Pepp

Pepp pepp behövs nu känns det som! Seg i dag och vet inte varför? Why? Vad hände? Sov dåligt vet jag men ändå. Ska nog i alla fall ge mig ut på en mörkerlöptur efter kvällens jobb här. Det här går inte.

Bara inte den här slutetavjanuari-februari-marstristessen slagit klorna i mig. Nu måste jag se till att ha något kul att se fram emot. Bums.

Som tandläkaren i morgon akut. Kul. En bit av en tand lossnade och det har aldrig hänt mig och jag trodde aldrig det skulle hända mig, ni vet. Fuck.

Nej, nu peppar vi, *slår mig själv på vaderna som Kajsa Bergkvist*

Kram!

Stötdämpande

Jag har tagit hand om mig själv i helgen, japp det har jag. Känner mig starkare och friskare än på mycket länge nu, cross my fingers and hope it last.

Hur jag tar hand om mig?

Lagom blandning av lugn, ro och saker att göra. Fler sköna saker än jobbiga saker? Kanske det, men främst att jag har kunnat motionera. Både igår och i dag, så skönt och jag känner hur det gör gott i mig.

Men jag tar hand om mig genom att vara lugn i sinnet och tänka att det där kan jag inte göra något åt just nu också. Som att jag lindat in mig själv i skyddande bomull. Stötdämpande. Och i öronen skön musik. Och runt omkring mig tända ljus.

Jag försöker vara snäll mot mig själv så kanske jag blir snällare mot andra omkring mig också.

Men så har jag haft en så mysig helg med barnen också, det gör gott ända in i själen.

Redo för måndag då, kom du, det blir säkert bra.

Ska bara hänga en tvätt först.

KRAM!

Red alert

Äntligen en spelad innebandymatch i dag! =D Kändes bra och det var så kul, trots att jag kände att jag förlorat så mycket kraft i handen. Det var lite komiskt när jag tänkte mig ett skott eller en pass och det inte blev något alls av det... Men jag kompenserade med mitt springande men det här måste ordnas så klart, annars vet jag inte vad jag gör. Men ROLIGT i alla fall, hoppas min förkylning kryper tillbaks till varifrån den krupit fram och håller sig där.

Elever som ville spy i papperskorgen och undrade om de var tvungna att gå till syster för att få lov att gå hem hade jag i går. Antar att vinterkräksjukan verkligen är här, för nu har jag hört om många fall plötsligt. Eller så är det det den där awarenessen som kommer så fort man hör om en sjukdom. Larm larm, red alert, vi är specialister på att arbeta upp rädslor för sjukdomar, jag tänker på den nya influensan förra året som arbetade upp en panik.

Kan inte låta bli att alltid komma tillbaka till den bästa bok som någonsin skrivits och som berättar allt, precis allt, om den tid vi lever i, fast skriven 1948. Läs den! 1984 av George Orwell, min favorit alla kategorier. Då förstår man varför vi hela tiden är rädda för precis allting. That's for the best, om man säger så. Lurade... Opium för folket. Nej, bäst jag stannar här innan jag går i gång.

Besökte mamma i dag på Åleryd och ja vad ska man säga? Vi hade en mysig stund men ändå. Mitt hjärta slits itu av sorg över hur det måste vara.

Nu ett glas vitt i väntan på sen middag eftersom vi väntar på dottern som ska komma hem från bowlingparty.

Lördagskram!

Love is in the air

Love is in the air. Dagen har gått i kärlekens tecken på många sätt och vis. Både på jobbet och hemma. Ibland gör kärleken ont och ibland är det bara som att flyga på moln.

Det jag inte kan låta bli att berätta en smula om är sonens kärlekshistoria med en tjej i hans klass. De har varit på gång att bli tillsammans flera gånger men tredje gången gillt blev det ja från hans sida innan jul. Jag undrade om hon skulle bli en frekvent gäst här hemma framöver men han sa att han ju har fullt upp med sina killkompisar.

Men nu! Nu börjas det kanske. I morgon är det dags för dubbeldate på bio tydligen. Och här har det ringts som bara den i dag och i kväll. Jag höll på att skämmas ihjäl när jag plötsligt insåg att han ringde henne på sin mobil efter att första delen av Let's Dance var avklarad och han precis skulle gå och lägga sig. Han visste inte vad klockan var och skämdes genuint när jag förklarade telefonreglerna för honom. Det var bara det att efter att han kommit i säng ringde hon! Hehe. Han blir glad när jag berättar det i morgon. Det är bättre att båda har brutit mot telefonreglerna än bara en. En mycket inkännande flicka =)

Skööön fredag här hemma. Godnatt.

Kram!

Storebror ser dig

Från Transportstyrelsen: Vi samarbetar med Swedbank bla bla bla och har satt in 174.00 kr på konto bla bla bla.

Jaha? Och varför i hela friden då? Ska jag förväntas förstå det? Men tack då. Niger fint.

Annan konstig post är att jag fick ett mycket tjockt kuvert från Tvillingregistret. I kuvertet låg en slags provtagningsmanick. Jag säger bara no way! Här ska inte få registreras någon dna eller dylikt från mig. Det räcker med att jag var dum nog att berätta om både det ena och det andra i en enkät som var tjock som en bok. De frågade t o m om hur många sexpartners man haft, om jag inte fantiserar hej vilt här nu. De tror de har mig på kroken, easy to get, men icke. Storebror ska inte få se mig så djupt in under huden.

Tänkte mig en löptur med det var snorhalt och kallt som i Sibirien så jag tog en power walk i stället. Finns det förresten ett bra svenskt ord för det? Kraftpromenad? Låter inte lika coolt om man säger så.

Har suttit och jobbat som fastlimmad på stolen hela dagen och det är inte bra för en lärare som brukar få springa omkring. Ont i rumpan får jag.

KRAM

Amatörer

Börjar lära mig det här med att att göra korta inlägg. I dag har jag inget vettigt att säga så det är lika bra jag håller tyst. Hm.... fast det var ju riktigt tråkigt det här ser jag. Kanske kan klämma fram någon liten tanke om jag försöker. Naej, hittar ingen. Tittar på min jobbväska som är tjock som en fullmatad gris bara. Lite att göra i morgon har man allt. Gäsp går och lägger mig nu så kanske jag orkar. Sonen hade för övrigt hittat ett nytt favoritord som han njutningsfullt satt och upprepade samtidigt som han spelade sitt Nintendo DS här i kväll framför teven; amatörer. Jag vet inte om han menade fuskbyggarna på tv eller star wars-gubbarna i spelet. Men ett rätt användbart ord, helt ok. Finns några sådana runt om.

Godnattkram

Lättnad

I dag har vi flyttat mamma till ett korttidsboende. Jag känner en sådan blandning av känslor så det är svårt att veta vad jag känner egentligen. Men jag vet att vi inte hade något val. En känsla jag har i alla fall är lättnad. Jag är lättad att veta att hon får rätt vård nu i lugn och ro.

Det är nog den känslan som är störst i alla fall, när jag tänker efter.

Kram

Små sår och ovänner...

Vaknade skamlöst sent, vid 9, av att sonen klappade mig på axeln och bad om hjälp med en legogubbe som behövde få sin arm bytt. Han hade varit uppe en stund och när jag tänker efter var nog det karakteristiska ljudet av grävande i lego med som ett bakgrundsljud i den extremt konstiga dröm jag drömde innan jag så diskret blev väckt. "Jag kan inte få bort armen", sa jag ynkligt, "titta på mitt sår som jag har på fingret", fortsatte jag och pekade förklarande. "Det gör inget mamma, jag försöker själv", sa han chevalereskt. Inte nog med att jag fortfarande har noll styrka i höger tumgrepp efter min skada i höstas, jag skar mig i pekfingret när jag tvättade för ett par dagar sedan (fråga inte hur det gick till...).

Små sår och ovänner ska man inte förakta, som ordspråket lyder.

Skönt att det finns ett ordspråk att gömma sig bakom när man är så fånig att man tycker att ett litet sår är så himla jobbigt då. "Sätt på ett plåster", sa mannen hjälpsamt. Bah! Plåster kan jag inte ha, jag som är i vatten jämt av någon anledning (som stavas hushållsarbete). Hatar blötsmutsiga äckliga plåster som korvar sig.

Såret sitter precis i pekfingertoppsböjen, i dag ser det bättre ut, men tills nu har det varit öppet och köttigt och det är fortfarande svullet. Bara så att ni vet och antecknar någonstans.

Jag fick faktiskt slumra om lite efter väckningen i morse, jag kände att jag verkligen behövde få sova ut för att kunna bli av med den här eländesförkylningen. Den är tyvärr kvar och nu har jag avancerat till att ta en panodil och en ipren samtidigt för att se om någon av dem tänker sig att göra någon nytta i mitt bomullsinpackade huvud. Jag vet att det inte är bra att äta dessa tabletter i månader, jag vet. Suck.

Ska åka och hämta flickorna på sin friidrottsträning i Campushallen om någon timme, så jag borde nog masa mig iväg och göra i ordning mig.

Kanske att jag lägger till något här senare i dag, om andan faller på, kanske en bild av något slag?

Tillbaka. Bilden ovan är på de kräftor som mannen slängde med i korgen när vi var och handlade. Dessa ska han och sonen äta till förrätt till den ost- och skinkpaj som jag ska laga i kväll, den var beställd av barnen. Borde ha förstått att det fanns en baktanke. Osten är tydligen sonens nya favorit som han smakade hos en kompis häromdagen, Boxholmsost. Jag håller inne med alla eventuella Boxholmsskämt här så att jag inte förnärmar någon, men ändå...

