Tack.

Kram till alla hjälpsamma stöttare

Nattvak

Ni vet att man brukar säga att djuren alltid känner på sig när det ska ske något omvälvande, och då beter sig oroligt eller söker skydd.

Igår kväll var det inte katten som kände på sig något utan jag. Jag ville inte gå och lägga mig utan tittade på en film till sent, ovanligt för mig. Kunde inte sova och låg och vred mig. Tankarna malde. Klockan går. Då vaknar sonen och är ledsen. Försöker efter detta sova i soffan och läsa mig trött en stund. Klockan går. Då ringer telefonen. Det är mamma från sjukhuset. Jag får ringa till avdelningen och be sköterskan ta hand om mamma. Försöker lägga mig i soffan igen men nu är det OMÖJLIGT att sova. Gråter en skvätt för allt är så klart och hemskt på natten.

Nu är det fredag och helgen väntar med fullt schema på att få ta mig i sin famn. Välkommen!

Helgkram från mig!

Aftonbladet eller Expressen?

Först hälsostatus: Mår bättre, fortfarande lite skakigt, men det går åt rätt håll, i alla fall med magen. Thank God.

I dag har barnen haft studiedag och således varit hemma med mig. Eftersom jag är en ansvarsfull person har vi då inte kunnat ha några kompisar till barnen här i dag, utan varit hänvisade till varandra. Det har gått bra! Jag är glad varje stund barnen inte börjar klaga på magsmärtor eller får rännskita (vad lite som behövs för att göra en glad nuförtiden). Just nu är de iväg på skridsko- och konståkningsträning.

För att göra något nyttigt i dag tog jag äntligen tag i telefoni-, data och TV-skiten (ursäkta språket igen). Det är en enda härva av abonnemang hit och dit. Det är alla dessa val man måste ta ställning till hela tiden, och jämt mitt i middagstillagandet när de ringer. Och därtill att jag är så paranoid och tror att de naturligtvis vill lura mig, vilket de oftast också vill.

Telia ringde häromdagen och gav ett erbjudande som jag nu på allvar satte igång att studera. Jag gick noggrant tillväga och räknade först ut vad vi betalar till allt just nu och slog ut det på en månadskostnad. Sedan jämförde jag med deras erbjudande och vad det skulle göra i månaden. Låter enkelt eller? Det var det inte för det var en kolossal massa val som man måste göra och då går det inte att jämföra så lätt, för VAD VILL VI EGENTLIGEN HA? Frågan är vad vi har för behov, vi är rätt asketiska när det gäller teknik hos oss (underdrift säger någon då...).

Lade vid middagen fram de olika alternativen för mannen, som efter en stunds övervägande sätter punkt med orden: "paketlösningar är aldrig bra, det är bättre att sätta ihop det efter sitt eget behov".

"Då har jag lagt ner allt det här slitet på att räkna ut det här i onödan nu alltså!" utbrister jag harmset. "Nej du har varit en god konsument och tagit reda på fakta innan du beslutar dig, nu vet vi att det vi redan har är bra för oss, vi väntar till i höst med att ändra", säger mannen. Det förblir som det är således. Snopet men säkert rätt.

Sådär lätt för beslut har aldrig jag. Vankelmodigt står jag mellan hötapparna som en åsna och tvekar. Kommer ni ihåg (eller ve och fasa ni kanske aldrig har sett...) scenen med Tage Danielsson och Gösta Ekman, där det ska väljas mellan Aftonbladet och Expressen; sådan är jag.

Kram till alla rättbeslutare out there

Tvära kast

Livet bjuder verkligen på tvära kast ibland. En gråtrist januaridag när man motvilligt vaknar och bara ser plikter och tristess farmför sig, kan märkligt nog sluta i att man sitter och gapflabbar så man gråter på kvällen. Vilken tur att det kan vara så va?

Det tråkiga är att man oftast bara vill gå i sina vanliga spår, och därmed se till så att man inte får något merarbete, och då reducerar man ju möjligheten till sådana där tvära kast. Då blir en gråtrist dag endast en gråtrist dag utan möjligheter.

Min gårdag var sjukt stressig och ångestladdad till att börja med. Besöka mor, lugna, prata. Samtal med läkare och vårdplanering tillsammans med biståndshandläggare blandat med att se till så eleverna fick tillsyn och kollegorna fick en kollega som gjorde sitt jobb. Gick inte så bra att få ihop. Suck. Varför kan man inte klona sig i dessa lägen? Och inte nog med det. En mage som sa ifrån. Kallsvett, illamående och svaghet. Ve och fasa, maginfluensa eller?

På kvällens schema stod teater med min klass på Stora teatern. Hur skulle detta gå? Jag stapplade hem och somnade med magkramp och feberfrossa i soffan ett par timmar. Stoppade i mig diverse tabletter och gav mig iväg, beredd på att bita ihop.

Och tänk! Där satt jag några timmar och njöt och skrattade så jag grät vid ett tillfälle! Inte trodde jag att de verkligen skulle lyckats göra något sådant med Ett drömspel av vår käre gamle Strindberg mitt i kris. Jag måste vara ärlig och säga att jag hade oroat mig för att teaterbesöket skulle skrämma bort mina ungdomar från teatern i all framtid, inte kul när min tanke är precis tvärtom, jag vill ju att de ska börja älska att gå på teater!

Dramat slutade dock i moll, som sig bör, annars hade det ju varit en våldtäkt... Men min kväll slutade bra mycket bättre än den började!!!

Kram från den pestsmittade...

Manglat

Idag har jag bl a fått denna tanke i huvudet: "Hur fn tänkte den personen som skapade mangelduken?" Och nästa tanke var naturligtvis: "Det måste varit en man..." Intressant va...?

Jag brukar inte mangla eftersom jag bor i villa och inte införskaffat någon mangel. Men jag minns mina dagar tillsammans med mamma i tvättstugan. Jag minns även alla dagar i tvättstugan, när jag jobbade en himla massa år i hemtjänsten som vårdbiträde.

I dag hjälpte jag min far med diverse, bl a tvätt och sedan manglande. Jag äntrade bävande mangeln och undrade om jag kom ihåg hur man gör. Det gjorde jag mycket väl, det gick som galant :). När jag stod där och matade in lakan så kom jag plötsligt i håg varför jag hatar att mangla lakan. Mangelduken är för kort, lakanen således för långa. Varför är det så? Det fattas ju ca 25 cm. Detta leder till att mangelduken smiter ner i valsen i stället för rakt upp när man tar ut lakanet. Högst irriterande och det stör mitt sinne för ordning.

Ja, ja, ett I-landsproblem såklart, som det brukar sägas. Sådana är ändå rätt sköna, tycker jag.

För övrigt sover jag gott i omanglade lakan vanligtvis, man ska inte bli bortskämd här i livet.

OMANGLAD PUSS

Väntan

Ett meddelande från mig. Kort denna gång (ingen trodde på det dock....) Mamma opererades äntligen i natt, eller snarare tidigt i morse. Det är konstigt att man kan gå och vänta och längta efter något så otäckt som en sådan operation, men alternativet var ju helt hopplöst.

Denna VÄNTAN på att något ska göras, har varit som att leva i limbo. Det är så det måste vara i helvetet, en plats där man väntar på något utan att ha makt att påverka händelseförloppet på något vis. Ja, det finns ju fantastisk litteratur som försöker beskriva fenomenet, ta t ex I väntan på Godot... Eller Processen... Hm, det var kanske en underlig koppling... Men jag vet inte hur min hjärna fungerar just nu. Denna VÄNTAN har gjort mig alldeles mosig.

Den som väntar på något gott... är ju ett uttryck som försöker lugna den väntandes sinne, men det kan ju bara fungera om man är säker på att det man väntar på infrias. Väntan som innefattar oron för att det, trots det tappra väntandet, går åt helvete, den är bara TORTYR.

Jag avslutar med att med stor lättnad berätta att det gick bra. Hur bra kommer tiden att få utvisa. Det är bara att vänta och se...

Stor kram

Nolltolerans

Idag är jag nego och upp och ner. Undrar när man ska kunna bli glad och sorglös igen, om man nu någonsin varit det... Lite glad och mindre bekymrad i alla fall, tack så mycket.

På jobbet blev jag så förbannad på några elever som höll på och mobbade en annan elev så jag kände att jag höll på att göra något riktigt ogenomtänkt. Som tur var besinnade jag mig och höll mig till PLANEN för sådana händelser. Fast kanske borde jag blivit så där förbannad och visat dem det, men jag orkade inte idag. Ska man bli förbannad så det har någon effekt måste man verkligen gå in för det, annars blir man bara komisk och förstör det hela.