Kram igen!

KRAM!

Tittar in...

Tänkte bara titta in här och säga att jag tyvärr inte har någon riktig ork eller tid att skriva något inlägg i kväll. Det är fredag för det första och för det andra har jag haft en utmattande vecka, för det tredje är min förkylning inte bättre och jag börjar känna mig riktigt pissed off.

Så jag tar fredagsmyskväll här och ser om det blir någon ljusning till i morgon. Det vore på tiden. Om man säger så.

I'll be back.

Kram!

Fira med champagne...

Lyxlyxlyx. Var får man sitta alldeles stilla i lugn och ro och bara prata om sig själv och bli ompysslad till kropp och själ? Och läsa blaskiga skvallertidningar som man aldrig skulle ta i ens med en tång annars? Och bli schamponerad och masserad i hårbotten till lugn musik? Jag känner mig nästan kriminellt omhändertagen när jag går till frisören. Det är visserligen nästan som om man blivit rånad när man tittar på kontot efteråt, men ändå. Detta är den enda riktiga lyx jag brukar unna mig, så jag vägrar skämmas.

Jag var hos en ny frisör i dag och jag är alltid så nervös då. Tänk om det visar sig att frisören inte kan sin sak eller missuppfattar mig totalt, det vore en mardröm för jag är riktigt konservativ när det gäller mitt hår. Förra gången hade jag också en ny frisör och då blev jag inte nöjd alls.

Men nu blev jag supernöjd! =D För det första stämde personkemin direkt med den underbara frisörskan, tror aldrig jag gillat någon så mycket förut. Hon var riktigt framåt, rolig och öppen på precis rätt sätt. Och för det andra, men det viktigaste: hon var riktigt kunnig. Yes! Nu vet jag äntligen vart jag kan gå framöver igen.

Kanske var jag inte den lättaste kunden att ha direkt, för när hon började bli klar med slingorna efter ett par timmar, sa hon till sin elev: "När vi är klara med det här håret får vi fira med champagne!" Det efter att hon fått göra slut på hela förrådet av foliepapper och skickat eleven att torktumla fler till resten av håret. Jag har riktigt mycket hår. Hehe.

Eleven fick locka håret då hon fick sin nästa kund. Men det gjorde hon bra.

KRAM!

Borttagande

I morgon ska allt julpynt ner för då är det tjugonde dag Knut och då dansas julen ut. Det har alltid varit lätt att komma ihåg för min äldsta bror fyller år i morgon =D.

Jag har inte fuskat mer än att de flesta tomtarna har åkt ner i kartongen redan. Dessa små tomtar fick vara kvar för de är så söta tycker jag, men i morgon åker de. Fast jag är väldigt skrockfull och jag har fått lära mig att man måste ha en tomte kvar i hemmet, annars får hemmet otur. Hustomten får man inte reta upp, så han har en plats året runt i köket. Så du som undrat över om jag glömt julpynt förut vet nu alltså att jag inte glömt.

Det brukar kännas lite tomt och ödsligt vet jag av erfarenhet efter borttagandet, så jag funderar på att skämma bort mig själv med lite härliga tulpaner i morgon. Få lite vårkänsla kanske. Fast decimetern snö jag borstade bort från bilen i morse motsäger vårkänslan lite. Ska tulpanerna in måste jag dock se till att få det lite städat först, annars är det bortkastat. Hm, vi får nog se helt enkelt.

Kram!

Saknat

Kände en så otrolig längtan och saknad efter min bror och hans underbara fru så jag åkte dit på visit efter jobbet. Nu när de har flyttat till sin fantastiska bostadsrätt och vi inte längre bor i samma grannskap med promenadavstånd, har jag börjat få den här saknaden och suget efter dem. Men herregud det tar bara några minuter med bil dit, vi är så bortskämda i den här stan med de korta avstånden!

Fick hjälp av bror min med nya mobilen och spotifykontot, jag har tyvärr lite svårt att hantera touch screen än så länge, men jag vänjer mig nog snart. Känner mig som klumpfinger plötsligt, och jag som var så snabb på att messa förut. Saknar den gamla telefonen lite...

Det var härligt att få träffa eleverna i dag igen, jag har saknat dem också. Och varje gång man har haft lov ser man hur de vuxit och ser äldre ut när de kommit tillbaka, det är nästan läskigt att jobba på högstadiet, man kan nästan se dem växa framför sig.

Dagens fåniga liknelse som jag bjöd på: Nu är det dags att kliva av boskapsvagnen och äntra x2ooo. Är ni med på samma tåg? Fniss fniss.

Det bjuder jag på som sagt.

KRAM!

Rörelse

Messi vann priset!

Och matchen Milan-Udinese i förrgår var riktigt spännande. Börjar känna att suget efter fotboll sakta men säkert återkommer till mig! Måste vara ett vårtecken.

Annars blev jag lite spattig av alla tak-historier i dag. Frågade nervöst mannen när han kom hem om vi behövde vara oroliga för vårt.

Första dagen på jobbet avklarad, och fast den var en studiedag och utan elever således, har det känts bara bra. Vi hade fått nya kollegor till arbetslaget och det är mycket roligt tycker jag! Ärligt talat är det ganska skönt att komma igång med allt igen, även om det innebär att det är slut på de lata dagarna. Einstein har tydligen sagt "Livet är som att cykla, för att hålla balansen måste man vara i rörelse". Ja, nu är jag allt i rörelse igen! Känns alltså helt okay.

Både mannen och sonen ville bli klippta här i kväll, men mannen fick bli först så det blir frisersalong här i morgon då med. Tjänar nu in mitt eget frisörbesök i veckan... Behovet känns stort.

Kram!

Stor komik

Oj, oj pappa måste börja lära sig att åka buss. Vi kan inte hålla på och skjutsa runt på honom hela tiden direkt. Och inte får man betala kontant nuförtiden. Det var stor komik i dag när jag försökte lära honom hur han sms:ar sms-biljett. Bara detta att vara tvungen att lära sig mobiltelefon och att sms:a när man är 77, är det inte fantastiskt roligt, så säg. Nej, kanske inte. Låt mig säga att jag inte tror att detta gick hem precis, men visst var jag lite rolig som försökte? Han skrattade faktiskt lite åt eländet och det är ju bra.

Sprang i dag också och jag höll verkligen på att halka ihjäl mig. Snälla kyla och snö, kom tillbaka! Please!

KRAM

Isbakhalt

Äntligen! Kände mig så stark att jag gav mig ut och sprang en ca 7.5 km! I regnet. Men, det var så skönt och jag kände att jag skulle kunnat ha sprungit i all evighet. Lite isbakhalt var det allt dock.

Hoppas jag inte får något bakslag nu, för jag var tvungen att snyta mig ca tusen gånger när jag kom hem. Min näsa är röd och sårig. Men det varma badet efteråt gjorde susen. Jag vägrar att vara sjuk mer, det är bara så.

I dag har allt liksom börjat också. Sonens tidiga bandyträning. Min jobbångest etc etc. Dottern höll på att bryta ihop när hon insåg här ikväll att det bara var en sovmorgon kvar nu.

Men jag håller kvar i ledighetskänslan så länge jag bara kan. Förtränger kan man kalla det. Eller har det skönt.

Annars är ju sanningen den också att jag har det så fruktansvärt jobbigt med mina föräldrar. Jag orkar inte ens prata om det, jag vill bara krypa ner under täcket och vakna när allt är över.

KRAM!

Navelskåderi

Började jobba i dag. Med mitt universitetsuppdrag som legat och kastat arga blickar på mig hela ledigheten.

Annars är det navelskåderi av högsta klass som är min prioritet så länge som jag bara kan innan jag kastas rakt in i köttkvarnen igen.

Fredagsmys är inte heller att förakta. Så det ska vi ha nu.

Kram!

Tjejmys

Trettondagen i dag och inte mycket action här kan jag säga. Jag och barnen har en riktig mysdag, kollar på tjejfilm och äter och umgås. Så skönt att man skäms.

Fast att förkylningen är mycket bättre så känner jag mig fortfarande inte bra och nu har halsen börjat göra mer ont i stället. Just typiskt.

Och jag kan inte tro att de här är sant men vad gör man inte för en tjejkväll med sin dotter, men vi tittar på 24 timmar med Pernilla Wahlgren och Marcus Schenkenberg. Just nu kom Pernilla injoggande i sovrummet i en precis likadan pyamas som jag har. Pernilla är cool tycker jag. Men alltså, det känns konstigt att titta på två som håller på och råstöter på varandra på tv. Borde de inte få vara privata liksom? Haha vad lurad jag var då, det är så klart bara fejk. A big commercial för dem båda. Och här sitter vi och tittar.

Nej, jag har visst ett hus och hem att ta tag i här nu kanske efter denna lata dag.

Kram!

Really suck on it...

Mått mycket bättre i dag! Ser ljuset i tunneln.

Och så har jag haft en så kul dag också. Det hjälper =)

Sonens kompis och hans pappa och vi var och spelade laserdome. Det är så barnsligt kul. Fast att jag really suck on it. Jag börjar förstå att det här med att jag är uppvuxen med dockhus och barbies och doftsudd har haft större inflytande än vad jag trott. Jag förstår verkligen inte hur man trycker på en avtryckare på ett vapen. Smyga och huka och kasta mig fram bakom hörn kan jag, jag är trots allt en sportig kvinna, men jag kan inte trycka på en avtryckare tydligen.

Jag avfyrade tydligen 33 skott på en halvtimme., med 30 procents träffsäkerhet. Don't you love statistics!? Sonen avfyrade 1810 skott. Bara så att ni förstår jämförelsen.

Men nu vet jag vad jag gjorde för fel, det var tydligen någon slags sensor jag skulle hållit handen för samtidigt som jag sköt, vilket jag inte förstod. Typiskt mig.

But I will get my pay back time. Jag är som vanligt en riktigt dålig förlorare. Inget nytt under solen där. =D

Kram!

Från Bevakningstjänst?

Så här roligt har jag på jullovet just nu. A real blast. Allt utom Ipren (som alltid finns hemma) införskaffade jag i går i ren desperation. Brukar vara lite dålig på egenvård och mest gå och vänta ut eländet medan jag snörvlar i hushållspappret. Faktiskt känner jag mig bättre nu när jag överdoserat nässpray och c-vitamin. Och känner mig lite lyxigare när jag snyter mig i Kleenex. Alltid något att bli glad över.

Ska tvinga mig ut på en promenad i snöyran också, känna lite frisk luft i luftrören kan väl inte vara skadligt i alla fall. Kändes bättre efter att jag gjorde det i går i alla fall.

Huset är fortfarande ett hus där Star Wars pågår, det är bara lite nya pojkar som kommer och går.

Och så ringde det på dörren och där står en man från Bevakningstjänst. Trodde jag. Men han var visst från Tekniska Verken och ville läsa av mätaren. Varför står det Bevakningstjänst på deras kläder nu för tiden? Han tog snällt på sig blåa tossor och tassade ner i källaren. Han undvek snällt att titta på min sidenpyamasförsedda kropp också. Eftersom det pågått målning i källaren ett tag fick jag be om ursäkt för att han knappt kom fram till mätaren för grejer som stod i vägen. "Har jag fått nåt brev om att du skulle komma?" frågade jag ursäktande. "Nej, vi kommer på vinst och förlust" svarade han. Jasså, tänkte jag, det måste vara många förluster då folk väl vanligtvis jobbar så här dags? Sedan gick jag undan och snöt mig och hostade i tvättstugan lite diskret. "Krya på dig" sa han vänligt när han gick.

Åh, vad jag längtar efter att få bli mig själv igen. Då har jag väl hunnit få slut på min ledighet bara är jag rädd.

Snörvlande kram

Sådär kul

Har jag sagt att jag är dunderförkyld? Ja, det sa jag visst på nyårsafton redan och inte har det blivit bättre. Mycket sämre. Det enda som är bra är väl att jag är tyst och inte stör min omgivning, för jag har knappt någon röst. Nyser, snorar och snyter mig och kan inte sova på nätterna. Jag blir galen.

Bihålorna är totalt fyllda och huvudet känns som en fylld tomat. Sådär kul.

I dag har jag tillåtit mig att ta det lugnt, i och för sig är huset fullt med pojkar som leker Star Wars, men, men.

Hoppas så att jag mår bättre snart.

KRAM!

Rumpträning

Målat hela dagen nästan. Snart är källarvåningen som ny. Det är bara det att så fort man målat på ett ställe hittar man nya som ser sunkiga ut. Konstigt det där. En tanke: de som bestämde att brunsvarta dörrar, foder och lister överallt var höjden av snygghet 1980, de borde få något slags straff. Då menar jag inte familjen som följde modet och införskaffade detta, utan de som bestämde att det var modernt. Kallas Marknaden eller något sådant, eller?

Nästa projekt lär bli att forsla bort allt skräp som staplat sig i förrådet i källaren, vem har lagt det där?! Vi har bara bott här i ett år, men ändå kommer jag knappt in där längre. Jag har precis för mig om att vi slängde lastbilar med skräp när vi flyttade hit.

Jag har faktiskt lite träningsvärk i rumpan av allt målande, bara i rumpan, ingen annanstans. Jag kom på att det måste bero på att jag hela tiden måste sträcka mig eftersom jag inte når. Bra för rumpan alltså.

I morgon är det måndag och jag är ledig ännu en vecka, så fantastiskt underbart skönt. Praise God.

KRAM!

2010

Kanske att jag skulle ta och minnas året som gått nu då på det nya årets första dag. Kan kanske vara passande.

Fast, nej, jag har ingen större lust faktiskt. Varför ska man göra det egentligen? Vi försökte göra det tillsammans med barnen i går vid supén och trots att vi gjort så mycket detta år kändes det bara torftigt på något sätt. Så kom jag på att jag brukar säga till mina elever att de hellre ska fokusera på en upplevelse och använda sinnena när de ska skriva och inte bara redovisa händelser. Precis därför blir det platt när man bara går igenom alla händelser under ett år.

Så vi struntar i det alltså.

Låt mig bara säga att för mig har 2010 varit ett omvälvande år. Det har varit ett år som kommer att få konsekvenser för min framtid. Det är jag säker på.

2011 har startat lugnt och stilla i alla fall. Ivanhoe på tv, åh, vad jag älskar den filmen! Jag har sett den nästan varje år på nyårsdagen sedan tidernas begynnelse. Jag kan nästan alla repliker utantill och sitter och säger dem njutningsfullt högt. Min dotter tittade konstigt på mig. Men språket! Vackert. Och kärleken! Vackert.

En bild på vår katt Filip som numer bor i småland på landet. Detta är en av alla bilder den nya matten skickar till mig då och då. Det är jag glad för att hon gör. Saknar min katt så! (se där något jag saknar alltså!).

Snart Hipp hipp! Så kul!

KRAM!

Happy New Year!

Nyårsafton. Lyssnar just nu på en favoritlåt med Ulf Lundell, mästaren; "Sanna", som sig bör på nyårsafton. Nyss lyssnade jag på "Happy New Year" med ABBA, börjar komma i stämning här. Den vita chokladpannacottan är förberedd och bären ligger och tinar (ja, ja de var inte färska). Mannen har förberett humrarna och havskräftan till dottern, de blir gratinerade. Huvudrätten väntar lite medan vi nu gör oss i ordning (jag ska snart). Bordet är dukat och i år valde jag silver som färg.

Och så en bild på den turkosa väggen i källaren, här nedan, som jag lovat. Fast den ser inte lika turkos på bilden som den verkligen blev. Den blev faktiskt helt fantastiskt fin! Sonen säger att den är poolblå. Själv sitter jag och tittar på den och tänker på hav och himmel i Grekland. Väggen gör mig glad nu när jag går nerför trappan och ser den, då måste det vara rätt.

Annars är jag dunderförkyld, perfekt så här till nyår. Det kom i natt. Nyser, snorar och sniffar. Kanske blir det bättre efter lite champagne till förrätten.

I morgon kan hända att jag känner för att göra en liten tillbakablick på året 2010. He who lives will see.

Gott Nytt År och ha en riktigt härlig afton! Ta hand om dig.

KRAM!

Ett sista ögonblick

Bye bye originaltapeten från 1980! Ett sista ögonblick hade den när jag fotade den här i dag, innan jag målade över den. Nu är de sista bruna vävtapeterna borta från huset. Jag fällde inte direkt någon tår.

Denna vackra fondvägg satt i källaren i gillestugan, tillsammans med de omgivande helbruna väggarna. Furutrappen ner till källaren har nu också fått samma vita och ljusgrå färg som den upp till övervåningen fick redan när vi flyttade in förra året. Det är inte förrän nu vi orkat ta tag i källarens furu-bruna mörker.

Nu blir det vitt och fondväggen blir turkos! När jag är klar kan jag lägga upp en bild på den turkosa väggen, om jag blir nöjd...

Nu ser jag fram emot att få sitta i den ljusa och färgglada gillestugan framför den öppna brasan på fårskinnsfällen, utan att behöva få ångest av de bruna vävtapeterna.

Vila i frid.

Kram!

Mina ambitioner

Näst sista temat på listan i dag. I morgon har jag skrivit efter listan i 30 dagar, varje dag, duktig flicka!

Kanske att det kommer att kännas tomt att inte ha en lista att följa i alla fall. Jag vet att det är svårare att känna inspiration att skriva helt fritt varje dag, särskilt om man känner att det inte direkt har hänt något spännande att skriva om.

Mina ambitioner alltså.

Det är skillnad på drömmar och ambitioner då, eller? Har du följt min blogg den senaste månaden har du sett den långa listan jag skrev på alla mina drömmar jag har.

Ambitioner... ska det handla om mitt yrkesliv eller privat? Både och? Jag känner mig lite förvirrad. Det kanske betyder att jag inte har några ambitioner! Hehe.

Jag har en ambition att jag hela tiden vill fortsätta utmana mig själv och fortsätta att utvecklas. Det vet jag. Jag vägrar nöja mig med att stå still och känner mig aldrig nöjd utan vill lära mig mer. Är det ambitioner?

Jag har en ambition att försöka vara en så bra mamma som jag bara kan för mina barn.

Jag har en ambition att försöka se till att jag kan stå ut med mig själv i livet. Jag vill kunna se mig själv i ögonen. Som chefspiraten sa i går i piratfilmen (det var för övrigt Keith Richards, sångaren och gitarristen i Rolling Stones!) till Jack Sparrow: "The trick is not to stay alive forever, the trick is to be able to live with yourself for the rest of your life".

Ambitiöskram!