Jag HATAR när folk mobbar och kränker andra människor.

Jag vet att de antagligen har tusen och inga bakomliggande skäl till att de beter sig så, men jag har verkligen NOLLTOLERANS.

Själv har jag jobbat med detta problem som ett specialintresse i hela mitt yrkesverksamma liv. Det är så viktigt att alla reagerar mot sådant beteende och kommer ihåg individens RÄTT till en trygg och bra arbetsmiljö. Men jag är bara så rädd för att man en dag blir sådär trött att man inte orkar. Att man bara blundar. Då är det dags att byta yrke, direkt.


Kram till alla er som orkar bry sig!

Underbara bröder

Ibland går man omkring och har inte en tanke på hur lyckligt lottad man är. När man plötsligt får en sådan där blixt från klar himmel och inser, då blir det ett sådant där moment som det talats om.

Jag har nämligen tre underbara bröder. Tänk om jag inte haft dem. Genom livet har vi prövats många gånger, som man gör när man tillhör en familj. Varje gång har jag gått ur detta med en känsla av tacksamhet och lycka över att just de är mina bröder.

Vi är helt vanliga människor med fel och brister lite här och var, men det som är så skönt med oss syskon, är att vi fungerar så otroligt bra ihop. Vi är som en organism; när den ena delen inte räcker till reparerar de andra.

Den känsla man känner när man har sådana bröder, är obeskrivlig. Det handlar om trygghet och tillit. Jag vet att de ställer upp, gör vad de kan och förstår och respekterar mig och vad jag gör, precis som jag försöker göra för dem. Vi hjälper varandra. Har alltid gjort.

Jag känner ödmjukhet inför att stora kriser i familjer kan orsaka bråk och osämja mellan syskon, det kan hända alla, även oss. Men jag hoppas och tror att vi kommer att vara de som klarar det tillsammans.

Love you!

Hopp och förtvivlan

En riktigt fullspäckad dag med tonåringar tillbaka från långledighet, det är bra medicin mot tunga tankar. På jobbet bara måste man vara fokuserad på just jobbet. Idag kändes det faktiskt välkommet att möta dem och få vara med dem. Kände mig starkare och hoppfullare, kunde t o m skoja och INTE TÄNKA på mamma små stunder (eller i alla fall nästan...).

Jag VET att så måste det vara. Mitt liv måste ju fortgå på något vis trots att min mors och min fars liv just nu ligger i spillror. Men det känns absurt och som om man är fast i en mardröm.

Och detta pendlande mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Plötsligt verkar det bättre, andra dagen är det sämre. Kommer man att bli bättre på att klara av dessa kast? Jag hoppas det, fast det antagligen innebär att jag måste bli mer hårdhudad...

Puss och kram och TACK för värmande ord och tankar till mig

Mamma, älskade mamma...

Nu har jag kommit till den känslan då jag funderar på om jag ska blogga mer eller sluta helt med det.

Jag är en person som har alla känslor utanpå, det vet jag eftersom många berättat det för mig många gånger. Jag kan aldrig dölja en stark känsla som jag har, alla som möter mig (och känner mig) vet direkt att det är något som jag tänker på eller känner. Är man som en öppen bok leder det till att man tvingas prata och prata om det man känner, och jag tror att det oftast är bra, i alla fall för mig.

Så, nu kan jag inte skriva ett inlägg här utan att berätta vad det är som fyller mina tankar. Men jag tvekar. Kan jag skriva om något så personligt? Är det sådant jag ska skriva om i min blogg? Jag är inte helt säker... Men jag gör det ändå...

Mamma, älskade mamma! Hon har svävat mellan liv och död i en vecka nu. Det går inte att beskriva hur fruktansvärt jobbigt det är att behöva se sin mor ligga i sjukhussängen, kopplad till slangar och maskiner, helt oigenkännlig. Ikväll, äntligen, kände jag igen henne lite igen, nu har det nog vänt, det tror jag verkligen.

Alla känslor som jag har gått igenom den här veckan har tröttat ut mig ända in i märgen. Ovissheten är det värsta. Nu är rädslan och tanken på framtiden med i den ovissheten. I rädslan ligger nu en verklig insikt om hur skört livet är. Hur snabbt allt kan vara annorlunda.

Det spelar ingen som helst roll att man kanske borde förstå att så här kan det bli när ens föräldrar blir äldre, det hjälper faktiskt inte det minsta, tyvärr. Man ser inte mer praktiskt och förnuftigt på det ändå (fast man tvingas säga och låtsas att man gör det). Man är fortfarande deras barn. Hon är min mamma. Så här ska det inte vara!

Nu har jag fått ur mig någon liten tanke av alla de oräkneliga jag har, men det får räcka för just nu.

Krama din mamma och pappa idag, det är mitt tips...

Nyårsfirande

Nyårsafton i morgon. Jag har alltid haft lite blandade känslor för det här med att fira nyår, jag vet inte var det kommer ifrån riktigt. Kanske några dåliga minnen från ungdomen som klistrar sig fast omedvetet i sinnet.

Men så klart har jag haft några riktigt härliga nyårsaftnar också. Det som brukar bli bäst är väl ändå när man inte har så höga förväntningar, utan intar en relaxad attityd till det hela.

Mitt problem nuförtiden med nyår, är att jag aldrig kommer mig för att planera i god tid för det hela. Förr i tiden löste det sig alltid ändå, men i dagens läge måste man ju fråga vänner i god tid om man ska husera ihop på nyåret.

Jag tror att jag drabbas av lite komplex också varje nyår. Tanken på det perfekta firandet ligger och lurar i bakhuvudet, man har väl sett för många filmer... där hjältarna romantiskt kysser varandra i ett hav av celebrerande vänner omkring sig.

Detta år har det i alla fall löst sig till det bästa, trots sent planerande! Sällskapet blir det bästa tänkbara! Nyårsmenyn är tryggt planerad och inhandlad, drycken likaså (efterrätten är redan gjord och ligger i frysen, så skööönt!)Själva utstyrseln får jag däremot ta en närmare titt på i morgon... Men det ordnar sig!

Happy New Year!!!!!!!!!!!

On my mind...

Nu var det så länge sedan jag skrev, så jag vet inte vad jag ska välja att skriva om... Märker att jag nog blivit lite beroende av det här forumet, det är skönt att skriva någon liten tanke om dagen.

Hm, vad ska jag välja? Några tänkbara ämnen som korsar mitt sinne är: "Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen...", "Bastuprat", "Jag mötte min idol", "Att hålla sams och humöret uppe på liten yta", "Var i helvete är alla Mc Donald´s?", "Att komma hem", "Saknade du inte Familjen i jul?". Jo, det finns faktiskt ännu fler, men jag stannar där.

OK, jag väljer två. Jag älskar verkligen att basta. Under fjällenveckan bastade jag nästan varje dag. Bastun var allmän men låg turligt nog precis utanför vår dörr, så jag kunde rusa över i bara handduk (ojojoj...).Det jag gillar är att verkligen ha hett så det fräser, det är en utmaning. Sedan gillar jag att tjuvlyssna på kvinnorna i bastun, oj oj vilka historier som berättas där. Det är värre än i ett confessionbås hos Pater himself, det är jag övertygad om. Skulle vilja ha egen bastu, men då skulle jag dock missa kvinnohistorierna...Vad de handlar om? I allmänhet om Män och om hur odugliga de är... Får en att känna sig rätt nöjd med sin egen man efteråt... In comparison menar jag...

Saknade du inte Familjen något då? Undrade min bror tidigare idag, när vi pratade om julfirandet. Herregud, det är klart jag gjorde! Jag älskar min stora familj och våra härliga jular! Det är därför som jag ALLTID firat med dem. Men förra året hade jag en väldigt jobbig tid just under julen, så i år behövde jag göra något annat, för att inte påminnas och för att få ny lust till nästa jul.

Men nu har jag haft det så bra och känner mig laddad inför nästa jul, den ska bli traditionell och härlig, hoppas jag av hela mitt hjärta.

Kisses and hugs!

Frid

Ja, så har man firat julafton i år igen då, men för första gången utan storfamiljen omkring sig... Hur blev det då, eller hur ÄR det? Julen är ju inte över förrän... ja när slutar julen egentligen? Hm...antar att det finns olika åsikter i frågan.

Jo, det blev en UNDERBAR jul i år med. Annorlunda, men underbar. De allra viktigaste ingredienserna fanns med, barnen, mannen, maten, ljusen, klapparna, granen (eller iaf granliknande...) och SNÖN.