Det här saknar jag

Jag är inte mycket för att hålla på och sakna saker som försvunnit. Jag försöker gå vidare helt enkelt.

Men i dag kan jag inte få bort detta ur huvudet:

Jag saknar min mamma.

Nej, hon är inte död, men hon är borta.

Jag saknar den mamma som jag älskade, jag gjorde faktiskt det, det minns jag bestämt.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag någon gång i framtiden kan börja minnas min mamma igen. Som hon verkligen var.

Kram

Min favoritplats

För ett tag sedan skulle jag lätt ha sagt att min favoritplats var mina föräldrars sommarstuga vid sjön Rängen, i Kallvik, Svartmåla, utanför Linköping.

Det är min barndoms räddning att jag fick vara där varje sommar hela min barndom och ungdom. Många av mina vänner fick vara kvar i asfalten i förorten, men jag fick vara "lantunge", "barfotabarn" varje sommar tillsammans med min bror och ett tjugotal barn i samma ålder. Vi hade Bullerbyidyll, så var det. Vi badade, spelade fotboll, tennis, tältade, plockade bär, lekte äventyrslekar, gick och köpte mjölk och ägg hos bonden, var ute i naturen hela tiden. Jag och mina vänner umgicks från morgon till natt. Vi startade en tidning, en kiosk, vi anordnade tipspromenader, spelturneringar, fester, karnevaler, showuppspel you name it. Vi var så underbart kreativa. Det var en tid i mitt liv som jag är så otroligt lycklig över.

På "landet" kunde jag vara mitt sanna rätta jag. Den jag ville vara.

Och den underbara sjön. Vattnet. Att bada, åka båt, åka vattenskidor, fiska (nåja...), åka ut på öar. Vara vid vattnet helt enkelt, det är det jag älskar.

Nuförtiden är inte sommarstugan en favoritplats, tyvärr. Mina föräldrar är sjuka nu, den innebär bara extra jobb. Kanske att jag hade velat ta över den, men jag har tappat känslan efter alla år av besvär. Mina föräldrar har aldrig heller varit så givmilda med att låta oss barn använda stugan själva, så jag tappade lusten.

Det är lite tragiskt men jag har ingen favoritplats längre.

Kanske att det här med favoritplats har med trygghet att göra? När jag var barn behövde jag en plats att känna mig trygg på i all otrygghet jag upplevde.

Nu känner jag mig trygg i mig själv och tillsammans med mina barn. Det är min favoritplats: där mina barn är.

Kram!

Mina rädslor

Annandags jul. Hemma nu från svärmor och hennes man i Huskvarna. Vi hade det riktigt mysigt i går (och i dag) tillsammans med dem, mannens två bröder och familjer samt svärmors mans två barn med ett par av sina barn (lät krångligt kanske).

Det är tradition att fira med mannens släkt på juldagen och med min på julafton, det är riktigt skönt tycker jag. Och svärmor lagar en sådan underbar kalkon.

Ämnet i dag då, det var visst "mina rädslor".

Jag tänker inte skriva om de naturliga rädslorna, de som alla har så klart; som handlar om mina barns hälsa och välmående, eller min mans eller min familjs eller mina vänners. De är så starka och fruktansvärda så dem kan man inte ens våga ha. De rädslorna stoppar vi längst in i den innersta kammaren och låser om. Det är bäst så.

När jag var barn var jag väldigt mörkrädd. Jag var riktigt rädd för monster under sängen kommer jag ihåg. Jag brukade ta sats från dörren när jag skulle gå och lägga mig, löpa fram till sängen och kasta mig i den utan att låta fötterna nudda golvet vid sängen. Sedan insåg jag att jag var tvungen att ta tag i det här. Då stålsatte jag mig varje kväll och gick långsamt och provocerande fram till sängen med bultande hjärta. Satte mig och lät fötterna vara på golvet länge. En kväll hade min tvillingbror lagt sig under sängen och högg med ett vrål tag i dem medan jag satt där och övade mig på att komma över min rädsla...

Sedan var jag inte rädd mer.

Sedan gjorde jag likadant med alla mina rädslor, som t ex att gå själv i skogen i mörkret eller gå ut själv på kvällen där jag bodde etc. Jag övade mig på att möta fyllegubbars, eller utmanande tonårskillars blick med coolt lugn.

Jag övade mig på att prata inför klassen, prata med främmande människor, jag började spela teater för att komma över mitt dåliga självförtroende och våga framföra mig själv.

Så har jag gjort med alla mina rädslor. Jag har mött dem face to face.

Det är bara det här med ormar då. Jag är skräckslagen för ormar, jag har fobi och kan inte för mitt liv känna att jag måste bota den. Det får vara helt enkelt. Fast jag har lärt mig att gå omkring tillsammans med barnen och titta, men jag tittar inte, jag bara låtsas. Men då måste jag ha kontroll och vara beredd och ha bestämt mig för att klara av det. Händer det något oförutsett är jag på ruta noll igen.

En annan sak som är svårbotad är att jag har en släng av klaustrofobi också. Jag gillar verkligen inte att bli instängd, inlåst eller inträngd. Då slår min reptilhjärna till. Jag börjar hyperventilera faktiskt. Och gråta. Inte alltid men vid ogynnsamma tillfällen, då jag inte har kontroll.

Ja, så var det med mina rädslor då.

Ta kontroll över dina rädslor, låt inte dem styra dig, det är det jag försöker i alla fall.

Kram!

En första

Ja i år var det den första gången vi firade julafton hemma hos oss med! Och allt gick så bra! Maten var god, barnen var nöjda med sina julklappar, alla vara trevliga och glada , det gick bra med mina föräldrar, ja en riktigt härlig julafton!

Men vi glömde visst gröten, för det blev lite sent med allting, för vi tog det så lugnt med allt, och kanske för att vi var så mätta, men, men det blev alltså också en första; att glömma gröten.

Och det var första gången det hölls familjemästerskap i pingis på julafton. Och som det tävlades om vem som skulle vara tomte... För första gången vann jag fem paket i julklappshasarden, alla som jag ville ha!

Och det var första gången mannens bror och hans sambo var med på själva julafton, de sov över här, vi brukar annars umgås på juldagen hos svärmor i Jönköping, dit vi ska allihop nu snart. Och brorsdotterns pojkvän var här ett tag också.

Och det var första gången jag missade Kalle och hans vänner och Karl Bertil Jonssons julafton. Så blir det när man är värdinna. Undrar om det betyder att jag är vuxen nu.

Härliga, härliga julkramar!

Det här får mig att gråta

Julafton i dag. Vi har haft en så mysig morgon här med goda skinkmackor och barnen öppnade presenterna i strumporna. Vilken härlig dag det ska bli med hela min familj som kommer till oss.

Nu till temat gråt.

Jag är en sådan som gråter ofta och för allt möjligt. Skulle helt klart kunna jobba som professionell gråterska, a la Helena Bergström.

Mest av allt gråter jag av lycka och stolthet. När t ex barn och ungdomar framträder inför publik och övervinner sig själva på något vis. Det är så vackert.

Jag gråter floder till sorgliga filmer som vet hur de ska trycka på alla gråt-knappar. Det brukar vara skönt och rensande tycker jag.

Jag gråter alltid någon dag när jag har PMS. Och då vet jag inte riktigt varför jag gråter. Det är någon slags weltschmerz-känsla som kommer över mig då.

Jag gråter när jag blir riktigt förbannad också. Det var jobbigt när jag var barn, för då kände jag mig som en riktig looser varje gång de fick se tårar.

Jag gråter när jag blir ledsen. Så klart.

Och så gråter jag när det är kallt ute. Det är något med mina ögon. Och när jag håller på med vitlök.

Jag gråter sällan för att jag har ont, då biter jag mest ihop.

God Jul önskar jag dig i dag!

Kram!

Det här får mig att må bättre

Träning.

Ut och ta en löptur eller ge järnet i en innebandy- eller fotbollsmatch, sedan mår jag bättre. Alla kategorier bästa medicinen mot allt. Åka längskidor har jag upptäckt är suveränt också, men nu har jag då alltså ingen stav. Åka slalom är en lisa för själen. Att få vara ute i naturen och sporta är oslagbart för att må bättre.

Tyvärr tränar jag för sällan känner jag. Och kommer ut för sällan också tyvärr. Min kropp och själ skulle behöva mycket mer av den varan för att bli starkare.

Annars är det självklart mina barn, min man, min familj och mina vänner som får mig att må bättre. De är livsnödvändiga på ett sätt som inte går att beskriva.

När vi ändå pratar kärlek så får jag inte glömma att nämna den fysiska närheten, den får mig att må bättre, det är också bästa medicinen mot allt.

Nu ska jag skriva något politiskt inkorrekt här...men jag mår rätt bra av att ha min egna bil också. Lilla Pärlan. Den symboliserar min frihet, mitt oberoende. Det mår jag bra av också.

En god bok är inte dumt heller. Aldrig fel.

Och havet. Icke att förglömma. Se ut över havet och bara njuta av dess storslagenhet. Och solen, min vän.

Just nu kan jag tyvärr inte skriva att jul får mig att må bra... dan före dan som det är. Men i morgon runt kl 15 sisådär, kommer jag garanterat att tycka att jul får mig att må bra, då jag är tillsammans med hela min underbara familj.

Välmående kram

Det här upprör mig

Först måste jag bara hänvisa till inlägget om vilken månad det är nu. Och så kan man kolla in datumet också. Dan före dan före dan.