Framförallt så ska man följa vissa ritualer på julafton, och det gjorde vi! Morgonen ska börja med att barnen öppnar julstrumpornas klappar, vilka Tomten varit där under natten och lämnat. De innehåller alltid fina julaftonskläder. Efter en härlig förmiddag och liten lunch och öl i backen (där vi mötte ett par Tomtar och Troll på skidor), var det således dags för stora tvagningen av alla i familjen och sedan klä sig fin. En liten bastu hann jag (nästan) med också.

En liten förenkling i schemat i år var att vi dukat julbordet så vi alla kunde följa Kalle och hans vänner samtidigt, mycket uppskattat av alla, då vi vuxna på senare år inte hunnit titta på det så mycket. Efter maten agerade dottern Tomte och vi rimmade till alla paket och gissade innan vi öppnade.

I lugn och ro kunde vi sedan hjälpa barnen att öppna alla förpackningar och dylikt, och sedan var deras lek i full gång fram till Karl Bertil Jonsson, som vi tyckte det var dags att barnen såg i år, för balansens skull.

En verkligt lugn och fridfull jul, med barnen i centrum, det var så det blev. Kanske var det detta som fick sonen att utbrista "det här var den BÄSTA julen någonsin!", eller så var det glädjen i stundens hetta över alla julklappar han var så nöjd med...

Men nu ska jag erkänna att det inträffade en liten kris dan före dan... På kvällen när vi skulle titta på det näst sista avsnittet av julkalendern gick TV:n plötsligt sönder. I receptionen visade det sig vara stängt. "Vad ska vi göra?" utbrister jag stressat, och barnen får domedagsstämning över sig. "Vi måste väl inte se på TV?" säger mannen irriterat.

Som tur var fanns det ett krisnummer att ringa , vilket vi gjorde. En kille kom på minuten, kollade i det hela och kom tillbaka direkt med en ny TV. Jo, vi måste tydligen ha en TV på julen också, för att få den rätta stämningen. Det var något jag även insåg. Vad man tycker om det är en annan fråga...

God Fortsättning och många kramar!!!!!!!

Inboade!

Sådär ja. Nu har vi boat in oss här i Sälen.

Tänk vad konstigt det är att vart man än kommer och ska stanna några dagar måste man känna att man är "hemma" på något vis. Och så sätter man igång och börjar ordna och fixa så att det blir, åtminstone en smula, som hemma. Jag märker att barnen har precis samma behov som jag, eller så är det jag som inte riktigt kommit bort från det stadiet... Man är helt enkelt en liten hemmaråtta egentligen, inte alls så äventyrlig och vild som man skulle vilja säga att man är.

Ja, jag är ganska traditionsbunden, så därför är det verkligen en utmaning för mig att åka bort över jul. Det är just därför jag gör det i år, och även för att jag märker att min dotter är väldigt lik mig och gärna blir lite orolig över för mycket förändringar. Sonen däremot anpassar sig direkt efter nya situationer, och ser ofta praktiskt och humoristiskt på det hela.

Den stora frågan var hursomhelst hur vi skulle göra med gran här uppe i hotellägenheten. Vi MÅSTE ha en gran på något vis, det var vi rörande överens om, något annat var otänkbart. Barnen hade packat med några favoritjulgransprydnader, och såklart kom en liten belysning och stjärnan med i packningen. Sedan letade vi efter någon tänkbar liten bordsplastgran eller liknande här i Sälen idag, men förgäves. Vad skulle vi göra? Mannen som är allergisk mot gran också till på köpet.

Men i krisstunder flödar kreativiteten. Vi lyckades hitta en tjusig fallen grangren och gjorde en finurlig liten egenhändigt komponerad fot, och sen var klädningen igång. Granen blev inte som vanligt i år, men oj vad fin den blev!

GOD JUL och Julkram från ett snöigt Sälen.

Leeeedigt!!!!!!!!

Så nu har man haft avslutning och lite julmys med klassen innan de fick betygen och sedan gick till kyrkan för lite stämningsavlutande ord och sång. De går i nian nu och det är alltid lika kul att observera vilken skillnad det är från när de gick i sjuan till nu när de i går nian. En OCEAN. Och de börjar inse själva nu vad som hänt med dem under åren, de börjar få den där härliga självinsikten.

En elev uttryckte faktiskt den där förundran igår, när hon med ett upprymt tonfall exklamerade att: "Shit, va vi har förändrats! Allihop! Jag hade ingen aning!" och fortsatte berätta att de hade kollat in fotokatalogen från sjuan. "Ja, det är ju det som är så kul med att jobba här och få se när ni kommer och är så små i sjuan, och sen när ni är så här förändrade i nian! Det händer ju lika mycket med er, på kort tid, som med bebisar!" Sa jag, (honestly) rätt upprymd med.

Det är så underbart skönt att få vara leeeeeeediiiiiiiig nu!!!!

Jag och min familj åker till fjällen på söndag, det ska bli sååå sköööönt!!!!

Jag längtar så otroligt mycket efter en VIT JUL. Nu hoppas jag att jag har goda chanser att få det. Snö och skidor och julmys, kan det bli bättre.... Bara tomten hittar oss...

Kram från The little Santa Fe

Lite osorterat...

Ja, så här i dessa tider känner jag mig ungefär som om jag blir genomkörd i en mangel varje dag och desperat försöker komma tillbaka i ursprungsform till nästa morgon, men förgäves...

Så lite osorterade virriga tankar är allt som erbjuds här.

Gud vad duktiga de var på julshowen i skolan idag, de som uppträdde var helt fantastiska och jag grät som vanligt. Jag säger bara Watch out for them, you will hear from them in the future, and I was there :-).

Gud vad duktiga barnen var på julavslutningen i kyrkan på mina barns skola! Alla barn på hela skolan sjunger för oss, helt fantastiskt! Vad gör de för att få barnen så här duktiga, I want to know!

Oj, oj vad tufft eleverna har det så här i slutet på terminen, de ska bli färdiga med allt och många har så mycket efter sig. Tänk om de bara kunde förstå vad mycket lättare livet skulle vara om man gjorde det man skulle i tid, utan att skjuta upp till morgondagen det du kan göra idag... Och vad mycket lättare MITT jobb skulle bli...

Hur ska jag hinna färdigt med allt innan vi åker på söndag?????

Fy vad otroligt TRÖTT jag ser ut!!! Vad ÄR det här? jag ska ju vara julfräsch om bara några dagar...

VAD ska vi göra på nyår???? Tänk att man aldrig har planerat det.... Suck.

Jag får inte glömma allt till julavslutningen i morgon nu, vad var det nu igen jag skulle ta med....

Okej.

Jag tror jag stoppar den lilla inblicken i min hjärna nu...

Kram från Penelope

Julkortskonservatism

Jag glömde nämna en sak som jag bestämt mig för att göra denna jul. Skicka julkort. Vanliga traditionella julkort, som läggs på den röda brevlådan och delas ut av brevbäraren.

Ja, vad tycker jag om julkort då? Det är väl så enkelt att jag älskar att FÅ julkort, men vissa år har jag faktiskt inte orkat att skicka några. Jag har aldrig ifrågasatt deras existens eller tvivlat på deras nytta, det är bara orken som fattats ibland.

Jag tillhör heller inte den där långsinta, hämndlystna typen, som noggrant kollar upp vilka jag fick från förra året, och endast skickar till dem. Nej, jag skickar helt enkelt till dem som jag tycker ska ha ett. Det är klart att det kan bli så att man glömmer någon ibland, som kanske skickar till mig, men då hoppas jag att den personen inte heller tillhör den där typen som tar det som en personlig förolämpning.

Nej, bäst är nog att försöka ha en avslappnad attityd, både till att ge och få. Tänk att alla har det ungefär som du själv, vissa år är man starkare och har lust att prioritera julkorten, medan andra år måste det få ligga utanför göralistan.

Jag måste bara få erkänna en sak... Jag har aldrig någonsin skickat fotojulkort. Inte ens med mina barn som motiv. Varför jag inte har gjort det? Tja, det är bara ren oföretagsamhet, det har aldrig blivit av. Det är liksom ett steg för mycket i min julkortsprocess, som innebär att man måste planera i god tid. Nej, det får duga med vanliga, det är ju tanken som räknas... Det är inte alls så att jag är en tråkig julkortskonservatist, inte alls.

Vilka ska man skicka till då? Det måste ju bero på vilket syfte man har bestämt sig för att julkorten har. Visa de närmaste att de är just de närmaste? Eller komma ihåg dem man inte brukar träffa så ofta? Vilka finns på din lista? Min lista består av en blandning av just de två sorterna. De närmaste inom familjen, släkten och vännerna och så några som jag sällan träffar men vill visa att jag kommer ihåg!

Bye bye from The Christmas Card Lover!

Tillbaka på banan...

Äntligen verkar sonen återhämtat sig från infektionen i lutrören (eller den misstänkta lunginflammationen, men jag tror inte på den diagnosen, då tar det väl ännu längre tid...?). Hur som helst fick han vara hemma en extra dag för att se att han verkligen var fit for fight, vilket han var... är helt slut efter att ha försökt hänga med i hans tempo idag.



På grund av hans sjuka tillstånd har allt har varit tvunget att stanna upp en tid, mitt i den tid som alltid är så hysteriskt hektisk. Således har jag inte uppnått det där tillståndet ännu, och slipper förhoppningsvis det också.



För det som händer när man tvingas stanna upp är att man börjar prioritera. Listan på alla måsten skärs ner radikalt, och då inser man också hur mycket som man hade på listan som inte var så viktigt.



Så det som blev kvar på listan var: 1. Att hålla sams. 2. Ha det mysigt och roligt tillsammans. 3. Julklappar. 4. Göra julgodis (vilket jag och barnen älskar att göra). 5. Släppa fram tomtarna och det kvarvarande pyntet ur kartongen.



Jag skulle kunna berätta om det som jag strukit från listan, men jag skonar er från det...


Idag gjorde vi i alla fall lite ischoklad och knäck. Provade lite tekniker som jag sett på Leilas jul, hon kan göra godis den kvinnan! Vårt blev superbra med!



Nu ska jag bara försöka vara lika effektiv med att ignorera alla måsten som ligger och väntar på jobbet i morgon också... Prioritera Josephine, prioritera.



Kram från en förrädiskt avlappnad kvinna...

Julklappssjukan

Varje år är det samma sak. Jag får sådan fruktansvärd ångest av att inhandla julklappar. Det är julklappssjukan.


Varför skulle detta vara så jobbigt då? undrar de flesta säkert skeptiskt. Jag har verkligen grävt ända in i mitt mörkaste innersta för att försöka förstå den här obehagliga olaten jag har. Jag har fortfarande inte hittat något slutgiltigt svar.

Jag har en antal symptom på sjukan: 1. Jag skjuter alltid alltid upp det så länge jag kan. 2. Jag blir fysiskt sjuk när det väl ska ske. 3. Jag börjar bråka med min man och skyller all världens problem på honom. 4. Jag funderar på att lämna landet, snabbt och diskret.


Ok, några reflektioner kring det hela har jag väl vågat mig på de senaste åren (fast jag har glömt dem till året därpå, minne som en guldfisk...).

Jag tror att jag själv hade ohälsosamt höga krav på mina julklappar som barn, varför vet jag inte, för jag var alltid ett snällt och tacksamt barn (sägs det...). Jag vet i alla fall att det är väldigt viktigt för mig att alla blir nöjda, glada och lyckliga, och julklapparna brukar vara en viktig del i det.


Samtidigt så motsägs detta av att jag VET att mina barn inte är bortskämda, och att de alltid brukar bli glada och nöjda för det de får. Men ändå har jag alltid ångest och känner rädsla inför deras eventuella besvikelse.

Det jag brukar göra för att hantera detta är att jag vill känna att jag verkligen har tänkt igenom klapparna, att de KÄNNS RÄTT för mig, det är helt ovetenskapligt med andra ord (men det är det mesta med mig).


Det finns ett hinder också, som brukar försvåra mitt frossande och ältande. Det är min man. Han är praktiskt lagd och totalt osentimental när det gäller detta. Tyvärr har jag ju fått erkänna, många gånger, att hans metod ger lika bra resultat, och är mindre energikrävande.


Hur gick det idag då? Det var en början, men jo tack, jag tror det kommer att bli bra till slut i år också! (Men jag HATAR verkligen att trängas med alla i affärerna...).


Kram och see you out there in the jungle!

Svartsjukemonster

Så har det hänt. Svartsjukemonstret hälsade på som hastigast i går.

Det var inget kärt återseende, det bjöds inga hjärtliga välkomstkramar direkt. Det var länge sedan vi träffades nu och jag hade gärna sett att vi sagt upp bekantskapen, men vissa envisa gamla vänner ger sig aldrig.

Det här med svartsjuka är något som jag stött på många gånger under mitt liv. Antingen i form av min partners eller min egen. Således har jag fått tillfälle att reflektera kring fenomenet. Är den bra? Dålig? Ska den motas bort eller accepteras?

Jag tror hela tiden att jag kommit fram till någon slutgiltig mogen tanke kring det hela, men överraskas ständigt av oförutsedda känslosvall. Det är väl helt enkelt så att den inte går att kontrollera. Man får leva med den, men försöka bearbeta den när den kommer på besök.

Hur som helst så är det ju i svaga stunder man kan bli attackerad, när man känner sig eländig eller osäker på något vis. Det handlar oftast om egna tankeprojektioner.

Den frustration man känner när man själv blir utsatt för någons svartsjuka, som inte har någon grund, den är nog bra att försöka komma ihåg. Det är fruktansvärt att behöva möta misstro och misstänksamhet. Kom ihåg det. Och inte blir något någonsin bättre av det heller.

Hej från The Sweet Little Angel

Luciaglädje

Jag älskar verkligen luciafirande!

Under kvällens luciatåg, utfört i barnens skola, var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag kan bara inte hålla mig när de är så underbart ljuvliga, barnen. De står där, i sina utstyrslar, så fina och högtidliga, och sjunger med allvar och glädje så att det bara slår mot mig som en musikalisk tryckvåg.

Åh, snälla, snälla, snälla håll kvar där. Fortsätt att vara så som ni är just nu. I denna stund tror ni fullt och fast på er själva, ni är stolta och trygga i förvissning om er förmåga och hur den ska emottas av dem som sitter där och ser på er.

Det är detta som är så vackert och som alltid får mig att kämpa med tårarna som vill tränga sig fram. Barn och ungdomar som framträder inför publik, som vill och vågar, det är fantastiskt!

Ja, jag älskar verkligen lucia och jag tycker att det är en viktig tradition som vi måste fortsätta ha. En stor ELOGE till de pedagoger som kämpar varje år med att göra detta till en underbar stund för barnen och deras släktingar. För det ligger mycket träning bakom, det är det som har gjort barnen så trygga i sin förvissning om sin förmåga.

Mina tankar går nu ofrånkomligt till morgondagens luciafirande på min högstadieskola. Där har antalet elever som går med i tåget krympt till nästan ingenting i år. Det oroar mig mycket.

Lycklig luciakram från mig!

(Och med hopp om en ljuvlig upplevelse i morgon även för mina elever... Annars ska jag personligen göra något så att det blir så nästa år!)

Varför?

Idag har jag två saker jag vill ta upp.


Det ena går ganska snabbt, för det handlar bara om att jag måste släppa ut mitt missnöje över att alla j..a lampor i adventsljusstakarna går sönder totally hela tiden, muhaaaaaaaaaaaaahaaaaaaaa!!! Så ja. Nu var det utsläppt... (men man undrar ju lite om det ligger något slags ekonomiskt intresse bakom allt detta (se där, nu kom min konspiratoriska sida fram igen...), fast det kan ju också ha att göra med att katten tar ner dem hela tiden).

Det andra är ett dåligt samvete och en känsla av ofullkomlighet, som uppstod när jag och sonen (som fortfarande är i ett sådant tillstånd att han gärna har befunnit sig i horisontellt viloläge under större delen av dagen) tittade i gamla fotoalbum.

Varför har det blivit så här? Varför ligger gamla kort huller om buller i osorterade sådana där fotofickor man fick förr när man lämnade in korten för framkallning? Varför har ingen snyggt och prydligt satt in dem i album med små upplysande käcka tillrop om Vem, När, Var och Hur?

Och varför ligger alla foton från senare år oframkallade i datorn? Jag VILL verkligen INTE bara ha dem där.

Jag minns att jag tänkte att jag ALDRIG skulle göra som mina föräldrar, som hade en byrålåda full med osorterade kort, och nu har jag blivit PRECIS SOM DEM!

Det hade verkligen varit bra om jag skött det hela från början, nu känns det oöverstigligt tungt att börja...

Eftertankens kranka blekhet råder...

Kattnappare

Idag stod jag plötsligt öga mot öga med katternas förra ägare.