Så jag har inte riktigt tid med ett sådant här inlägg kan man säga. Och detta är ett ämne som jag skulle kunna skriva mycket om. Mycket.

Men jag tror att jag kommer att återkomma till detta många gånger, så oroa dig inte.

För jag blir nämligen ofta upprörd. Och den dagen jag inte blir det måste man skicka mig till sjukhuset, för då är jag inte frisk. Bara så du vet.

Men jag kan säga så här i alla fall:

Elakhet upprör mig mest av allt. När någon uppsåtligen vill skada en annan människa.

Och empatilöshet, småsinthet, fördomsfullhet, rasism och avundsjuka. Och alla avarter som hör därtill.

Jag kan aldrig i livet förstå eller förlåta att man vill göra någon annan illa med vilja. Och inte heller av taktlöshet eller okunskap.

Det upprör mig.

Upprördkram!

Ett annat ögonblick

Att välja ut ögonblick att berätta om är inte det lättaste, har jag märkt. Det finns ju några stycken.

Sorteringsprocessen sätter igång i huvudet för fullt, som i en fabrik ungefär tror jag. I minnesfabriken startar bandet med minnen och en griparm tar tag i dem och slänger i olika lådor: "kan inte berätta om det är för privat-bandet", "för ledsamt-bandet", "för lyckligt och provocerande-bandet", och vad det nu kan vara för fler band.

Det enda jag kan göra i det här läget är att blunda och vänta på att ett gripbart minne, som känns okej att berätta om, dyker upp. Det är alltså väldigt slumpartat.

Ett minne, och ett ögonblick, som har återkommit till mig många gånger är detta:

Jag gick på lågstadiet. Jag var ett energiskt och temperamentsfullt barn. Jag rusade ofta på utan eftertanke. Jag skulle vara först, jag skulle vara bäst. Jag hördes och syntes. Fast jag var så liten som en teskedsgumma ungefär. Och ofta var jag väldigt liten.

Det här ögonblicket jag tänker på är när vi tjejer i klassen är i omklädningsrummet efter en gympalektion. Jag har väl som vanligt varit ganska hetsig i någon match eller vad det kunnat vara, det minns jag inte. Men jag minns hur alla i omklädningsummet plötsligt börjar kännas som mina fiender. De är emot mig allihop. En av mina bästa vänner är värst mot mig, hon är upprörd och skriker något åt mig. Det är då jag plötsligt tappar all kontroll och i ren desperation griper tag i min väska och slänger den mot henne. Jag ser hur väskan flyger som i slow motion, den gör verkligen det! och sedan plötsligt slår, bang! i huvudet på henne. Hennes huvud slungas baklänges och hennes glasögon far i golvet med ett kras. Jag hade tydligen en hård hårborste i den annars ganska tomma väskan. Jag kommer ihåg att väskan var grön. Hårborsten var beige i hård plast.

Efteråt var värst. Hon grät och alla tröstade henne. De vände sig mot mig med kalla, hårda ögon. Anklagande. Jag var ett monster. Och det fanns ingen ursäkt i hela världen som kunde hjälpa.

Vi blev vänner igen. Jag sa förlåt och jag menade det av hela mitt hjärta. Det var därför vi blev vänner igen.

Och jag visste, efter detta ögonblick, att jag aldrig, aldrig någonsin mer vill känna mig som detta monster.

Ögonblickskram

Den här månaden

Ja vad ska man säga om den här månaden? Det är december.

Jag brukar faktiskt tycka bra om december, den här nedräkningen till julafton som pågar, den är så handfast. Spänningen och julmyset som stegras dag för dag. Traditioner att hålla fast vid i mörkret och bland de tända ljusen.

Och när det är så här mycket snö är det magiskt på något vis (förlåt alla som skottar och halkar omkring på vägarna, jag vet, men ändå).

Jag tycker om jul. Förr skulle jag ha sagt att jag älskar jul, men nu är det mer ett stilla vänskapsförhållande. Den eldigt sprakande kärleken har förbytts till en lugnt glödande och varm känsla. Den pressar och stressar mig inte längre heller, jag tar det lite som det kommer, om lusten faller på. Det viktiga för mig i år är att vi får vara tillsammans i familjen och umgås och ha det mysigt. Ingenting behöver vara perfekt känner jag, jag vill bara ha det mysigt. Det är det enda jag önskar.

I morgon är det skolavslutning med den årliga julshowen och efter det kommer jag att kunna ägna mig helhjärtat åt familjen och julen. Jag har rätt många julklappar kvar att köpa och jag har fått svårare och svårare för det här med att gå i affärerna och trängas, jag blir alldeles matt och klaustrofobisk. Och i år är barnens önskelistor lååååånga och det är så hemskt att välja bort önskningar, där är jag helt hopplös. Sedan har vi mat att laga, men det är det visserligen mest mannen som står för, men ändå. Lite mer julgodis ska det också bli. I morgon kväll ska granen kläs!

Eftersom vi ska vara hemma hos oss i jul, alla kommer till oss =D, så behöver huset städas också, så är det ju. Och tomtarna och det sista pyntet ska fram.

Men, men, som sagt, vi tar det lite stillsamt (you wish).

Just nu har jag lite bestyr med och tankar på det här med att mamma ska klara av att komma hit. Jag hoppas vi tänker rätt med det här och att det ska fungera.

Jag vill som sagt bara ha en mysig, skön jul. Please.

Månadens kram!

Detta ångrar jag

Ingenting. What's the point anyway? Ibland gör jag sådant jag inte är stolt över och självklart hade det varit bättre om jag inte gjort det. Men vad ska man göra? Försöka lära sig och bättra sig till nästa gång helt enkelt. Det försöker jag i alla fall.

När jag tänkte på det här temat insåg jag att det som jag eventuellt skulle ångra, om jag nu höll på med sådant, det handlar ofta om att jag inte sagt nej när jag egentligen borde ha gjort det. Nej. Nej. Det får jag fortsätta öva på tror jag. Något mer jag bör träna på är att tygla mitt humör och inte bli så upprörd. Sådant kan jag faktiskt ångra, att jag tappade humöret, lugnet.

Men, som sagt, det är ingen idé att ångra något. Det ligger bakom dig och kan inte ändras. Det är hur du går vidare som är det viktiga.

Kram

Min favoritfödelsedag

Haha nu kom den där favoritfrågan igen! Oh my God! Och jag tänker inte svara något vettigt på den frågan, som man frågar får man svar som det fina ordspråket lyder.

Självklart är det min egen födelsedag som är favorit. Och det tänker jag inte skämmas för att tycka, när om någon gång får man vara ego om inte på den dagen. Så det så.

För övrigt var det tur att det var ett sådant trist ämne i dag för jag har inte tid att skriva ändå. Nu ska jag nämligen iväg på en riktig tjejdag och kväll (=D) med mina fina vänner som jag inte gått ut med in ages.

Så vi ska ha riktigt mysigt och kul helt enkelt! =D

KRAM

Mitt favoritminne

Åh, nej! Jag som har så svårt för att välja ut en favorit av någonting what so ever. Det lyckas jag aldrig med, fråga mig om en favoritbok, -maträtt, -färg eller vad som helst och du får ett antal alternativ som svar.

Så vad ska jag göra nu då med detta ämne?

Nej, jag har ingen inspiration alls här! Det är fredag och jag vill bara ha helg nu.

Det enda jag tänker på är egentligen när jag för första gången fick höra orden "jag älskar dig" av den jag älskar.

Nu tar jag fredag här.

Minneskram!

Min första kyss

Min första kyss? Eller puss? Det står ju kyss. Talar vi tungor i varandras munnar här alltså?

Jag måste vara ärlig och säga att jag inte riktigt minns. Och när jag insåg det blev det riktigt intressant detta ämne. Varför i hela friden minns jag inte den första kyssen riktigt!? Jag som har ett riktigt hästminne och sällan glömmer något, och aldrig något första! Jag är den där ältande typen som kan hålla på och minnas i all oändlighet.

Sedan slog sanningen ner i mig som en bomb. Herregud den första kyssen inföll ju helt säkert under tonårstiden, då jag började dricka alkohol. Minnet är lite suddigt från de där första hångelsessionerna med en kille. Så sorgligt.

Nej, det där blev plötsligt inte kul att fördjupa sig i.

Men, vänta lite, nu kommer jag ihåg den första kyssen plötsligt!

Vi gick i tredje klass och vi hade börjat ha s k FF-fester (föräldrafria-fester). Vi var hos Åsa eller Sanna kommer jag ihåg (haha aldrig att vi skulle kunna ha varit hemma hos mig). Festerna planerades noggrant på så sätt att vi ordnade upp alla par innan festen. En punkt på festen brukade vara "kysstävling". Den gick ut på att man skulle tävla om vilket par som kysstes längst, med tungorna i varandras munnar, allltså. Vi var avancerade värre inser jag. Första gången vi vågade oss på just kyssen så fick varje par lägga sig under Åsas säng och öva på att kyssas. Jag övade på Mattias (inte min bror alltså! Vi hade typ tre-fyra Mattias i klassen).

Det var trevligt kommer jag ihåg att jag tyckte. Det var bra att det var han, för vi hade varit som bästa vänner sedan vi gick på dagis. Kanske att vi t o m hade provat kyssar tidigare, fast jag minns inte om det var med tungan just, men vi brukade bygga kojor och ligga mellan madrasser och pussas, han och jag.


Kyss och kram!

Mina drömmar

Nu har man slängt in ett riktigt köttben åt mig här! Jag vet att jag skulle kunna go on like forever med det här ämnet. Så det är bäst att jag försöker fokusera lite här.

Jag måste nog börja med att berätta att jag är född i Skyttens stjärntecken. Jag råkade se en liten text om Skytten i går och där står det att "Skyttens behov av frihet och drastisk för­ändring är nästan allenarådande. Den som har solen i denna del av Skytten har mål som hägrar långt i fjärran och den allra största iver att få dem förverkligade". Vidare stod det också: "Skytten mår nästan illa av status quo och ser fram mot förändring även om den kanske inte är till det bättre".

Så det så. Och det som står om stjärntecknen är ju sant.

Jag drömmer om (utan inbördes ordning):

Att bli författare en dag. Jag vill skriva en bok.
Att göra hat-trick i en fotbollsmatch (sonens sju mål i en cup-match i somras når jag aldrig).
Att vara lika fit-for-fight som t ex Lill-Babs när jag är 70.
Att bli litteraturvetare på riktigt.
Att besöka alla kontinenter. Eller ett par till i alla fall. Jag har bara varit i Europa.
Att bo och arbeta i England någon gång (det kan duga med ett annat engelskspråkigt land).
Att äga en sommarstuga (eller nåt) vid havet.
Att ha vita tänder.
Att bli färdig gymnasielärare.
Att ha en walk-in-closet som Pernilla Wahlgren ungefär.
Att klara magisterutbildningen i pedagogik.
Att klara vattenskidbanan på Skara sommarland (då måste de skaffa mindre skor).
Att bli konståkningsprinsessa (eller, nej kanske inte en dröm längre).
Att kunna dansa salsa.

Nej, stopp här nu.

Det finns ju självklara drömmar som jag har som rör mina barns framtid och lycka, och min egen så klart, men de är helt enkelt så självklara att jag inte skriver dem här.

Drömmande kram!

Det här hade jag på mig i dag

Är det sant att detta ska behöva upprepas!? Jag måste nog gå och handla lite nya spännande kläder om det här ska vara ett återkommande tema.

Jag har ljusa, slitna, trasiga jeans i dag (de var nästan lite trasiga när jag köpte dem, alltså).
Jag har en rosa-orange-randig jumper med någon slags v-ringning, modell sportig, tycker jag.
Jag har rosa-randiga strumpor.
Underkläderna tänker jag inte nämna här.

Skönt att återigen få stilla er enorma nyfikenhet.

(Kanske att jag ska ta en bild också? Få se senare.)

Kram!

Nej, det blev så sent så jag fick ta bild på sockarna jag har nu på kvällen när jag går och lägger mig...

Godnattkram!

Den här veckan

Vadå den här veckan? Ska jag skriva om veckan som varit eller den som håller på? Är det presens eller imperfekt som gäller? Relevant fråga till temapåhittaren, tycker jag.

Jag antar att min fråga uppkommer p g a det faktumet att det är måndag i dag. Hade temat infallit i fredags hade det varit självklart att skriva om veckan som varit. Filosofiskt värre här, eller hur?

Jag väljer härmed att tolka detta som ett framåtsyftande tema.

Det är (i stort sett) sista veckan med eleverna före jullovet. Det räcker kanske att säga det. Jag förväntar mig detta av veckan (efter denna dag):

*frågor om betyg.
*frågor om vi kan få sluta tidigare.
*frågor om vi kan få se på film.
*frågor om vi kan leka något.

I dag startade jag med att vara tärna med glitter i håret och jag och eleverna i min klass sjöng luciasånger. De sjöng riktigt fint måste jag få säga.

På det privata planet förväntar jag mig:

*julklappshandlande.
*mer julgodisgörande.
*städ och tvätt.
*besöka mor och far.
*ut och äta och fest x 2 =D

Ja, det blir en härligt intensiv vecka alldeles säkert. Det lackar ovedersägligt mot jul.


När jag packade upp min lilla tärna och stjärngosse ur julpyntslådan visade det sig att den stackars tärnan låg doppad med ansiktet rakt ner i en av barnens hemgjorda geléljuslyktor. Så hon är väldigt röd i ansiktet. Men hon är söt ändå, tycker jag.

Veckanskram!

I min handväska

Jaha då finnns ingen återvändo, det är bara att erkänna: Jag är en typiskt kvinnlig handväskeslobb. Slobb? Vad är det för ett ord då!? Det passar i all fall.

Man brukar verkligen kunna hitta precis vad som helst i min handväska. Jag vill inte bli överraskad off guard så att säga. Det är ju därför man har en handväska. I dag hittade jag detta när jag grävde:

1. Mobiltelefon i fodral.
2. Portmonnä (älskar detta ord!) innehållande kort, sedlar, mynt, lista över de föräldrar som betalt till blommorna, matlista, kvitto från Hemmakväll, Coop och Systemet, lapp med nummer och namn till LAH:s läkare, bagagekvittolapp från Arlanda).
3. Hörlurar till mobilen.
4. Kam.
5. Tre läppglans.
6. En mascara.
7. Ett rouge.
8. Två halvfulla tuggummipåsar, Extra.
9. En hårsnodd.
10. Tre Ipren.
11. En penna.
12. Ett plåster.
13. Ett paket OB.
14. Fingervantar.
15. Bilnyckel.
16. Hemnycklar.

Sådärja. Ett tips jag kan dela med mig av är att ha ett nyckelringsmjukisdjur på nycklarna, så att man hittar dem snabbt... (se bild ovan).

För övrigt anser jag att jag borde få köpa precis så många och dyra handväskor jag vill.

Handväskekram!

Mina syskon

Oj, nu får jag major prestationsångest här. Hur ska jag kunna göra detta ämne rättvisa?

Jag vill inte börja med att skylla ifrån mig men jag sitter här och känner mig yr och har blodsmak i munnen efter min längdskidåkning tidigare. Kanske har jag vätskebrist också, känner mig inte ok. Föret gjorde att jag fick springa med skidorna med stora isklumpar som byggde upp sig under. Och så gick staven av. Men jag ska inte ge mig, jag ska åka längdskidor från och med nu (och när det finns snö), så härligt det var! Ska ordna lite annan utrustning bara kanske, för stora pjäxor var visst inte så bra för balansen... Kanske ska ha Vasaloppet som mål? Varför inte! (Nu ska du kanske ta och lugna ner dig lite).

Mina syskon betyder så mycket för mig så jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara det bra. De är det käresta jag har förutom mina barn och min man. Vi är väldigt nära varandra alla fyra, jag tror att alla skriver under på hur viktiga vi är för varandra i livet. Jag älskar dem så mycket.

Min äldsta bror var femton år när jag föddes, så det tog ett tag innan vi lärde känna varandra. Jag vet att jag undrade över vem den där långhåriga, arga personen som bodde i det bruna rummet med den orangea fåtöljen var när jag var liten. Han som sällan var hemma för han jämt spelade hockey eller var med tjejer och sedan kom hem och åt upp all mat och hamnade i bråk med pappa. Sedan började jag dyrka honom och jag var så stolt över honom, att han var min bror. Nu har vi lärt känna varandra och i stället för en idol på avstånd är vi nu nära.

Min mellanbror var nio år när jag föddes och han fick vara mycket barnvakt åt oss, om jag förstått det hela rätt. Han har alltid funnits där för mig på något sätt. När jag läste om asa-gudarna i skolan kom jag på att min bror var som Balder, ljusets gud. Och det är så jag ser på honom. När han är hos dig känns det som om mörkret skingras och allt är bra igen. Han är så fin.

Min tvillingbror och jag är som ett. Vi är de båda sidorna på ett mynt, tillsammans blir vi ett helt. Jag har aldrig, aldrig behövt vara ensam. Jag har min bror. Många brukar undra om vi är lika, och jag svarar ja och nej. När vi var små slogs vi vildsint några gånger varje dag, jag vet att vi (eller jag...) sparkade hål i ett par dörrar... På landet kunde man få se oss rulla nerför backen i ett sådant där riktigt grindslantenslagsmål. Är man så nära och känner varandra så väl, så måste man lära sig att vara varsam med varandra, och det har vi gjort. Vi vet att vi alltid har varandra.

Jag är lycklig som har mina bröder och nu när våra föräldrar är så sjuka känner jag en sådan tacksamhet över oss.

Syskonkärlekskram!

Dagens outfit

Trååååkämne igen! Vem bryr sig om vad jag har på mig!? Ingen! I alla fall inte vad jag vet. Inte ens min man bryr sig, tror jag. Det här är kanske ledsamt men jag känner verkligen att ingen bryr sig om detta, knappt jag själv heller vilket kanske betyder att varningsklockorna borde börja ringa...

Dags att börja bry sig kanske?

Jag har nämligen alltid jeans på mig, i olika varianter visserligen men ändå. Så kul är jag. I alla fall på vintern. På sommaren har jag bara kjol eller klänning.

Jag har visserligen ett par manchesterbyxor som jag har på mig ibland och jag tror jag har några svarta snyggbyxor någonstans...

Till detta har jag i dag en blus med kort ärm och en tunn kofta. Spännande värre. Jag har alltid kofta också för den delen. Suck. Det är för att jag ska kunna ta av mig den snabbt när jag blir varm på jobbet av allt mitt prat (och elevernas prat) eller allt springande till elevernas bänkar.

Sitter jag still fryser jag hela tiden. Jag brukar ha en extra kofta vid mitt skrivbord som jag kan ta på över den andra koftan då... Fast nu har vi ett extra element i arbetsrummet.