Det hela började lätt komiskt, då jag och den feberdåsiga sonen, på väg in på vårdcentralens toalett, plötsligt hör någon ropa: "men där är ju ni som har mina katter!" liksom i öronvrån, samtidigt som jag inte riktigt uppfattar det hela utan försvinner ur den ropandes synfält.

I några förvirrade sekunder hinner en hel del tankar till min förvåning flimra förbi. Det konstigaste är att jag överväger att låtsas som om jag inte har hört.

Vadan detta?

Vi skaffade barnen varsin kattunge förra året på våren. Vi åkte till landet mellan Kisa och Vimmerby och hämtade hem de små underverken. Allt frid och fröjd, ända tills i juni i år då dotterns katt inte kom hem en dag. Hans vandringar hade fört honom någonstans dit vi inte vet. Stor sorg.

På något märkligt vis kopplade hjärnan fel, och i en mikrosekund fick jag för mig att det var "kattnapparen" som ropade. Vi tror nämligen (jag och barnen), att någon tagit katten, en kattnappare alltså. Sedan, när jag insåg hur fel jag tänkte, infann sig en obehaglig känsla av skam och skuld.

Jag gled ödesmättat ut framför henne, gav mig tillkänna, och berättade efter den självklara frågan: "Hur är det med katterna?" hur den ena katten var försvunnen.

Jag kände mig så hemsk. Jag hade fått hennes förtroende att ta över vårdnaden om hennes ungar. Jag hade misslyckats.

Hej från The catabuser... Snyft

Maktlöshet...

Sonen har över 40 i feber och ligger i soffan på mig och huttrar och gnyr. Han är som en varm kamin. Finns det något värre än att inte kunna hjälpa sitt barn? Den maktlösheten är så påtaglig att den kramar hjärtat som en iskall hand.

Nu är det förhoppningsvis inte värre än virus eller infektion. Vi måste vänta lite och se. Men i sådana här stunder går alltid mina tankar till dem som har allvarligt sjuka barn eller som jag vet har varit med om det. Hur står de ut? Hur klarar man något sådant?

Svaret är väl att man inte har något val. Man måste stå ut för sig själv och sitt barns skull. Det finns ju inga alternativ.

Faktum är att jag är så otroligt imponerad av just en sådan väninna som jag har. Jag undrar alltid över hur hon står ut och misstänker i hemlighet att just jag inte skulle klara det. Det allra största är att hon är så otroligt positiv, stark och aldrig någonsin klagar heller.

Fast jag önskar att hon skulle göra det så att hon kändes mer verklig för mig. Som det är nu är jag nästan rädd för hennes styrka.

Nu är det i alla fall så att jag verkligen avskyr sjukdom. Jag hatar den och är livrädd för den i alla former. Just på grund av att den får mig att känna mig så maktlös.

På vårdcentralen fick vi inte tid förrän i morgon. Kan maktlöshetskänslan ha något att göra med det svenska sjukvårdssystemet också kanske....


(För övrigt anser jag att Disney Channel bör förstöras...)

Ett enkelt recept...

Läste i den lokala tidningen att det finns ett enkelt recept för att se till att de svenska barnen inte flyr förortsskolorna, där segregationen ökar.



När jag började jobba på den skola jag fortfarande jobbar på, så hade vi ca 30% elever med mångkulturell bakgrund, nu närmar vi oss en siffra på nära 70%. Det som oroar dem som väljer skola med så många mångkulturella elever på, är helt enkelt språket. Vi vet att språket är nyckeln till framgång, så är det. Då är det inte konstigt om man undrar om det blir en lika bra språklig kvalitet på utbildningen på en sådan skola. Det är så tankarna går hos dem som väljer.



Politikern, som intervjuades i tidningen, sa att detta enkelt kunde åtgärdas. Det var bara att se till att skolan var så bra att föräldrarna och barnen valde den i alla fall.



Detta skulle se tills på politikernivå, sa hon.



Vad bra då. Då känner jag mig alldeles lugn och trygg inför framtiden.

Dagens glädjeämnen...

Man måste ju tänka positivt för att klara sig. Tankekraften är stor, det är hur du bestämmer dig för att tänka och se på saker och ting som är det avgörande för hur du mår.

Detta är så sant. Så enkelt och oomtvistligt, men ändå så svårt och lättförglömligt.

Så, här kommer dagens glädjeämnen:

1. Ett par av mina elever har lämnat in så fantastiskt fina noveller, riktigt hög klass! Och jag fick läsa högt, de andra applåderade och blev så imponerade att de genast började skriva på sina egna mästerverk.

(Om någon som råkar vara min elev skulle läsa detta, vill jag verkligen att du ska veta vilken lycka det är för mig när du presterar bra!)

2. Jag och mina barn bakade årets lussekatter tillsammans. De fick göra allt själva, jag lyckades hålla mig i bakgrunden! De blev så fina och barnen var så nöjda med sig själva!

Äntligen börjar julstämningen komma!

Puss och godnatt!

Adventstid

Advent betyder att man går i väntans tid. Väntan på vad? Det beror på vem man frågar såklart.

Mitt förhållande till adventstid och decembertid har pendlat mellan högt och lågt genom mitt liv. Minnena från barndomen är mest ljusa. Jag minns adventspyntande, ljus, pepparkakor, lussekatter och traditioner. Jag vet inte om minnet lurar mig, men jag minns också snö.

Dock sticker några mörka, mindre trevliga minnen också fram sitt tryne; minnen av en stressande, trött och irriterad mor och utdragna släktbesök i Småland.

Adventstid var dock en fredad tid. Barnens tid. Aldrig var man så i fokus som i denna tid, det är nog det jag minns mest. Att de vuxna verkligen bjöd till och försökte göra oss barn glada och lyckliga.

För det var väl det som var meningen? Det var väl för barnen som det pyntades, sjöngs luciasånger, bakades och köptes julklappar? Eller...?

Nu när jag är vuxen gör jag väl detta för barnen? Eller för minnet av det barn jag var en gång...

Adventstid kanske helt enkelt är den tid då vi alla minns det barn vi var och försöker göra minnet ljust, eller framtidens minnen ljusa för våra barn som en gång ska göra likadant.

Det är det jag tänker på nu när almanackans blad obönhörligt kommer att falla dag för dag fram til julafton.

Låt mig klara av att fokusera på det som gör adventstiden till en tid av väntan på det som är värt att vänta på. Kärlek. Min familj och att få vara tillsammans i vår kärlek.


Puss o kram till lilla familjen...

Du är dum

Att ha en sexåring hemma kan vara hemskt, påfrestande, uttröttande.... och alldeles underbart!

Just nu pendlar allting i sonens liv mellan att vara himmel och helvete. Och jag förstår inte det här med att barn måste ta allting så personligt (det gör ju aldrig vi vuxna). "Jag är inte arg på dig, utan på det du gör", säger jag pedagogiskt, och han tittar skeptiskt på mig med sina enorma uttrycksfulla ögon.

"Du är dum", slår han fast, när jag förbjuder honom att ta med sin enorma helikopter i morgon till skolan på leksaksdagen. "Den är för stor", säger jag istadigt. "Nej, man får ta med sig leksaker som får plats i ryggsäcken", argumenterar han vidare, men jag ger mig inte.

Jag är dum hela tiden just nu verkar det som. "Dum" är man när man inte lyssnar, är orättvis, har arg röst och stressar. Och när man förbjuder saker som vill göras. Suck.

När vi hade vårt försoningssamtal lite tidigare här i kväll, så försökte jag förklara för honom att jag faktiskt blir ledsen av att han kallar mig "dum" hela tiden. "Även mammor blir ledsna av att höra att man är dum", sa jag bedjande.

Efter det hade vi en så mysig stund och när sonen är på det humöret är han en oemotståndlig charmör.

Min mor är förskollärare och har jobbat många år i förskoleklass. När sonen fyllde sex år gav hon mig en lista över hur "sexåringens ålder" yttrar sig. Det var förutseende av henne, för den listan är en handbok över den fantastiska sexåringens hela register (inte för att det går att förbereda sig...).

Dottern, som är nio, ville när jag nattade henne höra vad som utmärkte hennes ålder då egentligen. "Tja", sa jag, "man kan vara lite förpubertal, ha humörsvängningar och kanske funderar man mycket över livet, döden och universum".

När jag sagt detta, fnissade jag plötsligt till, lade handen för munnen, men kunde inte undvika att orden: "och vissa är visst i den åldern fortfarande...", flög ut.

Hej då från The Shedevil

Härskartekniker

Ett reportage i den lokala blaskan aktualiserade begreppet "härskartekniker" idag för mig. Det handlar om makt och olika tekniker att tillskansa sig det i ett möte med en annan människa.

Dessa tekniker är gamla och har varit kända länge, intet nytt under solen. Det är bara det att man måste lyfta fram dem ofta och påminna om dem, så att man förstår vad som händer när man blir så där tillplattad som man kan bli ibland i mötet med vissa människor.

Här kommer några exempel på härskartekniker: 1. komplimangmetoden; den förrädiskt vänliga, där man inleder mötet med en komplimang. Du riskerar att komma ur balans, kanske känner du dig tvingad att tacka fast du inte ens känner att komplimangen var ärligt menad. 2. Uteslutningsmetoden; den går ut på att förbise, osynliggöra, förlöjliga och ignorera dig. 3. Hierarkimetoden; man använder sin position, ett överläge som chef eller underläge som t ex anställd, för att förtrycka. 4. Tidsmetoden; man hänvisar till någons unga ålder eller bristande erfarenhet. 5. Projiceringsmetoden; handlar om att påföra skuld till dig. Du kanske tar upp ett problem som bollas tillbaka till dig som ditt fel.

Tipset som ges om man råkar ut för sådana här härskartekniker är att man inte ska möta "härskaren" med ilska, utan försöka "spegla situationen", alltså öppet bemöta, lyfta fram och fråga vad "härskaren" menar.

Idag råkade jag ut för en härskarteknik jag inte tänkt på existerade förut. När jag kom in i en offentlig miljö där jag skulle framträda i min professionella roll ombads jag ta av mig skorna. Åh, nej! Jag blev alldeles perplex. Jag tappar allt om jag tvingas larva omkring i strumplästen. Särskilt som man bara råkar vara en tvärhand hög. Jag skulle inte klara av att bo i Japan där man tydligen ofta måste ta av sig skorna offentligt, till och med bära tåstrumpor ibland. Snacka om effektiv härskarteknik (vad det måste fnissas, visserligen diskret bakom handen)!

Nej, tacka vet jag mina tiocentiomentersklackar. Det är en äkta härskarteknik som funkar för mig...





Stå på dig (annars gör någon annan det...)!!!

Tjejfest!

Så var det då dags för den efterlängtade tjejfesten i fredags. (Om ni nu undrar varför jag inte skrivit något i bloggen sedan dess och i ert stilla sinne tänker att "jaha ja, gick det så vilt till... mhmm!!! Så har ni både rätt och fel i era illasinnade skadeglada tankar, skäms på er!!!)

Vi tjejer kan ju ha så där otroligt, fantastiskt kul när vi träffas och verkligen har laddat för fest, det är få saker som slår det :-). Vi har klätt upp oss, vi har sminkat oss (men fortsätter att sminka oss lite till tillsammans under påhejande bedyranden om hur bra vi alla ser ut), vi pratar ohejdat i munnen på varandra, vi lyssnar på varandras prat som blir mer och personligt, glatt och utflippat ju mer kvällen går. Till detta finns det mysljus i massor, snacks och godis i högar och naturligtvis musik som vi gillar, sjunger och dansar till.


Just det här med "tjejfest" är ju ett intressant begrepp i sig. Varför är det så viktigt att särskilja på "tjejfest" och vanlig fest? Mer om det snart...


Det låter ju onekligen ganska pubertalt för övrigt. Slutar man säga "tjejfest" någongång och börjar man då säga "kvinnofest"? Hm, låter mer som feministiskt, politiskt inriktade kvinnor än festsugna, partajande kvinnor, det är ett faktum (även om hela bunten tjejer antagligen är feminister, men det hör liksom inte hit...).


Nu är det i alla fall så att tjejer i flock utan män i närheten, beter sig väldigt annorlunda än om det finns män i närheten. Kommer det in en man rubbas hela balansen. Det är som ett känsligt ekosystem... Och, ja, då kan det innebära komplikationer. Av oförutsägbart slag.

Hur som helst finns det ännu ett par sanningar att se i vitögat, och det handlar om att tjejer lätt eldar på varandra i sin festglädje (både innan och under festen) så att det blir så spejsat att man helt enkelt har övertänt.

Somliga fick helt enkelt lägga sig rätt tidigt... Dock glad och nöjd och varm av kärlek.








Laddad för fest...

Inbakade flätor

Jag måste erkänna ännu en brist jag har här i mitt lilla confessionbås. Jag är urusel på att göra frisyrer. Jag har absolut noll handlag med hår. När det gäller mig själv sträcker sig mitt kunnande till att moussa i skum och rufsa lite för att få fram mina lockar. Eller vid något sällsynt tillfälle till att med bävan ta fram plattången och göra håret sådär blankrakt.

Nej, jag är ingen experimentell frisyrmakerska. Det kan man också utläsa av reaktionerna jag får när jag varit hos frisören. Eller snarare reaktionerna som uteblir... Ingen ser att jag varit hos frisören.


Men det har inte alltid varit såhär. Nehej då, snarare tvärtom! Jag har nog provat de flesta frisyrerna och hårfärgerna som finns när jag var yngre, med blandat resultat, kan man konstatera om man ser bildbevis.

Men nu till problemet. Jag har en dotter som är mycket intresserad av frisyrer. Hon har på sistone starkt börjat visa missnöje med min okunskap i ämnet. "Men mamma, varför kollar du helt enkelt inte upp hur man gör inbakade flätor i en bok eller nåt?" sa hon uppbragt härom morgonen och tittade frågande på mig med sina stora blå. Hon godtog inte mina slingringar alls.

Det hela fick mig att minnas hur jag själv som barn i raseri slet ur de flätor som min mor försökte göra på mig, men som inte föll i min nådiga smak. Jag var precis lika irriterad på hennes oförmåga till att göra sådana där vackra inbakade flätor som jag tänkte mig (fast jag reagerade mer aggressivt på problemet, huh...) När hon flätade mig såg jag ut som en musig variant av Ida i Emil i Lönneberga, när jag helst ville se ut som en victoriansk blossande oskuld med tjockt rågblont hår (fast det visste jag ju inte då att jag ville...).

När jag och min dotter diskuterat det hela en stund och jag till slut lovat att försöka studera ämnet en smula, dock inte just nu kl 07.30, så utbrister sonen som tigande tagit del av samtalet: "Vad är det egentligen vi ska baka!?"



Kanske en liten inbakad saffransfläta?! Mums!

Erosioner...

Erosion= bortnötning av jordlager genom påverkan av vind och vatten.

Utan att du märker det påverkas dina tänder av syror! Huuaaa!!!! Du är utsatt för ett fruktansvärt hot, som likt en gädda i vassen ligger och lurar för att plötsligt hugga till, visste du det!!?

På ganska spaka ben gick jag häromdagen till tandläkaren. Anledningen till mitt stora obehag var att jag undvikit att gå dit på alltför lång tid, och nu var jag, rent ut sagt, skräckslagen för att jag skulle få kommentarer som: "Vad har du gjort!!! Exakt hur länge sedan är det egentligen som du varit här?!!"

Skräcken gällde såväl domen; hur många hål skulle jag ha? hur skadade var mina tänder eller tandköttet? som kostnaden; hur många behandlingar skulle behövas för att rätta till år av negligerade tandläkarbesök?

Men det var också Skammen jag var rädd för att behöva stå ansikte mot ansikte mot. Att inte ta hand om sina tänder, det är ännu en sådan sak som inte anses okej, om du inte har någon riktigt bra anledning, som skräck eller fattigdom. Jag fasade också för att, likt en stammande småunge som kommer med bortförklaringar, behöva stå till svars inför tandläkaren för eventuella laster och ovanor som kan tänkas ha bidragit till en dålig tandstatus.

Oj oj, ibland känns det verkligen som om det inte har hänt någonting med en själv fast man har lagt till ett antal år på sin kropp och själ...

Känslan som infann sig i mig, efter att tandläkaren studerat plåtarna och konstaterat att jag inte hade någon karies, gränsade nästan till några sekunders euforisk lycka. Men lite senare kastades jag obarmhärtigt tillbaka till verkligheten då tandläkaren började prata om erosioner.

Detta är en smygande process, som tyvärr inte går tillbaka (står det i deras broschyr). Dina tänder påverkas utan att du märker det. De blir tunnare, mer genomskinliga och gulare. Tänderna vittrar sönder alltså, i klartext. Boven i dramat är självklart olika sura drycker och även vissa livsmedel.

Som om jag inte redan var fullproppad med rädslor och nojjor redan, nu fick jag plötsligt en till! Suck.