Lite mer spännande är det med mina ytterkläder, för de är nya! Jag fick pengar av mannen när jag fyllde år och nu har inhandlats en ny brun skinnjacka och bruna mockakängor. Kängorna har självklart en nio cm hög klack. Så ni vet. Och till detta har jag min vaniljvita mössa och vantar.

Tänker inte besvära er med en bild, så ni somnar.

Men, det är ju fredag! Jag piffade upp mig med ett silverhalsband med ett hjärta med diamanter (oäkta...). Jag tänkte Kärlek här... Det kanske jag ska fota och lägga upp en bild på...?

Klädsamkram!

Min tro

Jag har en tro. Så är det. Men jag kan inte riktigt sätta en religionsetikett på den och den får heller inte plats i en särskild kyrka.

Jag har alltid varit väldigt sökande. I barndomen hade jag den enkla, självklara barnatron, präglad av kyrkans barntimmar och kyrkokör. Jag älskade att vara i kyrkan, alla traditioner var något tryggt och skönt att ty sig till. Och jag förundrades över alla stora, vackra ord som sas från prediksstolen. Jag har alltid älskat vackert språk och var om någonstans kan man hitta det än i Bibeln, Böckernas bok!?

När jag blev äldre blev jag medveten om hyckleriet som kunde finnas inom kyrkan. Ju mer jag lärde mig om historien, ju mer kritisk blev jag till kyrkan. Och inget var logiskt på något sätt! Jag tvivlade. Hur kan det finnas så mycket ondska i världen när Gud är god?

Så fick jag en underbar religionslärare på gymnasiet som vände upp och ner på hela min världsbild. Jag började se större än till religionerna, jag förstod att svaret var jag. Allt börjar och slutar med mig. Det är jag som väljer min väg, mitt liv, min tro. Och det är jag som får ta ansvaret. Även min filosofilärare hade stor betydelse för den här insikten jag fick.

Jag tog helt sonika och skapade min egen tro. Vem kan stoppa mig liksom?

Och jag Tror. Jag tror på en större makt som vakar över mig. Som är större än mitt jag och som jag kan lita på leder mig rätt, till slut. Jag kallar gärna denna större makt för Gud, varför inte? Det är bekvämt med ett namn.

Gud känner mig, mer än vad jag känner mig själv, därför måste jag lita.

Men jag tror på att jag skapar mitt liv, mina val är kanske ödesbestämda, men det är jag som väljer och jag som får ta ansvaret.

Jag tror på att allt gott startar hos mig, det är min uppgift på jorden, att välja gott. Men det är svårt i all min mänsklighet, och jag prövas.

Men en enkel seger är ingen seger, eller hur?

Troskram!

Ett ögonblick

Jaha, och här ska man tänkas välja ut ett ögonblick då alltså? Som är extra minnesvärt på något sätt eller? Ska det vara ett bra eller dåligt? (nu låter jag som eleverna som ställer ett antal kontrollfrågor på att de verkligen har förstått uppgiften rätt innan de kan börja...).

Hur som så säger det sig ju självt att det är omöjligt.

Att välja ett alltså.

Eftersom jag har två barn.

Det ögonblick när min dotter gled ur mig med ett blött smackande ljud och lades på mitt bröst som en varm, våt säl, det ögonblicket går för övrigt inte att beskriva på ett rättvist sätt, jag har i alla fall inte orden för det. Det var bara helt ofattbar lycka och kärlek.

Och så trodde man att man inte kunde känna så igen, men så upprepades det exakt lika med ögonblicket då min son föddes. Sådan lycka är obeskrivbar helt enkelt.

Ja, det finns kanske inte så mycket mer att säga då, eftersom jag tydligen inte hade ord för det.

Annars brukar jag få säga orden "ett ögonblick" rätt ofta, t ex när mina elever vill ha hjälp eller min uppmärksamhet flera på samma gång. Det händer väldigt ofta. Kan man säga. Och hemma kan jag få säga det flera gånger till mina barn, främst min son, som vill detsamma. Eller till min man som vill ha sitt kaffe. Det är lite sådär med folks tålamod att vänta på sin tur kan jag tycka. Den enda gången det verkligen fungerar med de där orden är väl när någon ringer och söker någon i familjen, som inte är jag då, då fungerar det, för då kan de inte säga emot.

Ögonblickskram!

Min bästa vän

Vet du, jag har aldrig varit så bra på det här med "bästa vän". Varför skulle man bara ha en bästa liksom? Och jag gillar inte det där superlativet i det här sammanhanget. Det blir så isolerande och utestängande. Skulle det alltså finnas en människa som har allt, alla ingredienser så att säga, och som passar mig bäst i precis alla lägen som kan tänkas uppstå i livet?

Men nu ska jag inte vara sådär petig och tråkig.

Fast jag minns hur det var när jag var barn och det alltid skulle "bästas" med någon. Jag avskydde det. För det första var jag så dålig på det, jag kunde aldrig gå med på det där kontraktet att man skulle tycka precis lika om allting, och vara precis lika, och för det andra tänkte jag redan då att jag antagligen gick miste om att träffa andra spännande vänner när jag satt där och bästade med någon. För att inte tala om hur sårbar man blev med bara en vän.

Men något hände när jag gick på lärarhögskolan och plötsligt träffade Lotta. Det var som om det "sa klick" som det så fint heter. Vi förenades i en plötslig insikt om att vi båda älskade Mr Bean och sedan var vi vänner för livet. Allting stämde och i henne fann jag allt det jag aldrig tidigare funnit hos en vän. Jag kommer ihåg hur vi gjorde de där typiska "bästa-vän-sakerna" som att ha samma frisyrer och likadana kläder, hehe försenade tonåringar kanske vi var... Men framförallt kände jag sådan tillit och kärlek till henne. Eller känner så klart, i presens. Hon är visst min bästa vän ändå, även om det inte utesluter andra bästa vänner också.

Bästiskram

Min dag

Dagen började i duschen, eller först blev jag så klart väckt av alarmet och släpade mig sedan upp och ner i källaren. Källarens dusch är min favorit. Där är jag ganska länge för att vakna till ordentligt och fundera över dagen. Ibland känns det som om det är där jag löser alla världsproblem. Det brukar imma igen och jag ser inte mig själv i spegeln sedan. Fast om jag ska vara ärlig så körde jag tio-femton minuters gymnastikövningar först, innan jag gick in i duschen. Då vaknar jag rejält.

Måndagar är alltid rejält ansträngande på jobbet. Eleverna kan faktiskt vara helt upp och ner efter helgen, jag undrar vad de håller på med på helgerna, eller jag kanske inte vill veta. Och jag har sista lektionen på måndagen, nattpasset kallar jag det. I dag körde vi rappakalja det sista vi gjorde, det blev kul och vi orkade ända in i mål.

Sedan stressade jag iväg för att handla presenter till personalen på sonens skola. Jag har äran att vara klassförälder och har således samlat in pengar till blommor. Middagen avhandlades snabbt och picknickkorgen (gårdagens bakade pepparkakor, lussekatter och så skumtomtar) togs med till kvällens julspel som sonens klass skulle spela upp. Jag blir alltid tårögd när barnen är så duktiga, jag är helt hopplös. Fast jag har svårt att tycka att det är trevligt med så mycket folk ihoppackat på så liten yta, och det var svårt att få tyst på alla när jag skulle hålla ett litet tal till "fröknarna". Man tycker ju att jag borde ha vana på att få folk tysta (och så kan jag inte sluta förundras över hur många barn alla verkar ha, det bara kryllar av dem).

Som tur är gjordes läxorna i helgen, liksom min rättning, så nu tar jag det lite lugnt här bland alla mina tända ljus.

Dagenskram!

Efter

Vad är kärlek?

Vem är lilla jag att säga något om kärlek? Det finns stora diktare som redan sagt allt.

Den renaste kärleken är den som jag har till mina barn. Den är så självklar, så stark, så underbar. Den är totalt osjälvisk och bara koncentrerad till dem. Det måste vara kärlekens kärna, detta att bara älska någon utan att vilja ha någonting tillbaka. Att bara vilja ge, att veta att jag skulle dö för dem, och att veta att kärleken alltid kommer att vara lika stark och oförstörbar. För evigt.

Den andra slags kärleken, den som blandar in Josephine och hennes person, är mer komplicerad. Jag drömmer om att kunna vara lika ren och osjälvisk som i min kärlek till mina barn, men är det möjligt?

För kärlek är komplext, kärlek kan vara rädsla och maktkamp. Strindberg benämnde det som könskriget. Han sa att äktenskapet bara var en form av kvinnlig prostitution... Fast, det är klart, han levde under en tid när kvinnor och män inte kunde vara jämlikar. Och det kan vi ju nu, eller?

Kärlek kanske ändå är så enkelt som att mannen kommer hem med en isskrapa med borste på till dig. Eller när han kommer hem med en kupévärmare med timer som han ställer in åt dig.

Karin Boye får chansen att säga sitt här tycker jag:

Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.


Kärlekskram

Det här åt jag i dag

Alltså nu börjar jag verkligen ångra att jag gav mig in på att följa den här listan. Är det någon som är intresserad av vad jag äter!? Jag är verkligen inte intresserad av vad andra äter, jo förresten, jag brukar fråga mina barn när de kommer från skolan, men nepp aldrig att jag kan tycka att det här är ett kul ämne.