Men hav förtröstan gott folk, jag hittade några riktigt bra tips som jag nu tänker följa slaviskt. Håll tillgodo: 1. Använd ett sugrör när du dricker så att tänderna inte kommer i kontakt med syrorna lika länge. 2. Skölj alltid munnen med vatten efter intagen sur dryck och föda.

Så jag suger på då...


Sluuuuurp från lilla mej

Jag är inte beroende...

Haft en datorfri helg. Har inte loggat in någonstans och inte ens gett datorn en suktande blick i smyg.

Men, det är konstigt, så fort man får ett intresse som råkar uppta det minsta av just min egna tid, så blir alla så oroliga och börjar komma med hintar om att man ska akta sig så att man inte blir beroende. Jag vet att det är väldigt lätt att bli beroende av cybervärlden, det är absolut sant. Detta är något som jag för övrigt pratar mycket med mina tonåriga elever och deras föräldrar om i skolan, så där är jag helt med i ringhörnan.

Det är bara det att jag har märkt de här tendenserna till oro för hur jag prioriterar min tid förut. Är man inte orolig för att jag arbetar för mycket så är man orolig för att jag arbetar för lite. Antingen tränar jag för mycket eller för lite. Jag läser för mycket eller för lite. Jag städar för mycket eller för lite. Jag går ut och dansar för mycket eller för lite. Jag pratar med mina vänner för mycket eller för lite. Jag håller på med mina barn och deras intressen för mycket eller för lite. Jag kan faktiskt fortsätta listan ett bra tag, men jag tror ni fattar poängen.

Jag är ju ingen tonåring längre så jag borde kunna få lite tillit från dem som känner mig att jag faktiskt gör mina prioriteringar med full medvetenhet. Eller få göra mina misstag vissa perioder i fred.

Fast samtidigt inser jag ju att jag är så lycklig över att jag har familj och vänner som lägger sig i och kommer med sina råd och ber mig förklara hur jag tänker och varför jag gör som jag gör. Vid vissa tillfällen händer det ju faktiskt att man verkligen behöver hjälp.

Så tack alla ni som bryr er och fortsätter att lägga er i! Jag lovar att göra det samma! ;-)

Peka inte finger!

Igår var jag med om ett sådant där tillfälle då jag blev så förbannat upprörd att jag var nära att göra bort mig.

Satt på läktaren i ishallen i godan ro, lyssnade på musik och tittade på mina barn som slet ute på isen med sin skridskoåkning. Dottern tränar konståkning i hörnet längst bort och sonens grupp befinner sig mitt framför mig, ett gäng pojkar mellan 6 och 9, skulle jag uppskatta dem som, vilka alla åker på typiskt träna hockey-vis med ihopkrupen, snabb och buffa på och åka in i varandra-stil.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur några vuxna ett par rader längre bort börjar skratta. De hoppar nästan av skratt och verkar elda på varandra hela tiden med nya kommentarer som tydligen är hysteriskt roliga, för de kiknar nästan. Hela tiden sitter de och pekar ut mot sonens grupp och verkar visa varandra de roliga objekten på isen.

Jag har musiken på i öronen så jag ser bara deras beteende ackompanjerat till Per Gessles "Silly Really". Det är helt surrealistiskt och jag känner hur min puls ökar dramatiskt, jag blir svettig av obehag samtidigt som jag försöker lugna mig genom att tänka att nej det är klart att jag missuppfattar situationen. Till slut står jag inte ut mer och slänger av mig lurarna och börjar blänga uppbragt bort mot dem samtidigt som jag lovar mig själv att slutar de inte NU så reser jag mig upp och går bort och frågar vad de gör.

Varför blir jag så upprörd över detta, undrar ni kanske?

Det handlar om respekt för andra människor. Respekten för barn ska inte skilja sig det minsta åt mot den man visar vuxna. Vi lär barn att det är fult att peka åt andra. Det gör vi därför att pekandet är obehagligt att råka ut för, det skpar alltid osäkerhet hos den som råkar ut för det; "varför pekar de på mig" undrar man ju självklart och blir osäker. När pekandet följs åt av skratt är det en uppenbar kränkande handling.

Det spelar ingen roll att man kanske inte hade något ont uppsåt, det är hur det uppfattas som är det viktiga. Jag såg de kämpande små barnen som slet och ramlade och åkte in i varandra framför mig på isen, de förtjänar bara beröm och respekt för det de gör, och barn är så sårbara för hån och skratt, deras självförtroende är ännu så bräckligt att en vuxens obetänksamma kommentarer och beteende kan ge det en allvarlig knäck.

Som tur var slapp jag agera polis, för de slutade så sakteliga med sitt pekande och asflabbande.

I'll be watching you...

Att komma i tid...

Här i Sverige anses man nästan kriminell om man inte besitter förmågan att alltid vara i tid. Och skulle man erkänna brister i det avseendet blir, rätt många faktiskt, ganska stela runt munnen och kan till slut inte hålla inne med kommentarer som: "det är faktiskt respektlöst mot den eller dem som måste vänta på dig, du stjäl av deras tid".

Det är helt enkelt inte socialt okej att påstå att det inte är så farligt eller något liknande. Det är inte ens lite charmigt sådär, så det kan man inte heller komma undan med. För att inte tala om hur en sådan nochalant attityd skulle mottas på arbetet, varken chefen eller kollegorna skulle någonsin skratta med dig i det fallet.

Vi är helt enkelt riktiga tidsfascister. Vi måste vara det så som vår vardag nu är upplagd. Allt handlar om olika tider som ska passas, och inget fungerar om folk börjar ha sina egna flextider.

Nu ska jag säga det. Det ligger inte helt naturligt för mig att passa tider... "Och du ska vara lärare!" skrattade någon skadeglatt just, det hörde jag. Ja, det är verkligen ödets ironi, den mest tidsfascistiska arbetsplats man kan tänka sig hamnar jag på. Saken är den att jag verkligen har jobat med detta och faktiskt har kommit en riktigt bra bit. Nuförtiden är jag i regel i tid. Men jag är aldrig i GOD tid. Jag kommer alltid hastandes med andan i halsen.

Men varför är det då inte lätt för mig (som för alla andra...)? När jag funderat på problemet har jag identifierat olika orsaker till att jag blir sen: 1. Jag vill inte vara för tidig och riskera att få stå och vänta (känns som om min tid stjäls...). 2. Jag tar det lugnt och coolt för länge och hamnar i tidsnöd. 3. Jag räknar inte in resvägstid eller oförutsedda händelser i min tidsplan. 4. Jag gör aldrig EN sak åt gången, på min väg mot målet hinner jag ta tag i ett antal olika saker som dyker upp på vägen.

Själv tycker jag att det finns en slags rangordning i detta, där de första är värst och den sista faktiskt bör kunna inbringa en del förståelse. Men så blir det förstås inte. Är du sen är du sen, oavsett anledning och du bör skämmas!

Jag tycker verkligen att det är viktigt att passa tider, och det predikar jag ju varje dag. Men jag kan inte låta bli att fundera över om vi är skapta för den här tidspressen, är det verkligen bra för oss? Jag vet i alla fall när jag mår som bäst, och det är på sommaren när jag är ledig och inte behöver styras av mer än enstaka små, mestadels trevliga, tidspassningar.

Nu är det bäst jag passar min sovklocka som ringer och säger godnatt!!!

Några ord till min terapeut...

Läste i en tidning att bloggandet har blivit vår tids terapeut. Man får en kris och så börjar man blogga för att klara sig ur den.

Detta är ju fantastiskt. Eller? Hm, jag (som lider av paranoia och ser konspirationer överallt) kan inte låta bli att misstänka att det här skulle vara ännu ett steg i den "hjälp dig själv för samhället tänker minsann inte göra det längre pilutta dig-kampanj, vilken pågått en längre tid. Erkänn att det passar in? Om du tänker efter? Inte behövs det någon professionellt utbildad människa för att hjälpa mig! Jag kan hjälpa mig själv med hjälp av ett antal anonyma som (kanske) råkar stöta på min blogg på nätet. Lite jobbigt bara att välja vem jag ska lyssna på som ger mig råd. Tänk om jag råkar följa en högst olämplig rådgivares råd? Oops..

Och inte kan jag få någon att ta ansvar för det dåliga rådet heller, precis i linje med den kampanj som drivs. Skyll dig själv för dina dåliga val i livet, sorry babe.

Fast det är klart, om man ser det från en lite mindre aggressiv sida, så har väl dagboken varit vår terapeut i alla tider, fast i smyg. Och dagbokens varande har varit i ett starkt utrotningshotat läge länge, så jag säger bara yippe, leve bloggen (terapeuten)!

Snaaaaaaaark (valiumpåverkat)

Kära svärmor...

Gått och funderat lite på om jag ska våga mig på ämnet svärmor...

Men vad f, varför inte? För mig är ämnet aktuellt då vi besökte svärmor i helgen, fyllde år som hon gjorde.

På jobbet hamnade jag dessförinnan, och kanske inte av en slump, i några intressanta diskussioner kring svärmödrar. Det är så oerhört kul att märka, att om det är något som verkligen kan få igång ett samtal, och faktiskt ofta ett förvånansvärt personligt sådant, är just berättandet om svärmödrar. Om det inte är ens egen så berättas det gärna historier om andras. Man skulle ju kunna förledas att tro att svärmodern inte har samma betydelse idag, som hon kanske hade förr, men jag tror inte att så är fallet.

Historier om riktigt sadistiska svärmödrar är annars en favorit.... erkänn att du också tycker det! Vad är det som gör att man med en sådan skräckblandad förtjusning bara älskar att höra sådana? Själv älskade jag att höra min mor berätta om min farmor när jag växte upp. Mina föräldrar var unga föräldrar som faktiskt till en början tvingades bo hos min farmor och farfar för att klara sig. Mamma berättade att hon kunde komma hem efter långa arbetsdagar bara för att få sitta och titta på när farmor gav min pappa mat, hon fick inget... "Ja, men så höll du dig ju smal också", brukade pappa säga med ett flin och ett blink till mig, och mamma berättade indignerat vidare om alla schismer hon och farmor hade.

Faktiskt så hör man ju "svärmorshistorier" hela tiden forfarande, och nu har jag gått och funderat på vad som är den gemensamma nämnaren i dessa historier.

Ja, det är ju mannen. Tyvärr måste jag meddela att det är han som är problemet i de flesta fallen. Hans relation med sin mamma, det är det som är roten till det hela. Sedan kan ju det vara av olika slag, från "fall till fall", så att säga (doktor Josephine!?). Men en man (eller kvinna...) som inte kan säga ifrån till sin mor, inte kan sätta gränser för den personliga integriteten, han kommer att ge sin maka/make problem med sin svärmor.

Ja, ja, jag ska berätta om min svärmor... Fast egentligen räcker det ju att berätta något om min man... Han är känd för sin stora personliga integritet! Följaktligen har jag begåvats med en underbar svärmor som har detsamma!

Puss och gonatt!!!

Att läsa mellan raderna

Undervisade om konsten att läsa mellan raderna idag. Hur gör man det på ett informativt och pedagogiskt sätt, undras det kanske då? Eller någon kanske (i smyg) undrar vad f som menas med det där egentligen?

Ja, frågar man ungdomarna på högstadiet får man ganska svävande svar om vad som menas med att "läsa mellan raderna". Det finns under texten, försöker man förtydliga, "undertexten". ??? står det i deras ögon då.

Man måste ju helt enkelt ge exempel. Vi börjar med kroppsspråket. Om jag säger: "Jag känner mig så glad och lycklig just nu", tror ni på mig då? Repliken säger jag med låg och entonig stämma, mitt ansiktsuttryck gör jag slappt och jag släcker energin i mina ögon. Jag låter armarna hänga menlöst längs med kroppen. "Nej! Det gör vi inte! ropar eleverna i kör. "Du är deprimerad ju!" "Ja, men jag SA ju att jag var glad och lycklig, kan man inte lita på att det jag säger är sant?" Undrar jag naivt och fortsätter sedan lotsa dem vidare till insikten att kroppsspråket och rösten faktiskt oftast ger mer information än vad språket gör i en kommunikation. "Men varför skulle jag SÄGA att jag är glad och lycklig, om jag inte är det?" undrar jag sedan vidare. "Du vill inte att nån ska lägga sig i" föreslår en elev, "du kanske inte vågar be om hjälp eller vill inte va till besvär", säger en annan. "Du kanske inte själv fattar att det märks att du faktiskt inte är glad", börjar en elev som bryskt avbryts av en annan som med emfas menar att: "klart hon fattar, men hon vill att vi ska tycka synd om henne och fråga vad det är med henne ju!"

Efter en sådan stund sitter man lugnt och fint efter lektionen och förundras över vilka underbara vägar samtalet ibland kan ta. Det förunderliga är att man aldrig kan styra över eller veta när dessa samtal leder fram till något riktigt bra, eller när de faller platt och tillintetgjort till marken. Det kan du aldrig veta på förhand, hur väl du än förberett dig. Det är det som är varje dags utmaning och överraskning för en lärare.

Tack för idag, slut för idag.

Det var inte så svårt...

Så skulle jag då äntligen få upp panelgardiner i matrummet. A piece of cake, eller? Jo, det bestämde jag mig för att det skulle vara och gjorde en attack på IKEA och chockhandlade hela alltet på en gång. Det var verkligen dags för förändring, de gamla gardinstängerna var INTE moderna, så mycket visste jag i alla fall, och gardinerna var hopplösa och trista, särskilt som de var vita och vi precis målat vitt i rummet.

Annars är det här med stil inte min starka sida... Jag är så otroligt avundsjuk på alla som är så där naturligt stilsäkra och vet precis vad de har för smak, hur de vill ha det och vilka märken det ska vara på allt för att det ska var rätt just nu. Hur blir man sån? Jag gissar att det är något som antagligen är en medfödd talang, eller något man så att säga "insupit med modersmjölken" via stilsäkra föräldrar eller nära bekanta. I så fall känns det ju tyvärr lite som att det är för sent för mig...

Fast det får mig att känna mig okvinnlig... Jag menar denna brist på känsla för stil och framför allt denna osäkerhet i frågan... En riktig kvinna SKA ha smak och stil. En riktig kvinna SKA tycka att det är jättekul att välja inredningsdetaljer eller kläder. En riktig kvinna SKA framförallt veta vad hon vill med säkerhet i dessa frågor.

Så är jag vä l ingen riktig kvinna då (har förresten alltid misstänkt det, men det är en annan historia..).

Hur gick det med panelisarna då? Jo, nu sitter de där de ska, men det tog sin lilla tid... Jag som hade gått ut så hårt tappade luften när jag upptäckte att hälften av det jag så raskt inhandlat var fel, och att det jag behövde vid en vidare koll visade sig vara slut i lager... Det försenades ytterligare av att jag fick höra skräckhistorier om hur svårt det var att få de förrädiska längderna att bli perfekta, vilket skrämde mig så att jag var tvungen att gå och fundera länge på det hela, hur jag egentligen skulle göra. Till slut tog min man resolut tag i det hela vilket fick min stolthet som kvinna att rinna till så starkt att jag med uppbådad viljestyrka fick det gjort...

Det var inte så svårt, trots allt... Men mitt självförtroende när det handlar om stil, det behöver fortfarande jobbas på...

Sweet dreams

Nej, vi ska inte ha en liten bebis till!

Efter mitt förra inlägg är det flera som gett mig kommentarer som: "hö, hö, då är du väl gravid snart då, blink, blink".

Så då måste jag alltså förtydliga: Nej! absolut inte! Den känslan jag beskrev då var ju den förvirrades, förleddas, den som man blivit inlurad i av en nybliven mammas rosaskimrande lycka med sin underbara lilla, näpna flickbebis...

När man kommit till sans, skakar man förvånat på huvudet och undrar hur man någonsin kunnat tänka tanken att börja om igen. Börja om med den oerhörda inlåsning man kände då man var så bunden dygnet runt till bebisen. Börja om med att aldrig sova en hel natt. Börja om med blöjor och mat- och sovrutiner. Börja om med.... Ja, listan kan ju självklart bli hur lång som helst.

Men den tanken som mest av allt fyller mig just nu är: Hur skulle jag hinna med att ge ännu ett barn allt det som krävs att jag ger som förälder? Hur skulle jag orka det? Varje barn har rätt att få precis vad det behöver av sina föräldrar för att utvecklas som individer, och redan nu upptas hela min existens av att försöka ge de två barn jag har det!!!

Samhället idag kräver så otroligt aktiva och medvetna föräldrar. Vill du att dina ska barn ska få chansen till att bli lyckliga (och lyckade...) individer med alla möjligheter öppna framför sig, då krävs det medveten och nedlagd tid av dig som förälder. Inget nytt i och för sig, men jo, jag tror faktiskt inte att man överdriver när man säger att kraven ökat idag.

Så, nej, jag vill faktiskt inte ha en bebis till, jag är så nöjd med två underbara jag har :-))

God natt och sov så sött, puuusss från mig!