Men det är väl bara att bita i det sura äpplet då (jag försöker alltid passa på att lära mina elever lite gamla härliga svenska ordspråk när jag kan).

Min frukost ser alltid likadan ut, jag är verkligen konservativ när det gäller frukost. Det ska vara fil med müsli. Och så vill jag ha på riktigt mycket sådant där All Bran-kli. Men först tar jag C-vitamin-brus. Sist dricker jag riktigt svart kaffe.

Lunchen i dag blev fredagsresterna. Jag tänker inte skämmas ett dugg när jag säger att det var tacos. Barnen kräver tacos på fredagen och vem kan säga nej till hungriga små barn? Jag gillar inte brödet men tar mycket sallad och heta jalapenos och sambal olek.

Nu håller mannen på med lördagsmiddagen; citronkyckling med honungsglacerade rotfrukter. Och ett underbart rött vin till. Jag vet av erfarenhet att det här kommer att bli gott.

Så fick jag visst en gin och tonic här, som jag kan ta med mig när jag går till badet. Uppassad värre. Jag är svag för cashewnötter också, så kanske att jag pillar i mig några sådana senare, men det vet jag ju inte ännu. Jag bara gissar.

Jaha, då har din nyfikenhet om min matdag blivit stillad här nu. Vilken tur.

Matkram!

Mina föräldrar

Gäsp, var det någon som somnade direkt kanske av rubriken? Ärligt talat, vad är det här för ett tema att ha med? Är det inte så att när det gäller föräldrar så vill man antingen gnälla över hur hemska de är, eller så märker man inte av dem? En bra förälder är osynlig på något vis, och vad är det då att prata om? Föräldrar ska finnas där hela tiden och älska dig och stötta dig, och om de lyckas så märker du inte ens att de gör det.

Och du ska väl inte behöva vara tacksam för att du har bra föräldrar. Eller skicka in dagens ros eller så. Har man skaffat barn är det baske mig ens skyldighet att vara en bra förälder, barn har rätt till det.

Ja, ja, jag vet att det inte är så lätt att vara en bra förälder alltid, man är bara människa och hela baletten. Och antagligen kommer mina barn ha en massa trauman och åsikter om mig som förälder också, när de växer upp och lägger sig på terapisoffan.

Ämnet var visst ändå mina föräldrar, så försök inte fly ämnet nu din lilla fegis.

Hm, med anledning av vad jag nyss sagt så kanske jag kan återge två minnen vardera av mina föräldrar, det blir väl rättvist? Ett bra och ett mindre bra? Man måste börja med det sämre och sluta med det bättre, eller hur?

Minne 1 -pappa
Varje gång det skulle sättas upp IKEA-möbler eller dylikt skulle självklart pappa behöva göra det. Han är ju man. Fast han absolut inte har en aning om hur man följer en instruktion ritad med glada gubbar som spikar konstiga skruvar med konstiga siffror som man måste checka flera gånger innan man hittar rätt. Och så måste gavlar och sådant sättas åt rätt håll också. Voine voine. Detta slutade sällan bra, om man säger så. Vad jag vill påstå är kanske att man kan ha haft lite att önska vad gäller pappas strukturella och planeringsmässiga förmåga.

Minne 1 -mamma
Om det råkade vara stökigt eller någon lämnat någonting framme på fel plats hemma, vilket kan hända när man är sex stycken i familjen, kunde det lätt resultera i en hysterisk martyrutgjutelse som inte var särskilt konstruktiv. Om man säger så.

Minne 2 -pappa
Vid jul var det dags. Pappa tog fram pepparkaksdegen och jag och min tvillingbror bakade för brinnande livet tillsammans med honom. Han var riktigt fin på att baka pepparkakor. Och mysigt hade vi det alltid vid jul. Alla måste vara snälla då så tomten kommer ju.

Minne 2 -mamma
Mamma står i köket och hushållsjobbar, mamma står i köket och stryker. Mamma lyssnar på sin dotter som sitter vid köksbordet och pratar. Och pratar. Dottern läser upp alla sina oändliga berättelser som hon skrivit, mamma lyssnar alltid lika tålmodigt och säger att det var bra.

Mina föräldrar är väldigt sjuka nu. I synnerhet min mamma, men också min pappa. Nu är det min tur att vara där för dem. Även om det inte är lätt.

Men nu ska jag försöka vara en bra förälder själv lite och sätta mig hos mina barn och fredagsmysa!

Kram!

Min första kärlek

Min första kärlek hette Joakim. Jag har nog inte kommit över honom ännu tror jag.

Fast egentligen kanske det började med Christian? Nej, inte för min del men för hans del i alla fall. Jag gick i första klass och på en rast drog han mig åt sidan och ville prata med mig. "Får jag chans på dig?" frågade han. Han var en lång kille (själv var jag nog inte ens en meter), väldigt söt och ett år äldre, fast han gick i samma klass, jag var nog lite rädd för honom. "Vad är det för något?", sa jag dumt. "Men, alltså, du vet, får jag chans på dig?! Frustration i hans röst (fast jag visste inte det ordet då). "Men vad är det?" sa jag, fortfarande lika trög. Oj, oj, han gick därifrån och sedan hade jag missat den chansen. Ett tag senare bytte han skola (vilket nog inte hade med mig att göra dock).

Tillbaka till Joakim. Vi träffades varje sommar där våra föräldrar hade sina sommarstugor, ja, det har vi ju fortfarande, kvar sommarstugorna menar jag. Jag blev kär i honom första gången jag såg honom och jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, men vi skaffade stugan när jag var några år bara. Vi var kära varje sommar (i alla fall var jag kär). Det höll på upp i tonåren. Fast vi sa aldrig att vi var kära eller ihop eller så. Och ingen annan visste någonsin något. Vi brukade sitta och hålla handen i smyg i mörkret, bland alla våra andra kompisar, och sådana saker. Pussas lite i smyg och ge varandra blickar. Det var väldigt romantiskt när man tänker efter, fast också väldigt smärtsamt. Jag längtade så mycket efter honom jämt, men aldrig att vi blev ihop på riktigt. Vi var för blyga båda två, tyvärr. Och jag vet ju faktiskt inte vad han tänkte heller, jag har aldrig frågat om det här.

Sommaren när jag skulle börja gymnasiet, tror jag det var (eller var det sommaren till nian?), trodde jag att vi var ihop, men då blev han plötsligt ihop med en kompis till oss som var på besök. Hon var inte blyg, om man säger så. Jag grät mig till sömns varje natt men sa inget till någon. Min tvillingbror, som delade lillstugan med mig, hörde nog kanske...

Fast det är väl så det ska vara med den första kärleken kanske. Den ska göra ont.

Vi blev faktiskt ihop senare. Eller ihop blev vi ju aldrig, men vi träffades lite. Fast magin var borta för mig, jag hade blivit för sårad och jag skulle aldrig låtit honom komma åt mig igen.

Kanske är det så också att den första kärleken mest är en slags kärlek till idén om kärlek. Aldrig att det i verkligheten kan leva upp till de drömmar man har. Det bästa var på något sätt att gå där och sukta och drömma... I hemlighet.

Kärleksfullkram!

Det här är jag

Oj, oj hur ska det här gå, att följa en lista, jag är inte bra på det... Nu blev det så sent här och jag har inte hunnit tänka ut något underfundigt alls till denna presentation av mig själv.

Jag får improvisera, som vanligt.

Jag kan kanske göra som jag brukar göra när jag möter en ny elevgrupp, som jag ska undervisa en längre tid, i skolan? De brukar få ställa tjugo frågor... eller i varje fall få fråga mig i stället för att jag bara berättar. De brukar fråga i ungefär den här ordningen, och jag brukar svara ungefär så här... (jag skriver bara svaren så ska vi se om ni kan gissa frågorna).

1. Man frågar inte en dam om hennes ålder, men jag är typ 25, i sinnet.
2. Ja, jag är gift.
3. Ja, jag har två barn; en dotter och en son.
4. Vi bor i Tannefors, i ett hus.
5. Jag tycker om idrott, läsa böcker, dansa och att resa.
6. Jag spelar fotboll och innebandy i lag. Jag har hållit på med många olika sporter.
7. Ja, jag håller på Barcelona och så har jag hållit på Manchester United ända sedan jag var barn.
8. Messi, Villa och jag kan inte låta bli att fortfarande tänka på Beckham. Zlatan är stor.
9. Jag har tre bröder (låter som Ulf Lundells låt, men så är det).
10. Jag är uppvuxen i Skäggetorp i Linköping. Ja, jag trivdes.
11. Jag har bott i Stockholm också, en kort period, direkt efter gymnasiet, när jag började studera till lärare.
12. Ja, jag hade bra betyg.
13. Min idrottslärare säger att jag hade högsta betyg i idrott på högstadiet (fråga honom själva, han jobbar ju här på skolan fortfarande). Jag hade i alla fall det på gymnasiet.
14. Jag läste humanistisk linje på gymnasiet, det betyder att jag läste mycket språk, historia, samhällskunskap, religion, filosofi och psykologi.
15. Jag läste tyska och spanska.
16. Jag ville bli författare, journalist, lärare eller reseledare.
17. Nej, jag har aldrig provat droger.
18. Jag berättar inte vad jag tjänar.
19. Jag älskar att vara lärare.
20. Eftersom jag älskar att vara med ungdomar och att få undervisa.

Efter detta brukar det balla ur lite med frågorna, så det är lika bra att avbryta.

Jaha, det var alltså jag då.

Kram!